Historik

Djupt in i den värmländska skogen vid Glafsfjordens strand ligger Arvika. Kan detta vara en lämplig plats för ett aktivt segelsällskap? För en utomstående som är van att betrakta den obrutna horisonten på "innanhavet" Vänern känns det frågande.
Men det är inte bara det geografiska läget som är avgörande för om ett segelsällskap skall fungera bra. Det krävs också båtmaterial och sist men inte minst - människor av "rätt kvalitet".
Citat ur Värmlands Seglarförbunds ordförande Sten Nilssons förord i ASS:s 100-årsjubileumsskrift.
Sällskapet bildades den 19 juli 1889 och är genom det den tredje äldsta idrottsföreningen i Västvärmland.
En av dessa människor "av rätt kvalitet" var revisor Gustav
Sandelin, som vid en resa till västkusten fått idén att bilda ett segelsällskap i Arvika. En sommarkväll i dåvarande Stadsparken förde han fram sin idé till några seglingsintresserade kamrater. Tanken föll i god jord och på stående fot beslöts bildandet av ASS.
Sandelin hade under sin resa på västkusten fått låna stadgar från ett annat sällskap och dessa "stuvades om på ett lämpligt sätt" för att passa Arvikas förhållanden.
Intresset i Arvika var stort - innan sällskapet ännu hade hunnit komma igång hade inte mindre än 70 personer blivit medlemmar.
Vid det första egentliga sammanträdet godkändes det uppgjorda stadgeförslaget, vars första paragraf löd: "Sällskapets ändamål är att befordra konsten att bygga, tackla och hantera mindre farkoster, att åt dess med- lemmar bereda gemensamma nöjen och förströelser samt att väcka och underhålla hågen för det uppfriskande sjölivet". Ett program som gäller än idag, även om själva ordalydelsen är en annan.

Båtarna i ASS
I början, på 1890-talet, seglades mest s.k. snäckor, kosterbåtar och Arendalssnipor. Spetsgattade båtar med sprisegel. På 30- och 40-talen fanns fortfarande kostrarna kvar, men skärgårdskryssarna blev alltmer populära. I dag är det givetvis plasten som dominerar och vi nämner 26- och 30-fots "Comfortbåtar".

Klubbholmen Skagern
För att leva upp tillstadgarnas första paragraf som nämner: 
"att åt dess medlemmar bereda gemensamma nöjen och 
förströelser samt att väcka och underhålla hågen för det 
uppfriskande sjölivet" arrenderade man redan 1905 Skagern som ligger på Glafsfjordens pärla Klättholmen som 23 år senare, 1928, inköptes för 4 500 kronor.

ASS och båtbygge
Stadgarnas första paragraf omtalar inte bara nöje och förströelse utan även att sällskapets ändamål skall vara att "befordra konsten att bygga, tackla och hantera mindre farkoster".
Detta är en passus som ASS väl levt upp till. Många är de medlemmar som både förr och nu visat att båtbygge i alla dess former varit en stor och intressant uppgift att ta sig an - inte minst för att kunna förverkliga sin båtdröm. Resultatet av allt byggande har blivit välseglande båtar av både mindre och större modeller, i början mest kanoter och jollar.
Några av våra amatörbyggare har till och med blivit professionella.

Båtbyggar-Albin
En av dessa legender är den "sanne båtvännen" Albin Gustafsson, på sin tid mer känd som "Båtbyggar-Albin". Hans första båtar blev så lyckade att ASS styrelse 1916 erbjöd honom 60 kronor - en ansenlig summa på den tiden - om han lät inregistrera sin självbyggda skärgårds- kryssare "Torpeden". Om så skedde skall här lämnas osagt, men hans bana som båtbyggare började 1910 när 
han inköpte en mindre segelbåt med namnet "Truls". Albin gjorde om båtens inredning, köpte segel och monterade ny köl. Resultatet måste ha blivit lyckat, för han seglade henne i fem år!
Tre år senare övergick han på heltid till båtbyggande och anlade ett småbåtsvarv i anslutning till föräldrarnas fastighet på Kyrkogatan. Redan detta första verksamhets- år fick han förtroendet att bygga ASS utlottningsbåt. Han drev varvet i 22 år och han under denna tid bygga 122 båtar av olika slag.

Hobbybyggaren Olle Lindblom
En annan av ASS båtbyggarlegender är Olle Lindblom. Olle var född 1911 och redan som 17-åring hade han lyckats bygga tre kanoter, varav den ena var en tvåmastad segelkanot. 1931 kom bygge nr fyra igång och 1933 stod A 30:an "Jane" klar för sjösättning, en vacker skärgårds- kryssare med 30 kvm segel och en längd på 11 meter.
Olles andra större båtbygge var en Améenritad yawlriggad kustkryssare som han påbörjade 1941. Hon hade en längd på 10,6 m, 7,35 i vattenlinjen och var 2,3 meter bred. Kölen vägde 2,2 ton och segelytan var 42,4 kvm. Hon sjösattes 1947 och döptes till "Inger" efter Olles dotter.
Men Olle lät sig inte nöja med dessa byggen. 1962 på- började han och sonen Jan ett treårigt projekt. Denna gång var det en yawlriggad båt i mahogny, ritad av Arvikabördige ingenjören Tord Byqvist. Båten hade måtten 10,15 m i längd, 2,85 i bredd och förde en segelyta på 45 kvm. Sjösättningen ägde rum 1965 och hon döptes till Chi-Chi.
Olle Lindblom kom att uträtta mycket som hobbybyggare och till yttermera visso kan nämnas att han till alla sina båtar inte bara byggde och inredde, han gjorde själv alla master, riggar och t.o.m. släpjollar.

Kappseglingar
Av protokoll och styrelseberättelser framgår det att ASS fram till sitt 50-årsjubileum 1939 hade hunnit med att arrangera 165 kappseglingar. Idag har antalet mång- dubblats, men det exakta antalet är svårt att få fram då seglingarna på Kyrkviken ofta varit bristfälligt dokumenterade. De är främst de större tävlingarna på Glafsfjorden och medlemmarnas tävlingar på Vänern och andra håll som summerats.

Den allra första kappseglingen ägde rum 1890 och fram till 1904 hölls endast en segling per år.
Under pionjäråren tillämpades vare sig klassindelning eller respittider. Starten var gemensam och den båt som först skar mållinjen hade vunnit. Då detta missgynnade de mindre båtarna bestämdes 1893 att "varje i kappsegling deltagande båt skulle uppmätas efter samma metod, som användes i Carlstads Segelsällskap". Därvid var man framme vid de första mätningsreglerna, men först 1905 beslöt man indela båtarna i två klasser, en för de större båtarn (fyra stycken) och en för de mindre (sju stycken).

Två år senare var man uppe i fyra olika klasser: Moderna båtar, Lustbåtar, Halvdäckade och Däckade båtar. Under åren har sällskapet tillämpat olika mätningsregler, och diskussioner om lämpligheten av än den ena och än den andra regeln har alltid förekommit. Den regel som tillämpats längst är NL-regeln som infördes redan 1929 och gällde ända fram till 1971.
Sedan början av 30-talet har årligen arrangerats tre kapp- seglingar förutom träningsseglingarna på Kyrkviken. Dessa var onsdags- eller torsdagseglingar på en triangelbana och har utgjort sällskapets "plantskola" för större insatser på främmande vatten.

Årets första tävlingssegling är en distanskappsegling på över 15 nautiska mil som går på Glafsfjorden. Pokal- och triangelkappseglingar äger sedan rum i juli eller augusti utanför Skagern i Glafsfjorden. Triangelbanan seglas två varv av de större och ett av de mindre båtarna. "Kålseglingen" avslutar numera ASS:s seglingssäsong.
ASS kappseglar inte bara i våra hemmavatten. Alltsedan 1934 när ASS fick en inbjudan om kappsegling i Åmål har vår standert synts i sammanhang som t.ex. Wener Race, Dalbo Race Tjörn Runt och GKSS juniorseglingar.

Årets sista kappsegling, "Kålseglingen"i Kyrkviken. Seglingen har fått sitt namn genom att den avslutas med kålsoppa, Arvikas "nationalrätt"!

Hamn- och båtuppläggningsfrågor
En av ASS huvudfrågor genom åren har varit hamn- och båtuppläggningsfrågorna och kom första gången att behandlas på sällskapets andra möte den 24 augusti 1889. Då diskuterades, för första men inte sista gången, frågan om en gemensam hamn för sjösatta båtar och en lämplig uppställningsplats för vinterförvaring. En kommitté tillsattes och kontakt togs med Arvika stads kommunal- nämnd för att försöka lösa frågorna.

I maj 1891 anvisades ett område i Arvika hamn som med vissa restriktioner fick utnyttjas som småbåtshamn. Hamn-/varvsfrågan förblev mycket svårlöst, samtidigt som problemen ständigt ökade i och med att sällskapet fick fler och fler medlemmar. Efter den första hamnplatsen med bryggor, diskuterades, och även provades, ett otal olika lösningar utan att man kom fram till någon bra lösning. Båtägarna löste ofta frågan var för sig med bryggor eller bojfästen. Många lade till med sina båtar vid egna bojar utanför järnvägsbanken vid hamnen eller vid Solbergsholmen. Ingen bra lösning när sydvästen satte in och många är de båtar som kastats mot järnvägsbankens skrovliga sprängsten. Bojarna utanför hamnen försvann först på 1960-talet.

Var det svårt med hamnmöjligheterna, så var det inte lättare att finna båtupptagningsplats. I början drogs båtarna upp vid Sågudden via Viksälven.
Efter denna period blev vi, liksom med hamnen, anvisade olika alternativ. En äldre medlem sammanfattade på sin tid problemen med orden: "Vi är Arvikas zigenare som år efter år aldrig vet var våra båtar får tas upp".
Denna svåra fråga löstes inte förrän den 15 juni 1960, när sällskapets förhandlare lyckades teckna ett 10-årigt arrendeavtal med Svenska Tobaksmonopolet om en plats nedanför den gamla Grepfabriken och innanför Solberga- holmen.
Nu inleddes ett jättearbete med muddring för sliprälsen, utjämning av marken, uppsättning av staket, grävning för elkablar m.m. m.m.

Arvika stad bidrog med utfyllnads- och schaktningsarbeten och självaste Tobaksbolaget ställde upp med material till staketet. Det beräknas att sällskapets medlemmar lade ner omkring 2 000 arbetstimmar på uppläggningsplatsen under det första året. Ett imponerande antal timmar då medlemsantalet under denna tid var 62 st och långt ifrån alla kunde delta i satsningen. Den 22 oktober skrevs historia då den första båten togs upp på ASS egna båtuppläggningsplats! Arvika stad kom med förslag om en gemensam plats för ASS och Arvika Motorbåtsklubb på ett genom utfyllnad skapat område innanför Solbergsholmen. Innan det kommit så långt att den "nygamla" båtuppläggnings- platsen Grepen kunde ta emot sin första båt 1974 var det åter en tid av imponerande frivilligt arbete som låg bakom. Ett arbete som på samma förtjänstfulla sätt har fortsatt för att ge oss den goda hamn och varvsplats som skapats, för ASS del lagom till 100-årsjubileet. I dag finns här förråd, telefon, anslagstavlor, soptunnor m.m. Samt framförallt ASS och Motorbåtsklubbens fina och ändamåls- enliga klubbhus med kök, klubblokaler för båda föreningarna, dusch och toalett.

Bilden visar tydligt på de problem som fanns innan vi fick vårt nuvarande varv. Det här området drabbades t ex av översvämningar då och då

ASS klubbholme Skagern
Vi har tidigare nämnt att Skagern, efter att ha arrenderats från 1905, inköptes till ASS redan 1928. Det var ett synnerligen bra val som sällskapet gjorde när man blev "bofasta" på Skagern. Holmen är sällsynt vacker, den är fortfarande alldeles lagom stor och har förmånen av en ypperlig hamn, vilken genom medlemmarnas idoga arbete har förbättras ytterligare. Ön har sen urminnes tider haft anknytning till seglation på Glafsfjorden, om inte annat minner ett röse på ön högsta punkt om detta. Röset har visserligen inte blivit vetenskapligt undersökt, men arkeologerna anser sig ändå kunna datera det till åtminstone bronsåldern, dvs. 1500-1600 före Kristus.

När sällskapet kom till Skagern fanns här ingen annan bebyggelse än en fårfälla. Men ASS vilade inte på lag- rarna, utan redan tre dagar efter arrendekontraktets undertecknande godkändes ett förslag till sjöstuga på ön och det beslöts att styrelsen skulle infordra anbud från snickare för stugans uppförande. Någon vecka senare an- togs ett av snickare Gustav Carlsson inlämnat anbud. Efter att styrelsen haft "syn" på platsen valdes med tio röster för och fyra emot att bygga på "höjdplatån" mot Elgå- fjorden och norra delen av Glafsfjorden. Ett val som ännu idag synes gott.

Tidigt på morgonen den 26 augusti 1935 utbröt en mindre skogsbrand på Skagern. När folk från fastlandet och de första av sällskapets medlemmar anlände till brandplatsen var det för sent att rädda stugan som brann ner till grunden utan att något av inventarierna kunde räddas, däremot lyckades man förhindra alltför stora skador på öns skog.

Den naturliga hamnen var visserligen bra i sig själv, men för att underlätta ilandstigning beslöt man 1911 att an- lägga en brygga. Under årens lopp har ytterligare för- bättringar gjorts genom frivilligt arbete, inte bara åter- uppbyggnaden av ny klubbstuga på samma plats som den som brann ner till grunden 1935. Här har hamn och bryggor byggts, flaggstänger rests och dansbanor och musikestrad anlagts.