Tränare

Har varit i föreningen sedan 2009. Kommer ursprungligen från Jönköping men via Västkusten tillsist hamnat i Alingsås. Var tidigare själv aktiv friidrottare, med Svenskstandrard på en relativt hög nivå, med flertalet SM-medaljer.

Mellan 2013-2017 var jag sprint/häck/stafett ansvarig i Svenska Junior och U23-landslaget. Driver nu 400mh utveckling i Svenska seniorlandslaget.

Jobbar en dag i veckan på Sollebrunnsskola och driver eget företag med inriktning på Elitidrott.

Förövrigt lever jag efter devisen: Le och se glad ut, så löser det sig:)

Mvh Erik

Ja, mitt liv som friidrottare började på en skoltävling när jag var så där 14 år, dvs 1968. Och den började med en revolution i friidrotten som OS 68 i Mexiko var, där världsrekorden slaktades på löpande band. Första gången man sprang under 10 sekunder, 8 och 90 i länghopp samt när Dick Fosbury presenterade sin nya flopteknik. Så höll vi på själva på alla kolstybbanor och blev alldrig bättre än 4 på junior "SM". I dåvarande Tjeckoslovakien. På 80-talet knep jag två Alingsåsrekord i höjd och tresteg. Och spelade samtidigt volleyboll med AVK i andra divisionen.
Första tränarkursen avklarades 1973 och det är mycket från den tiden som är fortfarande aktuellt. I Alingsås blev det så småningom alla steg i "Friidrott för ungdomar" toppat till slut med Juniortränarutbildningen 2008. Inriktning hopp.
Några av mina aktiva som sticker extra ut var en 16 årig kille - jätteklen som knappt orkade lyfta 30 kg på stången - men tränades upp till 11,0 på hundra samt 6,50 i längd. Visst går det utan alltför mycket styrka. Sen talangen Linus 15 år, SM etta i höjd med 195. Och Frida med 169. Alla de 18 st som en gång började i min grupp eller som jag hade hela vägen som placerades i Sverigestatistiken. Om SM guld och medaljer har jag tappat räkningen. Sen har jag också deltagit på ett antal landslagträffar på den tiden när man hade sverige tvåan i tresteg Moteba kvar i Alingsås. Annars hoppas jag man gjorde lite skillnad i tillvaron för hundratals andra alingsås undomar som har passerat verksamheten.
För ett tag sen höll jag också på med klättring och 1988 besteg jag men några kompisar Mont Blanc. Ett år senare klarade vi det vackraste led som finns i Dolomiterna - Vajolet tornen.
Jo, man behöver inte sluta när man är 17 som så ofta är fallet. Jag håller fortfarande på med veteranidrotten och var som bäst rankand 4 (2020) i världen.

Man lever på hoppet och det är jäkligt skoj!