Lidingöloppet från två löpares synvinkel

Fred Widlund och Lotta Karlsson. Foto: Lotta Karlsson

I lördags gjorde två AIF:are debut i Lidingöloppet: AIF Löpnings Fred Widlund och Lotta Karlsson. Här delar de med sig av upplevelsen över de 30 km som skulle springas.

Lotta Karlsson:

"0-5km: Hur ska detta gå? Kroppen har inte varit min kompis på flera dagar. Vaknade med ryggskott och halsont på fredagen vilket medförde att jag i PANIK proppade i mig dubbel dos värktabletter och Echinacea hela dagen. Vilket i sin tur medförde akut magknip och oförmåga att äta resten av den dagen… Men vafan – vi kör – är väl inte värre än att jag får bryta? Tankarna som dominerar första kilometrarna är att det är trångt. Trångt men gemytlig stämning. Tills hon dyker upp… Hon med rosa tröjan och armbågarna. Vassaste armbågarna jag nånsin har sett som svänger aggressivt fram och tillbaka mitt framför mitt ansikte var jag än placerar mig. Försöker mig på en rusning ute i höger dike och avancerar typ 20 placeringar – bara för att upptäcka att rosa armbågarna har gjort exakt detsamma på andra sidan och lägger sig tätt framför mig igen. Resignerar. Tänker att jag kommer att drömma om de här armbågarna i flera veckor framöver.

5-10km: Shit vad majsigt det här var! Magknipet har släppt och foten har gått in i bedövningsläge och det är rätt fint på Lidingö och även om rosa armbågarna lägger sig framför mig hur jag än beter mig så har jag inte fått dem i ansiktet än iaf. Och vadå backigt, orkar ju springa uppför backarna ju! Dom bara gnäller som säger att det här är jobbigt. Och hejsan hoppsan, här fick man lite vatten med.

10-15km: Petar upp lite nötcreme ur flipbeltet och smaskar i mig. Godare än kolhydratgel och helt allvarligt, den går rakt upp i hjärnan och jag blir lite euforisk. Kan iofs bero på att jag tappade bort rosa armbågarna vid vätskekontrollen med. Tänker att jag kan springa här hela dagen. Är rätt flackt just här.

15-20km: Tänker att det nog är rätt smart att gå i uppförsbackarna ändå… Och att saltgurka nog är det godaste som finns på denna jord. Och jäklar vad trångt det är överallt. Och vadå vila i nedförsbackarna, det är skitjobbigt att springa i nedförsbackar – man måste ju bromsa hela tiden! Och att när jag tar av mig strumporna ikväll kommer höger pektå vara helt skinnflådd.

20-25km: Minns inte så mycket härifrån. Tänker mest – jagärdumihuvetjagärdumihuvetjagärdumihuvet. Varierat med aldrigmeraldrigmeraldrigmeraldrigmer – och – snartkommerabborrbackensnartkommerabborrbacken. Blir inte euforisk av nötcremen den här gången. Den växer i munnen och jag hoppas att jag inte fastnade på bild då.

25-30km: Ni vet när man ser en kändis och först tror att det är nån man känner irl? Fast man är så pass med att man hejdar sig innan man har gjort bort sig? Funkar inte riktigt efter 25km backe upp och backe ner och precis efter Abborrbacken… Får syn på en kompis till en kompis som jag bara känner igen från bilder på Facebook. Springer om och vinkar och tjoar: Tjaaaaa! Får en förvånad blick tillbaka. Får hur som helst lite extra energi av detta och pinnar på så mycket de stela stockarna jag har där benen brukar sitta orkar. Tror tametusan Kändfrånfb får det med – för jag blir omsprungen av honom igen i Karins backe. Suckar, hade sett fram emot att få gå lite, men nu är det ju bara att sätta sprutt igen uppför backen. Kommer förbi. Känner mig nöjd. I ungefär tre minuter, sen kommer den jäkeln IGEN! Känner mig lite som Jason i Fredagen den 13:e och sätter efter. Och spurtar. Och kommer förbi precis innan mållinjen! Känns som att jag har vunnit Lidingöloppet!

Var kul – kommer göra om! Bra dag!"

Fred Widlund:
"Inställningen var från allra första början att det skulle bli kul. Man är ju tvungen att hela tiden tänka positivt! Fan, vad bra just JAG är idag!

Jajjamänn. Det skålade Lotta och jag på med rödbetsjuice, som vi förvärmt med under en veckas tid.

Sedan var det att bege sig till starten. Ca 2km bort från parkeringen. 
- Men oj, vad långt det var att gå!
???
Men vi ska ju springa 3 mil nu! Hur kan man gnälla över att gå 2km då? Har man verkligen ställt upp i rätt lopp?

När startskottet gick så gick tankarna runt på hur man skulle lägga upp löpningen. Ta det lugnt i början för att spara sig till de sista backarna, på sista milen? Eller ta det hela på volley och ta rygg på någon som höll bra hastighet i mitt tycke av tempo?
Inte blev beslutet lättare av att se hur löpare slutade springa och började gå redan efter 3km!

Valde ändå alternativet att ta rygg på en tjej som höll ett väldigt bra tempo(hon såg bra ut också). Men tyvärr så valde hon att börja gå, istället för att springa. Satan också! Fick ta rygg på en kille istället. Inte lika kul!!!

Loppet fortsatte med mycket trängsel på smala stigar. 
Efter 20km började benen ha svårt för att lyda min vilja. Även smärta började kännas av. 
Dags att framkalla "pannben" och tjurskallighet! Nu var det ren vilja som gällde. Försökte att titta bort åt ett annat håll, än vid sidan av banan, där folk låg med kramp eller spydde.

Efter Abborrbacken och Karinsbacke blev självförtroendet på topp. Bara några km till!! 
Känslan att passera målet med smärtor i ben och höfter var obeskrivligt. Med en glad volontär som hängde medaljen runt halsen på mig och som sa att jag var duktig :)

Resan hem kantades av hur jag satt med värk i skinkorna och skruvandes i bilsätet, försökte hitta en sittställning som gjorde minst ont. Men det var det värt! Flera gånger om!

Hoppas på att kroppen håller för nästa år också. Så att jag kan utmana mig själv på nytt!"

Resultat från Lidingöloppet hittar ni här!

Ytterligare en löpare från AIF:s löpargrupp som deltog var Patrik Blomsten tävlande för Munsö IF.

AIF:s löpargrupp finner ni för övrigt på Facebook ("AIF Löpning") eller i verkligheten vid Adelsövallen varje söndag kl 15:00! Välkomna dit!