Året var 1977 (del 2)

Wargöns IK bandy

1977 var ett fantastiskt framgångsrikt år för Wargöns IK. Ja faktiskt det framgångsrikaste året någonsin. När året var slut kunde klubben räkna in tre seriesegrande representationslag (bordtennis, bandy och fotboll), två seriesegrande reservlag (bordtennis och bandy), tre distriktsmästare i alpin utförsåkning samt ett kommunmästerskap i innefotboll och som grädde på moset tilldelades klubbens bandybas Valter Norrman Tor Wiboms Idrottsfonds stipendium som årets idrottsledare i kommunen.

Utöver detta visade utflyttade vargöflickorna Birgitta Olsson och Lena Hellmark framfötterna i bordtennishagen med SM-guld i lag och spel i bordtennis-VM respektive två Västsvenska mästerskapsguld och ett DM-guld för sina nya klubbar.

Bandy

Bandy har varit, och är fortfarande, en otroligt populär idrott i Vargön och utövades i flera olika föreningar på allt från motionsnivå till spel i näst högsta serien, där Wargöns SK huserade under 16 säsonger och Storegårdens BK under tre. På den senare klubbens issäkra bana spelades det, före de konstfrusna bandybanornas tid, flera Allsvenska matcher och inte minst landskampen Sverige-Norge 1959.

Bandyporten är ju t.o.m. grundorsaken till Wargöns IK:s existens. Både W SK och SBK var i början av 1970-talet ”för bra” för trean, men ”för dåliga” för tvåan. Spelarunderlaget i lilla Vargön räckte helt enkelt inte till för två klubbar med ambitionen att spela i näst högsta serien, varför man till slut, efter införlivandet i Vänersborgs kommun med de både upptagningsområdesmässigt och ekonomiskt starkare Vänersborgs IF och IFK Vänersborg, tog sitt förnuft till fånga och slog ihop sina påsar.

Förväntningarna var höga på den nya klubben med sitt överflöd av goda bandyspelare, men det ville sig inte under de båda inledande säsongerna. Bandybasarna Valter Norrman och Ragnar Hjelm fick gå tillbaka till ritbordet och inför säsongen 1976/77 lyftes, trots uteblivna spelarförluster, flera lovande ungdomar upp från juniorlaget för att danas till stordåd av rutinerade ex-allsvenske vargösonen Dick Hansson som värvades hem från Gripens BK i Trollhättan för att agera spelande tränare. Det unga gardet kompletterades med hemvändarna Torbjörn Magnusson från Gripen och Dick Östh från Vänersborgs IF samt Mats Höglund från Gestads BK och unge lovande Göran Svensson, Vänersborgs IF.

Den nya given gav resultat redan i träningsmatcherna som gick över förväntan. Bl. a. vann brukslaget sensationellt mot storlaget Gripens BK på Slättbergsbanan i Trollhättan.

När serien sedan skulle starta var Wargön storfavorit – samtliga seriekollegor (och experterna i lokalpressen) hade WIK som seriesegrare i förhandstipsen. Seriepremiären borta mot svåra Ottebäckens BK fick, tacksamt nog, spelas hemma på Isstadion i Vänersborg sedan lagen bytt matcher med varandra då is saknades på Otterbäckens hemmaarena. En rekordung startelva med en snittålder på 21,8 år startade trögt och hade ”bara” 1-0 i halvtid, men i andra halvlek lossnade det och slutsiffrorna stoppade vid 7-1 till de gröngula.

Efter omgång två där toppkonkurrenten Skövde BK städades av med 10-3 i vad som på förhand rubricerades som seriefinal lovordades laget av lokaltidningen ELA:s Stenåke Walltin så till den milda grad att han hävdade att ”Egentligen är det onödigt att spela serien färdigt. Seriesegraren är färdig redan.” och ”Det är roligt att se serieledarna spela. Då blir man glad!” Inga dåliga ord från förre svenske mästaren i sporten. Om det var de fina orden, saknaden av försvarresen ”Knaggen” Nilsson eller övertro på sig själva som fick WIK att tappa sitt fina spel i serievändningen låter vi vara osagt, men laget fortsatte att vinna, även när man spelade dåligt.

Klara seriesegrare

Wargön öste på i serien var klara seriesegrare redan efter 10 matcher. Laget hade då inte tappat en enda poäng och ledde serien med 8 poäng och överlägsen målskillnad med fyra matcher kvar. Då, i den elfte omgången kom första poängtappet i en snömatch i Töreboda mot bottenlaget Hajstorp, som spelade till sig oavgjort, liksom serietvåan Skövde gjorde i matchen därpå på en betydligt mer spelbar isbana.

Debaclen till trots, WIK studsade tillbaka och avslutade serien med idel segrar och höll i alla fall förlustkolumnen intakt. Faktum var att det mest spännande inför serieepilogen borta mot Otterbäcken var vem av storskyttarna Kenneth ”Finspång” Johansson eller Ulf ”Stisse” Holmberg som skulle vinna seriens skytteliga. Det blev till slut veteranen ”Finspång” som drog det längre ståt före junioren ”Stisse”.

Wargön hade äntligen ett lag i tvåan igen!

Epilog

Wargöns IK spelade bandy näst högsta serien under tre säsonger 1977/78, 1978/79 och 1980/81 innan klubben åter fastnade i ”treanträsket”. Inte blev det lättare av att värsta kommunkonkurrenten IFK Vänersborg vann tvåan tog sig till spel i högsta serien 1975/76, 1982/83 samt 1986/87 till idag och därmed blev det självklara valet för bandytalangerna i området.

Efter åratal av interna stridigheter om klubbens ekonomiska medel med främst fotbollen bryter sig bandysektionen ur Wargöns IK och bildar 1988 nya föreningen Vargöns Bandyklubb. I VBK:s regi får bandyn i Vargön åter ett uppsving och år 2000 kvalas det t.o.m. mot högsta serien. Klubben är också under många år den stora talangfabriken inom Vänersborgsbandyn, men återigen blir närheten till en elitklubb jobbig. Storklubben plockar talangerna allt tidigare och klubben på den lilla orten tappar mark. Till slut går det så långt att verksamheten läggs ner helt. Efter att ha legat i träda under några år återuppstår Vargöns bandy som ett motionslag för framför allt f. d. elitspelare med spel i lägsta serien.