1 - 1

Energi. Glöd. Glädje. Wow...

Men innan vi försvinner i euforin så är det på sin plats med lite statistik nu när det är dags att summera den här halvvägsmarkeringen för säsongen 2019/2020. Vi har haft 37 träningstillfällen, vi har spelat 32 matcher. Salem är bekanta motståndare. Detta var match nummer åtta genom åren där vi har tre vinster och fyra förluster. Så vi viste på förhand att detta skulle bli en riktig rolig match. Tack vare energiknippet Stewe så fattade tjejerna att nu var det läge att gå ut och dansa. 100% fokus från första minuten... och då snackar vi inte bara när domaren blåser igång matchen, utan redan från när vi öppnar vår munnar vid genomgången. Vi vill ha fokuserade blickar, inlyssnande öron och tänder som nästan gnisslar. Även uppvärmningen ska långsamt börja bygga momentum. Vi höjer musiken, låter allvaret blandas med glädjen. Det ÄR fokuserat.

Vi kliver ut på planen och våra tränarblickar möter varandra och utan att säga att ord så viskar vi via telepati att "just fan, deras målvakt är ju riktigt bra". Inget undantag idag. Placeringssäker, dominant, jobbar effektivt med både händer och fötter över stora ytor. Men nervositeten byts snabbt mot trygghet. Vi har ju en minst lika bra keeper i vårt slott. Och även om det var lite stök med målvaktskläder så rinner stundens allvar av Filippa W likt vatten på en gås.

Matchen startar och det är jämnt. Båda lagen är blixtsnabba i sina omställningar, Salem har forwards som tar stora och starka löpningar längs sarg innan de skär in mot målet. Men backarna plockar ner dem gång på gång. De inte bara hittar trygghet i sitt spel, de blir bara bättre och bättre. Båda backparen gör tillsammans en av säsongens stabilaste insatser. Det ser så enkelt ut när de blockar anfall efter anfall men jag hoppas att ni som läser förstår hur många timmar som ligger bakom deras framgång. Positioneringen som ska skifta från försvar till anfall, delaktighet när vi är uppe och pressar och hur viktig positionen är när det är dags att snabbt ställa om. Allt detta knyter de ihop på ett fantastiskt sätt. Salems sätter första målet som är lite av slump när bollen studsrullar in efter en lång rundning bakom vårt mål. Inget att bry sig om, vi känner att vi är heta. 

Centrarna Yose och Nicole lyfter laget i anfall efter anfall och blandar smarta korta passar med långa löpningar. Forwards jobbar stenhårt upp och ner och det känns farligt varje gång. Vi börjar även hitta enkla tillbakaspel till backarna för att inte stressa uppspelen.

VI går till paus med 1-0-underläge, men öser beröm över tjejerna. Vi behöver inte krångla till det, tjejerna känner att det är deras match. Vi fortsätter att pressa på, men deras målvaktsfantom plockar ner varenda boll oavsett om det är skott eller närspel i slottet. Men tjejerna manar på och forcerar in ett rättvist 1-1. Underbart! 

Efter målet fortsätter vi trycka på och orden gör sig påminda. Energi. Glöd. Glädje. Hallen är fylld av energi, föräldrarna på läktaren svettas och applåderar fram truppen. Uppspelen glöder, bollen går på snöre och fler och fler spelare vågar ta för sig med trixiga dribblingar kombinerat med smekande passar in framför mål. Det är bara slumpen som stoppar oss från att trycka in ledningen. Slutsignalen går. Vi klappar om Filippa och samlas i omklädningsrummet. Glädje. Vi sjunger Tomtbergaramsan trots resultatet och berömmer laget för dagens insats. Men det är något i deras blick som gör att de är inte känns färdiga... det finns mer... det börjar växa ut små horn i pannan. Ett djävulskt leende lägger sig över allas ansikten. Nävar knyts. Mörka ögon.

"Vad är det tjejer, vad tänker ni på...?"

"Mammamatchen är kvar......."

Be afraid. Be very afraid.