2 - 2

En riktig långkörare ut till Åkersberga och den hyfsat nya rutinen att köra samling 45 minuter innan känns mer och mer rimlig, även undertecknad chaufför skulle behöva komma ut på promenad och uppvärmning för att skaka av sig bilresan.

Inför match höll vi nere instruktionerna till ett minimum och gav respektive lagdel en uppgift.
Backar skulle vårda frislagen mycket mer. Vis av förra helgen mot Bele (som förvisso hade ett klokt och solitt försvar) så behövde vi understryka att vi inte har råd att skicka slarviga frislag rätt i deras markerande och blockerande forwards. Har vi boll på egen planhalva så växlar vi mellan alternativen att antingen peka kort och spela vidare - eller våga skicka långt, men att då hitta en vinkel som inte flyger rätt in i smalbenen på motståndarna.

Kedjan fick i uppdrag att prata med varandra. Eller skrika rätt ut sagt. I det tempo vi vill spela i nu för tiden så måste lagkompisen få stöd långt innan passen ska slås. Och det löser vi enklast genom att prata med varandra. Högt.

Och det är imponerande hur tjejerna tar till sig instruktionerna. Just dessa två delar både togs emot och exekverades perfekt.

Matchen gick i vågor, det var två lag som båda gillade snabba omställningar och mycket fysiskt spel med hög intensitet. Åkersberga fick en utvisning och vi hade nog också några hängande i luften vid ett par tillfällen. Så själva matchbilden innehöll inte riktigt det typ av finlir vi gärna vill uppmuntra, där vi styr boll och har en tanke hela vägen. Men förlängningarna och löpningar från center och forward satt riktigt bra vid ett par tillfällen och det var också då som målchanserna kom.

Matchen slutar oavgjort, 2-2, vilket kändes rättvist!