1 - 2

Liket Lever

Det var sista matchen innan sommaruppehållet som stundade. Vi skulle åka till suveräna Hovshaga som då låg på andra plats i tabellen. 
Vi var en sargad trupp där hälften var småskadade och i stort sätt alla helt utan självförtroende. Tillslut lyckades vi skrapa ihop 16 man till detta efter flera olika ursäkter att inte kunna vara med. Så som Luftballongsflygning, klippa gräset i Mellby, grilla då det var varmt o skönt och sträckt tånagel. Ja det är helt otroliga ursäkter. För att få truppen komplett ringdes en avdankad, otränad Irländare in för att sitta 90 min på bänken. Men det vet han om och det accepterar han så länge det hjälper laget.

Förutsättningarna var inte bra som sagt och det blev inte bättre när vi anländer till idrottsplatsen cirka 25 minuter innan avspark. Så en lång resa och en inte så lång uppvärmning av våra otränade kroppar kan bara sluta på ett sätt…

När matchen sedan blåses igång är det hemmalaget för hela slanten. De rullar boll väldigt snabbt och väldigt bra. Vi hinner inte med och springer runt som yra höns. De hinner skapa några bra lägen första 10 minuterna och en boll är påväg in och spelaren höjer armarna i luften och är påväg att skrika ut sin glädje för ett ledningsmål. Men den rullar i stolpen som var otroligt turligt för oss och kanske var det där matchen började symbolisera sig för hemmalaget. Man hade bollen nästan hela tiden, men hade svårt att få till farliga lägen och fick de ett läge så var detta 10 frenetiskt kämpande SIF:are i vägen eller så hamnade bollen långt över eller utanför.

Trots den sega starten från vår sida började vi arbeta oss in mer o mer i matchen, utan att skapa jättelägen men vi sprang något kopiöst. Något vi inte gjort så mycket tidigare under säsongen. Halvleken såg ut att gå mot 0-0 när helt plötsligt Qenan får bollen vid halvplan. Han är jättetrött efter allt springande utan boll och ser då att målvakten är långt ute och bestämmer sig för att göra en ”Dany”. Bollen seglar över målvakten in i mål. Vi tystar hemmalaget och hemmapubliken och trots att vi går på knäna så orkar vi med ett glädjevrål.

Det viktiga var att hålla denna ledningen till pausvilan nu och inte gå i samma fälla som vi gjorde mot Lagan senast. Trotts chanser för Hovshaga stod vi pall för trycket halvleken ut åtminstone. Det var riktigt skönt att se.

Nu gällde det att försöka hålla denna ledningen länge så att hemmalaget skulle bli mer frustrerat ju längre matchen led. Det var nära att skita sig direkt då Hovshaga fick en kanonchans men sköt utanför efter en frispark.

När en timme hade spelats så gick vi på knäna och matchen kändes som en evighet och vi fick bara jaga boll hela tiden. Mitt i detta så lyckas vi bryta en boll och komma upp i ett sällsynt anfall och där väggspelar Adnan med Elian och tar ner bollen på bröstet och stänker dit bollen på halvvolley i hörnet. 0-2 mot serietvåan. Vi fick nya oss i armen. Är detta sant?? Skulle vi kunna vinna sista matchen mot det lag som spelade ut oss totalt på Strömsborg. En match där vi inte fick iväg ett avslut mot mål ens en gång.

Nu var det bara att krama ut det sista vi hade och stå rätt och försvara oss som Grekland gjorde EM 2004.

Det var en lång pina kvar och SIF:arna låg ner många gånger och hade ont. Detta utnyttjade Hovshaga med 10 minuter kvar då en av våra spelare låg ner. Vi spelade ut bollen, våran spelare fick vård, togs av planen och då förväntar man sig att motståndarna spelar tillbaka bollen till oss. Det kallas Fair play. Något som Hovshaga vet om men i deras ivriga jakt på en reducering så spelade man inte tillbaka den utan gick o gjorde mål istället. Väldigt roligt för de att de fick in ett mål mot laget som låg sist i tabellen.

För det skulle visa sig att det blev just bara ett mål Hovshaga lyckades göra på oss och vi otroligt nog lyckades göra två. För i den 94:e minuten blåste domaren av matchen och vi firade som om vi vunnit Champions League. Lite förståeligt då vi nästan glömt hur det känns att vinna en match.

Tillbaks till omklädningsrummet haltade hela SIF:s hjältar och tog en lagbild efter segern. Något som blivit populärt numera. Sedan var det dags för segersången att eka i Hagavallens väggar och den tog Irländare tag i som förr i tiden. Något som han kanske ångrar att han gjorde då han gott från Whiskeyröst till att ha tappat rösten på ett par dagar.

Nu ser vi fram mot att äntligen gå på sommarvila och träna ännu hårdare efter uppehållet så kanske det kan bära frukt.

En sak är i alla fall säker. LIKET LEVER ännu.

Lite kuriosa. Senast vi besökte Hagavallen var 2009. Då var Leif Karlsson tränare, nu denna match var det Dalle som hade huvudansvaret för laget. Det finns likheter då Dalle fick följa sista 10 från utanför planen då han blivit utvisad 😉

Referat Andre André Magnusson

#klubbensombyggerförframtiden #SIF