Reflektioner efter 1 månad i som huvudtränare för F12 i Skövde KIK!

För lite drygt 1 månad sen var jag och tittade på en av årets första träningar i Skövde KIK F12 och när jag kom hem därifrån kunde jag inte riktigt somna. Jag kände att ledarna i laget, som jag anser gjorde ett fantastiskt jobb utifrån förutsättningarna, behövde hjälp. Jag såg väldigt många spelare med potential som inte fick ut denna, frustrerade tränare som inte riktigt hann med och många nya (och rutinerade) spelare som inte fick träning på den nivån de befann sig. Utvecklingsnivån på spelare i laget är väldigt spridd, med spelare i truppen som gjort mindre än 5 träningar till många som gjort mer än 5 år i laget. Och jag kände väl också att man inte riktigt hade något större engagemang från föräldrar eller stöd från styrelsen att göra förändringar. Känslan var helt enkelt att det behövdes en ny röst och jag tänkte att det kanske är så att jag kan göra något bra med min bakgrund. Och efter samtal med min bror, vars dotter spelar i laget, tyckte han att jag skulle kontakta en av ledarna i laget (Sara) för ett förutsättningslös samtal om vad jag kunde bidra med. Efter ett väldigt bra samtal från en parkeringsplats i Hjo så pratade Sara ihop sig med Jenny som var ledare nummer 2 jag pratade med. Och min uppfattning var att båda de kände; WOW va superbra! Därefter var bollen i rullning och på söndagen innan föräldramötet i april hade vi ett ledarmöte där jag berättade om hur jag såg på fotboll, mina tankar om hur vi ska ta gruppen framåt och faktiskt även ställde lite krav. Ja, kravet var väl inte mer avancerat än att om min brorsdotter spelar match, då vill jag coacha den matchen om det krockar med något annat. Frågan om hur jag såg på min roll ställdes också och jag var ganska klar med från början att jag kommer ta plats, jag kommer höras (vilket er som träffat mig upptäckt) och jag syns. Så om jag ska ta en roll då är det som huvudtränare. Vilket alla, enligt min känsla, tyckte var superbra!

Varför kände jag då att jag kunde bidra med något till KIK F12 kan man undra? Och vem är jag egentligen?

Ola heter jag, som ni som deltog på föräldramötet vet. Jag känner någon enstaka förälder sen tidigare och någon spelare i egenskap av min brorsdotters (Alice B) vänner och skolkamrater. Jag fick höra på träningen i torsdags att en del av spelarna trodde jag var 30 år och inte riktigt kunde förstå att jag spelat fotboll i 35 år. Medan andra (läs min brorsdotter) ansåg att jag var rätt gammal och som fyller 50 nästa år. Jag jobbar som IT-säkerhetsarkitekt på ett företag i Stockholm, älskar att resa och upptäcka nya saker Jag har inga egna barn, tyvärr och min stora passion i livet är fotboll. Själv började jag spela fotboll när jag var 5 år i en förening som heter Lödde IF, med min mamma som tränare, och slutade spela när jag var 41 på en plan i Hörnebo där båda mina ljumskar gav upp efter en tackling ryggen, som ledde till att jag fick krypa av planen. Mitt första lag började jag träna, tack vare ett missförstånd, för 22 år sen när jag bodde i Sundsvall (se bild). Och därefter har jag tränat lag i allt från F7 till damlag i Div 2, juniorlag för killar till att vara assisterande tränare i Div 2 herrar och ledare för fotbollsskola för 5-6 åringar. Så allt från amatörfotboll för tjejer/killar i ung ålder till vad man idag faktiskt ser som professionell fotboll för seniorer. (Över div 2 är det rent krasst inte amatörfotboll längre, utan spelarna får betalt). Jag har gått igenom en uppsjö av utbildningar inom fotboll och lärt mig massor av detta och andra tränare som jag jobbat ihop med. Men för några år sen lovade jag mig själv att jag var klar med fotbollen som aktiv/tränare och det enda som skulle locka ner mig från läktaren var om min brorsdotter bad mig. Och i slutänden var det faktiskt vad som hände.
Och med denna bakgrunden kände jag att jag kunde bidra med något positivt till Skövde KIK F12 och era döttrars utveckling.

Men nog om mig, det var inte meningen att detta inlägget skulle handla så mycket det. Utan fokus är mina reflektioner efter 1 månad som tränare för era döttrar. Och det finns många tankar och funderingar över framtiden framförallt. Vad händer efter sommaren, vad ska vi spela i för serier, hur gör vi för att få maximal utveckling för tjejerna, vad gör vi för de ska tycka det är roligare att spela fotboll, kan vi förbättra träningsupplägget, funkar våra träningsgrupper, hur hanterar vi så många tjejer och den stora skillnaden i utvecklingsnivå, vad kan vi göra åt att vi endast får spela med 36 spelare (lite mer än halva truppen) per omgång, hur får vi mer engagemang från föräldrarna, vad kan vi göra för att få bättre träningsytor osv? Ja, det finns massor och massor av frågor som jag funderar på hela tiden. Och om ni läste mitt förra inlägg så inser ni nog hur mycket energi och tid jag lägger på att vi som ledare gemensamt ska utveckla era döttrar på bästa sätt.

Vi har börjat införa en del förändringar, bland annat försöker vi nivåindela truppen utifrån var de ligger på utvecklingsstegen för sin fotbollskarriär. Vi har delat in truppen i 4 olika nivåer som vi ledare kallar lätt, medium och avancerad, där vi försöker så långt så möjligt köra samma övningar för de olika grupperna men med lite varierad svårighetsgrad utifrån vilken nivå man ligger på. Vi ser även över gruppindelningen kontinuerligt för att säkerställa att alla spelare, så långt det är möjligt, får absolut bästa förutsättningar för sin personliga utveckling.

Och hur ser utvecklingen ut för truppen? Jo, jag anser att det ser otroligt bra ut. Jag är fortfarande en läroperiod för laget och kan inte hälften av namnen på spelarna än, men jag tycker känslan är att precis alla spelare tagit minst ett steg framåt i sin utveckling på planen sen jag klev in. Vi har, i mina ögon, extremt bra träningsnärvaro och det ger resultat. Tjejerna lyssnar, tar åt sig och anstränger sig verkligen för att bli bättre, både på plan och vid sidan om. Jag ser en jättefin utvecklingskurva så här långt, men en enormt större potential utifrån hur tjejerna agerar på och vid sidan om planen. I år är sista året vi spelar "utom tävlan" enligt förbundets regler, så jag försöker intala tjejerna att de ska göra allt de kan för att lära sig i år. Våga ta risker, våga ta chanser och våga försöka då det är bästa sättet att vi lär oss. För nästa år, det är då vi ska börja tävla och vara bra, det är då det räknas, så var inte rädd för att ta ett beslut och slå en passning istället för att bara "tjonga" bort bollen, våga ta skottet när du har läget istället för att passa, skit i om det blir ett mål bakåt om du känner att du tagit rätt beslut. För om man inte vågar misslyckas så kommer man inte heller att lyckas. Vi jobbar med frågor som spelsystem, speluppbyggnad, spelavstånd, spelbarhet, passningsskugga och tomma ytor. Vi försöker förklara vad det betyder med överflyttningar, flytta upp spelet, spelbredd och speldjup och vikten av att våga. Och tjejerna lyssnar, de tar åt sig och de försöker. Ibland bli de säkert lite trötta på mig och mina idéer, som i veckan när vi spelade "gåfotboll", men de utvecklas precis hela tiden. Extra kul är det att se utvecklingen för de lite "nyare" tjejerna. När de får träna i en miljö som är på deras nivå så utvecklas de något enormt. I helgen som gick var det en tjej i mitt lag, som spelade i Hjo, hon spelade sin första match. Och vilken match sen, jag tappade nästan hakan på sidlinjen när jag såg hur hon presterade på sin position. Utifrån hennes förutsättningar så var hon bäst på plan, och då hade vi ändå en spelare som gjorde 4 av 6 mål i en fantastisk prestation. Ett annat exempel är från träningen i torsdags då en av tjejerna tog s.k v-löpningar på plan, direkt från instruktionsboken. De var så otroligt bra att jag var tvungen att stanna spelet och förklara för resten av laget vad spelaren gjorde och dess påverkan på spelet eftersom jag var otroligt imponerad. Spelaren kunde inte förklara riktigt varför hon gjorde det mer än att det känds bra för hon fick större ytor. För mig var det ståpåls över båda armarna av den klokheten, även om spelaren förstod inte riktigt själv insåg hur bra hon tänkte. Och det finns många andra exempel på spelare som vågar försöka och kämpade på utifrån sina förutsättningar.

Vi har absolut våra utmaningar, vi har absolut våra problem. Det tänker jag inte sticka under stolen med. Men vi har framförallt en otroligt fin grupp tjejer, där majoriteten verkligen vill och kommer utvecklas som fotbollsspelare. Och då är ändå vår viktigaste uppgift att utveckla tjejerna som goda lagkamrater, personer och vänner. Även om fotbollen naturligtvis är jätteviktig. Men ser man till ambitionen många av spelarna har med sin fotboll, att spela i landslaget och bli proffs, så är det otroligt om vi ens får en enda spelare att lyckas nå dit. Det hade varit helt otroligt faktiskt och är på gränsen till omöjligt, men jag tror absolut att det finns potential i vår grupp för detta.

Och här spelar ni föräldrar en otroligt viktig roll! Jag förstår, tror och hoppas att ni stöttar era tjejer fullt ut i deras satsning på fotboll, för det är i mina ögon världens bästa sport. Men snälla sätt ingen press på dem, utan peppa dem och motivera dem. Tala inte om för dem att det är bättre att slå bollen över sidlinjen som back istället för att söka yttermittfältaren eller vända hem och spela målvakten. Skäll inte på dem om de passar en motståndare istället för att bara "sparka" bort bollen om de hamnar i tidsnöd, det är mest troligt vi tränare som sagt åt dem att de ska söka en passning i den ytan (men då inte motståndaren). Tala dem inte till rätta om de tar ett skott och missar när ni upplever att det kanske varit bättre att passa, för mest troligt har vi som tränare sagt till dem att de ska skjuta om läget finns. Och misslyckas de så är det ok, eftersom att misslyckas är ett sätt att lära sig att lyckas. Vågar man inte slå passningen eller ta skottet så kommer man inte lyckas med det. Som någon klok tränare en gång sa: 100% av skotten man inte skjuter missar och ja det är faktiskt sant. Nä, diskutera hellre prestationer med dem. Hur de jobbar på planen, hur de hjälper sina lagkamrater och vikten av att göra sitt bästa. För det är det enad vi ska kräva av dem, att de försöker göra sitt bästa.

Har ni åsikter om hur vi spelar fotboll eller kanske mer försöker spela fotboll just nu, så är det mig ni ska vända er till. Men passa er noga, för har ni vettiga åsikter så kommer jag ställa er på min sida av planen där åsikten faktiskt spelar någon roll. Ni må veta hur mycket som helst om och vara hur bra som helst på fotboll, men vi som tränare har en plan för hur vi ska utveckla truppen på bästa sätt, och er roll är att stötta och hjälpa era döttrar och oss som tränare. Inte tala om för oss hur vi ska spela fotboll. Men vill ni vara delaktiga i tjejernas resa så är ni varmt välkomna att hjälpa till, det finns mängder av luckor att fylla!

Tack för ordet!

Ola Johansson
Huvudtränare Skövde KIK F12