QB-Pensionärer: 2000 - Jon Cooley

Barnen har gått hem för dagen, halva skolveckan är avklarad, och rektor Jon Cooley kan luta sig bak i fåtöljen och prata om det han gillar mest: fotboll. Det har gått över 20 år sedan vi talades vid men Tyresös gamla quarterback från säsongen 2000 har precis samma glada framtoning då som nu.

Fotbollen i Tyresö är något som han gärna pratar både länge och varmt om. Han menar att ungdomens naivitet satte käppar i hjulet för fortsatt Tyresöspel istället för att åka hem till Florida.
-Jag trodde att livet hade en mönster som skulle följas. Nu såhär i efterhand inser jag att jag egentligen skulle båda velat och kunnat spela i Tyresö i fem, eller varför inte åtta år till. Hade jag inte hållt måttet efter ett tag hade jag gärna tagit en tränarroll.

Äventyr blev det dock ingen brist på. Arbetet inom fotbollen fortsatte i Hollywood som en fotbollskonsult, stuntman, och skådespelare för de stora produktionsbolagen. Bland annat spelfilmen Friday Night Lights där Jon blev kompis med sin namne Jon Voight med vilken han klickade så pass väl att veteranskådespelaren ringde upp sin dotter, Angelina Jolie, för att presentera dem för varandra. Någon Jongelina blev det dock inte.

Även Remember the Titans med Denzel Washington i huvudroll var ett projekt han jobbade med redan innan Tyresövistelsen. Slutarbetet på filmandet gjorde att Jon anlände ett par matcher sent in säsongen enligt överenskommelse.
-Arbetet skedde i flera steg. Först lärde jag skådespelarna fotboll så att man skulle tro att de var erfarna. Det var en process som tog sex till åtta veckor vanligtvis. Sedan satte jag ihop spelböckerna för lagen i filmerna. Statisterna var alla riktiga fotbollsspelare, så det var skådespelarna som blev en utmaning. Sen fick jag själv dra på mig skydden när det var dags för något att ta emot de riktiga smällarna.

Med sådana stora filmprojekt måste det betyda att du fortfarande är med i skådespelarfacket?
-Ja, kul att du nämner det. Jag har fått hem checkar på posten i alla år med ständigt  krympande summor. Men i coronatider så har folk hyrt mina filmer så många gånger att det kommer större checkar igen.

Förklara för mig hur man går från utlandsproffs, till stuntkoordinator, till rektor för en mellanstadieskola. Jon skrattar:
-Allting handlade om fotbollen. Jag jobbade som mäklare i flera år men var involverad som tränare hos de lokala skolorna. Jag tänkte att om jag blir lärare så kan jag bli anställd på skolan.

Så blev det också. I femton år var han tränare innan skoldistriktet bad honom att bli studierektor, och sedemara rektor. Det är inget främmande för Jon då hans pappa själv var rektor, men det kom i vägen för fotbollen.
-Som rektor är det bara administrativt arbete. Man hinner inte med att vara tränare med de ansvarsområden som blir påföljden av det nya jobbet.

Jon pratar mycket hellre om sin tid i Tyresö än om sin universitetstid med fotbollsgiganten Auburn i Alabama. Rekryteringen var inte så ärlig som man kan lockas tro och Jon gav upp sitt erbjudande att spela för favorituniversitet Florida State till fördel för Auburn.
-Både jag och mina föräldrar var lite naiva i rekryteringsprocessen. Vi visste inte så mycket om det och trodde på det som sades. Inget ont om själva universitetet, jag fick trots allt en kostnadsfri utbildning och kunde dra nytta av skolans välkända namn i fotbollslivet. Jag har med tiden förstått att på den nivån så är det helt enkelt en stor affärsrörelse, och det måste man vara på det klara med.

I Sverige fick Jon precis det han blivit lovad. En talangfull trupp, präktigt med speltid, och en chans att spela på okomplicerade termer ej nedtyngd av affärsintressen.

Jag försöker på skämt skylla förlustmatchen med 0-7 mot Arlanda i den andra omgången på Jon, fast jag vet att han anlände senare.
-Som jag minns det vann vi en massa matcher i början, men jag får ta på mig den nollan, skrattar han.

Statistiken är svåråtkomlig, och fastän jag själv var där kan vi trots våra kollektiva minnen inte eninra oss om vilken match som var Jons första i den röda tröjan. Efter studerande av de fotografier som finns tillgängliga bestämmer vi oss att Örebro borta i omgång fem var premiärmatch.

Med det som utgångspunkt inledde Jon sin Tyresökarriär med fem raka vinster. Med ett snitt framåt på 41 poäng per match så blev det ett rejält lyft för laget som innan bara mäktat med 14.
-Jag hade bra mottagare på andra ändan. Jag skrattar för mig själv varje gång jag tänker på Benny (Granqvist) i målområdet med en av sina små danser efter en touchdown.

Det passades friskt med Jon bakom centern och han missar inte tillfället att prisa sin offensiva linje.
-Ni gav mig otroligt med tid. Ibland hade jag upp till åtta sekunder på mig, det var bara att stå i fickan och lobba in bollen. Du styrde linjen och bröderna Bernström släppte ingenting på utsidan. De var råstarka.

I vinstmatchen mot Carlstad på Tingvalla spräckte Jon ett revben, men fortsatte att spela genom resten av säsongen. I följande match mot Stockholm fick han lägga sig till med ett klumpigt extraskydd runt bröstkorgen. Det blev en Tyresöförlust med 7-20, och det syntes direkt att spelet inte blev detsamma.

Efter ytterligare en veckas träning blev det lite mer invant att spela med skyddet och Tyresö kunde vinna de återstående två grundseriematcherna. I semifinalen var det bara att åka tillbaka till Tingvalla och upprepa den tidigare bedriften med ytterligare en vinst. Det är för övrigt första, och hittills, enda gången Tyresö har besegrat Carlstad två gånger under en och samma säsong.

Tyresö kunde haft stämpelkort på Tingvalla, för redan nästa vecka åkte man tillbaka då Karlstad var förutbestämd värdstad för SM-finalen. För motståndet stod Stockholm och det blev pannkaka av det hela.
-Vi kunde inte få fram några passar alls. Linjen spelade bra och hanterade allt, men det gick inte att kasta bollen. Jag vill inte att det ska låta som en ursäkt, men jag har med tiden insett att jag har väldigt små händer. Vi spelade finalen med splitternya bollar direkt ur förpackningen. Du vet hur nya bollar har en sån där glansig och oljig hinna på sig? Hade vi fått ett par bollar innan matchen och kastat runt bollen på asfalten litegrann för att nöta upp en greppyta så hade det varit en helt annorlunda match. Vi kanske inte hade vunnit, men det hade inte varit en sådan storförlust.

Åtta vinster och två förluster med SM-final som avslut är inte fy skam påpekar jag.
-Absolut inte, vi hade en toppensäsong.

Återigen märker jag hur Jons tankar börja drifta i nostalgins riktning.
-Att jag hade så bråttom i den åldern. Jag skulle stannat i Tyresö ett tag till. Jag undrar verkligen hur livet hade sett ut idag. Jag vill inte förutsätta någonting, givetvis kan man inte bara flytta till ett annat land hursomhelst. Det krävs pappersarbete och uppehållstillstånd, det fattar jag, men jag leker ofta med tanken. Jag hittade en dalahäst i en låda för något år sedan och det fick tankarna att gå igång.

Vi skämtar om att spela i nuvarande ålder. Jag tippar på en tre-fyra spel för egen del innan jag skulle bli helt ledbruten och sjukpensionär.
-Det är helt fantastiskt hur spelarna utvecklats, eller hur? Dagens spelare är så otroligt snabba och mycket större. Men jag får nog inse hur lyckligt lottad jag har varit i min fotbollsresa. Mitt privilegium i det jag fått vara med om går inte förlorat på mig.

Klubben i dagsläget har Jon inte så stor koll på. Han höll kontakt med flera spelare i minst 10 år efter sin Tyresövistelse, men med tiden rinner det, som mycket annat, ut i sanden. Han deltar inte heller på sociala media överhuvudtaget och har således inte följt klubben närmare. Att Tyresö vann guld året efter är han med på, men han har en del frågor om hur Superserien ser ut idag. Jag skiftar till något positivt istället och berättar om den stora pool av juniortalang som de svenska klubbarna producerat vilket glädjer honom.
-Där har du nyckeln, infliker han.
-Om ungarna får se hur andra ungdomar tar sig till höga nivåer så kan man inte få bättre marknadsföring.

-Ett konto på sociala media kanske man kan skapa anonymt bara för att följa Tyresö, undrar Jon.
-Jag behöver inte visa vad jag åt till lunch, jag vill bara se resultaten, skrattar han.

Det är ont om bilder från år 2000. De är mestadels suddiga och han har ramat in de få som finns och hängt på väggen hemma. För varje bild som finns på Jon i Tyresöuniform finns det säkert 10 000 bilder på var och en av hans skolelever. Han himlar med ögonen. Det är rektorn i honom som gör sig påmind där han sitter i sin fåtölj och pratar fotboll. Kanske är han trots allt precis där han är menad att vara.