QB-Pensionärer: 2004 - Clint Patterson

Det är söndagkväll och Clint Patterson har precis nattat sina småbarn. Den breda sydstatsdialekten fyller rummet och det är en pratglad figur vi samtalar med i Tyresös quarterback från 2004.

Vi värmer upp med lite småprat och när jag frågar vad han jobbar med beskriver han sig själv i sin yrkesroll som “en IT-person, fast med social kompetens”. Det är lätt att föreställa sig honom charmandes kunder med sin sansade ton med undertoner av vänlighet.

Ska man vara rättvis så måste man medge att Clints största intryck från sina år i Europa verkar komma från Finland. Till Tyresö kom han i något av ett mellanår som inte lämnar så stora avtryck för varken utlandsproffs eller svenska spelare.

Efter säsongen innan ankomsten i Tyresö kunde han kan titulera sig finsk mästare med Åbo. I Egentliga Finland har han satt rekord genom att spela en hel säsong utan att ha kastat bort en enda boll till motståndet. Erbjudandet att återvända för ett andra år fanns givetvis, men som Clint själv sa:
-Jag hade allt att förlora på att återvända. Allting hade gått perfekt, och jag ville inte sabba det rykte jag byggt upp som spelare. Skämt åsido, jag ville också se någonting nytt.

Chansen till något nytt kom genom främmande kanaler. Tyresö hade inför året rekryterat anfallstränaren  Kim Wikström från Helsingfors. Från fjolåret i Vaahteraliiga hade Wikström ögonen på den rekordsättande spelfördelaren som besegrat huvudstadslagen i den finska finalen och ordnade med påskrift för Tyresö.

Det blev ordentliga förberedelser inför den svenska Superseriesäsongen. Internationella träningsmatcher mot tyska Rüsselsheim och dessutom på bekant territorium i Finland schemalades.
-I Finland mötte vi ett lag som jag med Åbo lätt slagit året innan, och vi hade det svårt mot dem. Det gav mig en föraning om att det skulle bli ett utmanande år.

2004 var en era i Tyresöhistorien där en generationsväxling krockade med organisatoriska utmaningar.
-Truppen hade många bra spelare, men de var unga. Några av de äldre stjärnorna tränade inte så mycket som de kanske skulle ha gjort.

Det yngre gardet bjöd på sådana namn som Johan Rauge, Kenth Rydberg, och Noghor Jemide samtidigt som flera av de gamla guldhjältarna från två år tidigare gjorde sin sina sista par säsonger.

I premiärmatchen mot Carlstad blev föraningarna till sanning och det blev en riktig brakförlust.
-De var på en helt annan nivå, jag tror vi spelade mot dem tre gånger under året och förlorade alla.

Nästa match mot “de orangesvarta”, med vilket menas Arlanda, blev bättre berättar Clint:
-Det kändes bättre under matchen men det var svårspelat i regnet. Jag kommer inte ihåg resultatet,

Enpoängsförlust med 21-22, upplyser jag.
-Ja just det. Svårt att minnas såhär efter 17 år, men här kommer jag faktiskt ihåg att jag tycker att det var en match vi borde vunnit.

Som för att bevisa att det inte bara är snack beskriver han gamla Pinbacken i detalj, inklusive buskagen utmed Västra Bangatan och järnvägsspåret. Det leder oss osökt in på nästa match; det klassiska “miraklet på Bergshamra” mot Solna där Clint själv passade för nio touchdowns, vilket i avsaknad av komplett statistik, ändå får förmodas vara ett klubbrekord.

En rolig detalj i sammanhanget är hur illa maskerat Clints förakt för, den numer utbytta, mattan på Bergshamra IP är. Det här är inte första gången vi har talats vid, men de nästan hatiska kommentarerna om det gamla underlaget är lika garanterat som “hej” och “hej då” i våra samtal.

Jag påpekar att det numer är en av sveriges finare planer för amerikansk fotboll.
-Bra! Utbrister han. Jag önskar ingen fotbollspelare att någonsin spela på sånt underlag igen.

Han skickar ögonblickligen en bildserie som han i förundran tagit på planen för 17 år sedan. Nästan som om han har de sparade på telefonen att visa för vem som helst som är villig att titta.

Solnamatchen, på det dåliga underlaget, var den första i en svit på fyra matcher där Tyresöanfallet snittade över 55 poäng per match framåt och livet lekte.
-Jag slogs av ojämnheten i motståndet. Man kunde vinna med 25 poäng ena dagen och sen i nästa match åka på en rejäl smäll.

Och smällar skulle det bli; Tyresö hade returmöte mot Arlanda och dubbelt mot Stockholm i de följande tre matcherna. Mot Arlanda var det jämnt igen, med mot de sistnämnda var det aldrig riktigt nära. Dessutom avslutades grundserien på värsta möjliga sätt. I bortamötet med Carlstad sattes ett bottenrekord i insläppta poäng med 79 vilket är mest genom tiderna.

Clint själv pratar om det med god ro och med ett typiskt amerikansk synsätt påpekar han att det inte spelade någon roll för att tabellplaceringen framför Sundsvall, Örebro, och Jämtland räckte till slutspel hur som helst. Slutspelet började bra i kvartsfinalen mot Solna där Tyresö, med tre poängs marginal, nästan gjorde lika många poäng som i mirakelmatchen. I den följande semifinalen blev det Carlstad en tredje gång för året och givetvis tvärstopp.

Sätter man sig ner och granskar siffrorna såhär i efterhand så är det faktiskt inte helt illa pinkat. Fem vinster mot sju förluster i protokollet och över 29 poäng framåt per match. Hade Clint begåvats med ett försvar upplaga annat år så hade det kanske sett annorlunda ut.

-Varje år är unikt, inte bara i de Europeiska ligorna, utan varsomhelst fotbolls spelas. Det måste man vara förberedd på, påpekar Clint. I Sverige fick man ta säsongen vecka per vecka.

-Personligen var den största utmaningen hur jag skulle förhålla mig i rollen som ledare. Vi pratar olika språk, och även om svenskarna pratar bättre engelska än finländarna, som knappt pratar alls, så har man dessutom hela biten med kulturskillnader att överkomma. I Sverige kunde jag ta en mer aktiv roll, men i Finland så sa de att min största ledaregenskap var att jag inte pratade för mycket, skrattar han.

-Det fanns också andra kontraster, men det kanske skiljer sig mellan föreningar hellre än mellan länder. I Finland bestod klubben av seniorer, medans när man dök upp innan träningen i Tyresö så höll olika juniorlag på att avsluta sin egen träning. Det var barn i alla åldrar runtomkring och i klubben. I Åbo tror jag inte att jag såg en enda juniorspelare någonsin. Tyresö som klubb kändes mer… utvecklad.

Jag undrar vilka han umgicks med under tiden i Tyresö. Han nämner Johan Rauge, Oscar Strauss (vilken han envisas med att kalla Oliver), och några till.
-Johan var snubben som hade en bil, så jag lutade mig mycket mot honom för att ta mig runt. Men jag åkte också kommunalt, påpekar han och börjar rabbla upp tunnelbanestationer på den gröna linjen direkt ur minnet.

-Hasse (Leis) var en bra kompis i Sverige. Han var utbildad kock så vi hade mycket umgänge runtomkring mat, och dessutom är hans fru chilenska vilket var kul för mig som också är spansktalande.

Trots de uteblivna sportsliga framgångarna så tycker Clint ändå att han hade en bra upplevelse i Sverige. Jag undrar om han hade mersmak för Europeiskt spel efter Tyresö.
-Absolut, jag hade skrivit på för Hamburg inför 2005 och var hemma i South Carolina och förberedde mig inför säsongen. På gymmet högg det plötsligt det till i axeln och det var bara att operera.

Inget rolig samtal till Tyskland va?
-Nej absolut inte. Jag fick ringa och säga hur hemskt ledsen jag var. Jag hade väl inte tänkt att avsluta karriären ens då, men efter att jag var återställd hade jag inte riktigt samma krut i kastarmen, så jag fick lägga skorna på hyllan till slut.

Det blev dock fotboll i ett drygt decennium i en annan roll efter att den egna karriären var klar.
-Jag var involverad med mitt gamla gymnasielag och det var fortfarande samma tränare som jag själv haft en gång i tiden, så det var kul och väldigt välbekant. Jag kunde inte ta en aktiv tränarroll då det inte funkade för mig att pendla, men jag dök upp till match och hjälpte till att hitta tendenser och öppningar.

Han förklarar att i och med att den gamla tränaren blev bortmotad från sitt uppdrag så tappade han själv kopplingen. När de två sönerna blir gamla nog att själva spela fotboll ser han det som oundvikligt att bli inblandad i fotbollen igen.
-Fast jag tänker inte bli någon galen fotbollspappa som lever ut mina egna ambitioner genom grabbarna. Fastnar de för sporten så finns jag där som stöd.

I avseende Tyresö Royal Crowns har Clint har inte hängt med på ett tag och jag ger honom en uppdatering och skickar några länkar så att han kan hålla sig à jour. Vi avslutar med att tillsammans kolla igenom ett gäng gamla fotografier och även om han minns förvånansvärt många förnamn så är alla detaljerna om sina medspelares liv det uppseendeväckande. Mario hade Ridgebackhundar och ser ut som countrysångaren Darius Rucker, Emanuel var kock, Patrik hade på sig ett par roliga brallor på krogen. Han kan rabbla många minnen från det sociala, och det är inte så konstigt att man skapar förhållanden med, och minnen om, sina medmänniskor om man är så öppen och pratglad, på bred sydstatsdialekt, som vår egen Clint Patterson.