QB-Pensionärer: 1998 - Mark Novara

I den norra delen av Michigan, som om man kollar på kartan egentligen borde tillhöra Wisconsin, hittar vi grundskoleläraren Mark Novara. För snart ett kvartssekel sedan var han Tyresös första betalda heltidsproffs.

Det är fredagseftermiddag och undervisningen är över, men som alltid i småstäder så gäller det att vara en allt-i-allo. Mark tar sig tid med mig mellan veckans sista mattelektion och förtroendeuppdrag i valberedningen till skoldistriktet.

Fotbollskopplingen har han inte släppt, tvärtom, Mark är huvudtränare för gymnasielaget och vi bollar namn på rivaliserande skollag han har haft match emot då jag är bekant med området. Mark verkar mjukas upp av denna familiäritet och den något stressade framtoningen han hittills haft är som bortblåst och orden flödar.

Säsongen 1998 var Tyresös första i Superserien och jag undrar hur rekryteringen gick till på den tiden då internet och dess innehåll inte ännu var så omfattande.
-Det var definitivt inte matchfilm så som det fungerar idag, skrattar Mark.

Vi glider in på ett sidospår om teknologins roll i amerikansk fotboll och hur gymnasiespelarna kan kolla film direkt på sidlinjen via paddorna. Jag återkopplar till rekryteringsförfarandet:
-När jag spelade mitt näst sista år på universitetet så blev jag kontaktad från Tyresö och de berättade att de sett min statistik och var intresserade.

Jag undrar vad för statistik det kan röra sig om och letar fram en rekordbok. Universitetsligans division 3-fotboll är utomordentligt stark i norra U.S.A. så det är imponerande statistik jag ögnar igenom och jag räknar namnet Novara hela 16 gånger i rullorna med sitt Lakeland College.

Tyresö hade gjort sin hemläxa och ville få Mark ombord i ett tidigt skede. Efter att det sista universitetsåret avklarats blev det ändå dragkamp om honom med tyska Düsseldorf som även de hade snappat upp att det fanns en ung man i Michigan som satte rekord efter rekord.

Tyskarna föll på mållinjen då rykten gick bland utlandsproffs att Westfalisk rakhet och effektivitetstänkande kunde innebära att man fick sparken om man hade en eller ett par matcher under förväntan. Det svenska sociala klimatet, å andra sidan, talades det väl om och blev den avgörande faktorn.

Konkurrenssituation var inte över för den delens skull. Så fort Mark landat i Sverige hörde den kanadensiska ligan CFL av sig och bad honom att omedelbart flyga tillbaka till Nordamerika och Toronto på studs. Många unga män hade vänt på klacken och tagit en sådan chans, men i norra Michigan gör man vad man har lovat och Mark fortsatte som planerat i Tyresö.

Jag frågar vad det var för målsättningar som gällde inför säsongen. Var det snack om slutspel?
-Det var väldigt tydligt och gjordes klart för mig att i de europeiska seriesystemen så gäller relegation för de lagen som kommer sist. Det var vårt första år i Superserien och vi hade bara att etablera oss och inte åka ner som enda målsättning.
Var det kanske lite nervöst att spela för att undvika något negativt hellre än att sikta på att åstadkomma något positivit undrar jag.
-Nja, alltså jag tycker att det är ett ganska bra system. I slutet på säsongerna här i U.S.A. så har de sämre lagen ingenting att spela för och det blir dålig fotboll. Det är roligare för alla när varje match gäller någonting.


På tal om matcher, kommer du ihåg Superseriepremiären?
-Mot Örebro? Javisst. Vi vann med en poäng hemma, men jag kommer inte ihåg första poängen, bara att jag passade för en avgörande touchdown i slutet.

Jag upplyser honom retsamt om att den första poängen gjorde inte Mark Novara, utan den kom från försvaret. Han skrattar och minns:
-Ja just det. Jag kommer iallafall ihåg att vi hade några riktiga karaktärer i laget och jag tror jag kastade den avgörande bollen till en sådan. Det var “Panos” (Panagiotis Avramidis) som fångade den tror jag.

Efter 23 år är minnet gott och han rabblar upp några andra spelare som han minns med stora personligheter:
-Per Vall, Hasse Leis, och min vapendragare “Kunta” Johansson som gjorde tillvaron i Tyresö så rolig.

Vi pratar om förlust redan i den andra matchen mot Stockholm.
-Vi gjorde inte ens poäng. Deras försvar var riktigt bra och vi höll fortfarande på att bli samspelta. Jag gillade deras hemmaplan mitt i Stockholms stad. Mycket publik var det på de flesta matcherna också.

Efter Stockholm blev det sex stycken vinster på raken och vissa minns han bättre än andra. Bäst minns han vinsten mot gästande Carlstad hemma på Trollbäckens IP.
-De var också nya i ligan tror jag, och det var viktigt att visa att vi var den bästa nykomlingen. Jag tror att även i denna match så passade jag till en avgörande touchdown i matchens sista sekund. Vi hade tre mottagare till ena sidan och alla attackerade djupt och inåt. Jag passade till den kortaste rutten.

Jag tar hans ord som sanning på temat då jag inte hittar statistik från matchen och vi går vidare till bortaresan till Kristianstad och vinst med 18-13.
-Matchen minns jag inte riktigt, men jag tror att vi anlände en dag innan match och sov på någon form av logemente, och jag såg min första älg, utbrister han.

De följande Göteborgs- och Uppsalamatcherna kan han inte erinra sig heller, utan Stockholm hemma är där minnet klickar. Han minns att alla var ganska taggade inför matchen.
-Det var en regnmatch, vi blev inte nollade igen utan gjorde en del poäng den här gången. Jag tror att det dåliga vädret gynnade dem och sänkte oss. Jag kommer också ihåg att vaktmästaren var sur för att vi slet på hans fina gräsmatta i regnet.

Efter en affär med en drös poäng i den sista grundspelsmatchen på bortaplan i Närke så var det slutspelsdags med Stockholm som motståndare för tredje gången på cirka två månader. Det blev ingen vinst den här gången heller efter 9-22 i baken.
-Det var liksom ingen jättebesvikelse. Vi hade som mål att inte åka ur, och vi slutade trea så det var mer av en bonus.

Anfallet under Mark snittade 27 poäng per match, men jag säger till honom att jag inte tror att han sprang in någon touchdown själv.
-Det tror inte jag heller, jag sprang så lite jag kunde. Att passa ur fickan var alltid min stil.

Mark erbjöds förlänging av kontraktet med ytterligare ett år men tog till sist beslutet att lägga skorna på hyllan och påbörja sin karriär inom läraryrket.
-Jag kände att jag var vuxen nu och behövde göra rätt för mig utanför fotbollen.

Det verkar nästan som lite av en lättnad att vi klarat av fotbollssnacket då Mark verkar vilja framhålla det sociala och kulturella utbytet. Han har en förkärlek för gammal arkitektur och åkte på fritiden runt och besökte gamla kyrkor och gravhögar.
-Naturen i Tyresö var fantastisk. Jag brukade ge mig ut till Tyresö Slott och bara sitta vid vattenbrynet på Notholmen och njuta.

Även en viss förkärlek för Gamla Stan kan skönjas och han upprepar bekanta klyschor om att Mälarens vatten är drickbart i innerstan.
-Skulle man dricka vattnet på vissa ställen här i Michigan så skulle en tredje arm växa ut.

Mark är en rolig typ och ska man ge sig på en gissning så är det nog ingen högoddsare att han är en favoritlärare för eleverna på skolan.  Han måste närma sig 50-strecket i ålder och det är kul att få höra ett perspektiv från någon som har haft tid att uppleva andra saker i livet.

Med sin samlade erfarenhet låter det oavsett som om tiden i Tyresö är något av en höjdpunkt. Hans 13-åring har börjat intressera sig alltmer för pappas fotbollskarriär och han har lovat att gräva fram några gamla bilder för att visa utöver de han har inramade på väggen hemma.

Minst en gång i månaden har han kontakt med gamla Tyresöstjärnan och pålitliga måltavlan Benny Granqvist. Mark blev något av ett ankare för Tyresöspelare som ville spela ett år i U.S.A. och flertalet åkte över och fick den erfarenheten avklarat på Marks Lakeland College. Luvtröjor med Lakelandtryck var ingen ovanlig syn i Tyresö på sent 90-tal.

De grabbarna som gjorde resan har han koll på. Han vet var dom bor och vad dom har för sig. När jag frågar om han följer Tyresö resultatmässigt än idag så avslöjar han att det är sonen som är den tekniskt lagda i familjen och således den som kollar upp resultat och rapporterar.

Kanske var det bra att det bara blev ett år i Tyresö för Mark och att han tackade nej till den kanadensiska ligan. På något sätt känner jag att han är i sitt esse och befinner precis där han hör hemma: som en fotbollstränare i en småstad i Michigan som egentligen borde tillhöra Wisconsin.