QB-Pensionärer: 2014 - Billy Greene

I ett mörkt rum omgiven av radarutrustning hittar vi Tyresös före detta quarterback Billy Greene. Fotbollskarriären är över sedan länge och han har sadlat om från fotbollsspelare till aspirerade flygledare. I och med den rådande pandemin har utbildningen dragit ut på tiden eftersom väldigt få plan lyfter och landar. Jag påpekar att jag hoppas att vårt samtal inte orsakar en flygplanskrock i luften, men det ska vara lungt, man får lita på proffsen.

Europakarriären inleddes i Tyresö år 2014 och den då 24-årige kanadensaren anlitades av dåvarande huvudtränaren och landsmannen Terry Kleinsmith. Jag förutsatte att de kände varandra sedan tidigare eftersom alla 38 miljoner invånare i Kanada är bekanta, men det hela skedde på lite större omvägar än så.

Österrikiska storklubben Wien, också under kanadensisk ledarskap, rekommenderade Billy till Tyresö som tog en titt på quarterbacken från Universitetet i British Columbia och beslöt sig att slå till. Förberedelserna blev gedigna och Billy närvarade redan i januari på träningsläger för att komma in truppen ordentligt.

På universitetet var det kanadensisk fotboll som gällde med alla dess skillnader jämfört med amerikansk fotboll. Var inte skillnaden enorm att komma till spel i Sverige?
-Ja och nej, jag hade turen att ha spelat 11-mannafotboll på gymnasiet så jag var någorlunda förberedd.

Så inte en alltför stor omställning då?
-Nej, ska jag vara ärlig så var det mycket svårare för mig att gå från 11-manna till 12-manna än vice versa.

Det är nämligen inte bara antalet spelare som skiljer den kanadensiska varianten från den amerikanska. Planen är enormt mycket bredare och längre, målområdena två och en halv gånger större, målstolparna sitter mitt I spelfältet, och det finns fler sätt att göra poäng. För självaste spelet så är den största skillnaden att man bara har tre försök på sig istället för fyra.
-Det var otroligt skönt med andrummet i och med att ha fyra försök. I Kanada är det kniven på strupen, och har man inte lyckats något vidare på första försöket har man panik redan på det andra, säger Billy.

Att pendla från Vancouver är kanske inte idealet, men efter avklarat läger i Sverige så flög Billy hem och återvände närmare säsongstarten. I premiären så var det långresa till Skåne och Kristianstad som stod på schemat. Det egentliga resultatet var oavgjort, 16-16, men Tyresö tilldömdes en 1-0 seger på en administrativ teknikalitet trots att man vädjade till förbundet om att få dela på poängen med skåningarna.

-Jag var rostig, det måste jag erkänna. Utan någon match i kroppen på 18 månader var det svårt att komma igång. Det var en tuff match, och inte för att ta något ifrån Kristianstad, men hade matchen varit en annan i ordningen hade det gått bättre.

Ett lågt och oavgjort resultat var kanske inte det Billy hade hoppats på för att ge ett gott intryck.
-Jag bedyrade inför tränaren och lagkamraterna efteråt att det inte reflekterar mig som spelare. Jag kan bättre än såhär, säger Billy med en allvarsamhet som skvallrar om att det fortfarande är lite pinsamt för honom.

Schemat var så lagt att han fick tre relativt enkla matcher i rad att acklimatisera sig. Först ut var Stockholm som besegrades med 55-0, vilket inte var någon värdemätare i sig, men viktigt ändå.
-Jag var införstådd med att det var ett gammalt derby och även om matchen i sig inte är någonting att minnas kommer jag definitivt hur glada alla Tyresöspelare var att få tvåla till dem och det verkar som vi firade lite extra efteråt jämfört med de andra matcherna.

Nästa match, en vinst mot Solna/Täby borta med 43-0 var en höjdpunkt av flera anledningar.
-För första gången kände jag att anfallet verkligen klickade, att vi nu var samspelta. Dessutom var det ett enormt fint underlag på Bergshamra.

Jag påpekar sarkastiskt att jag är glad att han fick spela på en sådan bra matta när vi gamlingar minns den föregående fruktansvärda mattan som kostat både knän och touchdowns.

Sista transportsträckan var mot Limhamn på hemmaplan i komfortabel vinst med 37-6, men sedan började allvaret i form av bortamatch mot Carlstad.
-Vi spelade otroligt bra men låg under med 18-21. Vi hade hyfsat mycket speltid kvar på klockan. Vårt oerhört starka försvar försökte ge oss bollen tillbaka, men Carlstad vägrade och drev bollen plågsamt långsamt i säkert fem spelminuter och satte spiken i kistan i slutsekunderna.

Carlstad på bortaplan är alltid en svår match och Billy instämmer. Följande år mötte nämligen Billy med sitt franska lag, Thonon-les-Bains, Carlstad i europeisk cupspel.
-De (Carlstad) var i princip samma lag som jag mötte med Tyresö föregående år och de totalkrossade oss. Det talar verkligen för hur otroligt bra Tyresös lag var 2014.

Men bäst på planen tycker Billy oavkortat går till Per Lindelöf; favoritmåltavlan.
-Vår andra touchdown var helt otrolig. Det är den bästa jag någonsin sett i fotbollssammanhang.

Jag blir tvungen att återbesöka gammal matchfilm för att se vilket spel Billy åsyftar. Den visar sig vara en touchdown på dryga 40 yards där Lindelöf bryter inte mindre än fem tacklingar innan han tar sig in i målområdet. Det höga priset till sin lagkamrat är ständigt återkommande genom hela vårt samtal.

Efter Carlstadmatchen blev det en hemmaseger mot gästande Uppsala med 37-26.
-Jag tror vi underskattade Uppsala en hel del. Vi trodde kanske att det skulle bli en enkel seger men de bjöd på riktigt bra motstånd, det var verkligen ingen vilomatch.

Det hade kanske varit skönt med en enklare match än Uppsala inför hemmamötet mot Örebro men det gick vägen ändå. 34-28 stod det i protokollet efter slutsignalen men Billy menar att han aldrig var orolig.
-Vi ledde ganska stort genom nästan hela matchen och de fick in någon poäng på slutet. Vi spelade så bra i den där matchen att det var ett tryggt lugn rakt igenom. Jag tror jag sprang in tre touchdown själv.

Jag frågar om han ansåg sig själv som en springande quarterback, var han inte lite väl storväxt?
-Ja, alltså en springande quarterback med kraft.

Återigen får jag konsultera arkiverad matchfilm för att bekräfta, och det stämmer. Han sprang långt bättre än vad jag hade fått för mig, och dessutom med en viss finess och ett fint klipp i steget. Inte bara kraft med andra ord.

Nästa match var borta mot Arlanda och storvinst med 70-6. Man hör på Billy att han nästan skäms litegrann.
-Ja alltså, av alla storvinster så är det här den enda där jag tyckte att det var lite pinsamt att driva upp poängen. Alla i ligan har valt att spela där, så är det, men det var en nödvändighet.

Jag undrar vad han menar och han förklarar att det hela handlade om ett bröllop.
-Pablo (Valenzuela) skulle gifta sig den dagen eftersom han ändå var långtidsskadad. Planen var att göra så många poäng som möjligt i första halvlek och låta avbytarna avklara matchens andra halva medans vi andra trängde ihop i en bil och rusade till kyrkan.

Så många poäng som möjligt i det här fallet betydde att Billy passade för sju touchdowns… i en halvlek. Jag förstår hans ståndpunkt om att det kan kännas pinsamt, men vigda blev de lyckliga tu iallafall och Tyresö tog en seger, det är det viktigaste. Ett äktkanadensiskt “Sorry” är nog det bästa han kunde bjuda på.

I returen mot Kristianstad gavs chans att bevisa att det kunde se bättre ut än i premiären och chansen togs i en vinstmatch med 38-18.

Mer på temat Skåne skulle det bli när Tyresö reste till Malmö för det andra mötet med Limhamn i grundseriens sista match. Det skulle bli en ödesdiger affär för Billy och hela laget.
-Jag fick en passrush mot mig rakt i anskitet och beslöt mig för att kasta bollen ändå. Försvararen krokade i min arm och jag skadade en stor muskel i underarmen och fick utgå. Det var inget fult spel eller så, tvärtom så var det ett vackert jobb av Limhamnsspelaren, men skadad blev jag likväl.

Tränare Kleinsmith fick byta om och avsluta matchen, som trots en vinst med 37-22, knappast verkade värt det.
-Det var så typiskt att bli skadad precis innan slutspel. Jag körde sjukgymnastik hela veckan samtidigt som vi försökte utvärdera vad bästa vägen framåt var. Kanske kunde jag spela mottagare medans Terry (Kleinsmith) spelade quarterback.

Ett tidigare lättbesegrat Örebro blev med denna skada en mycket tuffare uppgift. Försvaret gjorde sitt och höll gästerna till under 20 poäng, men Billy själv försökte spela sin skada till trots, och det gick inget vidare.
-Jag och Terry förbannade oss själva efteråt. Jag skulle inte försökt spelat quarterback den här matchen utan vi skulle använt veckan till att förbereda oss med honom och jag skulle ha spelat en annan position.

13-19 blev förlustsiffrorna och säsongen var över. Billys föräldrar som hittills kollat matcherna på internet flög halvvägs rund jordklotet för att se matchen på plats.
-Vad var det som hände, frågade de anklagande berättar Billy. Inte heller de kunde känna igen sin sons spel som armskadad.

Åtta (eller nio) vinster och två förluster är, när allt kommer omkring, inte fy skam och med lite distans så är Billy själv nöjd på det stora hela hur säsongen utvecklades. Den största behållningen är hur bra fotboll Tyresö spelade.
-Vi hade en otroligt bra offensive linje trots flera unga namn. Försvaret snittade 15 poäng per match vilket var en enorm lättnad jämfört med mitt svaga försvar i Kanada där man var tvungen att göra 40 poäng själv för en chans till vinst.

Återigen passar han på att ösa beröm över sin mottagargrupp och framhåller igen Lindelöf.
-På universitetet hade vi proppfullt med talang på positionen, Kanadas bästa, och Per utklassade dem alla. Tänk om han spelat som junior. Jag trodde inte mina öron när Terry sa att han bara spelat i några år och bara skrapade på ytan av sin potential.

Jag frågar om hur upplevelsen i Tyresö var jämfört med Frankrike.
-Den största skillnaden var att det fanns mer pengar i Thonon-les-Bains. Det är en mindre turiststad och så gott som alla företag i staden var sponsorer åt laget. Men spelet och lagkemin i Frankrike var inte ens i närheten av vad det var i Tyresö. Jag har förstått i efterhand att jag fått vara med om något alldeles speciellt i Tyresö när jag jämför mina två europasäsonger.

På tal om lagkemi så frågar jag vilka vänskapsband som formades i laget.
-Framförallt var Pablo min snubbe i Sverige. Han är den första jag kommer kontakta när jag kommer för att hälsa på. Men det är många grabbar jag umgicks med, säger han och rabblar så många namn att det inte är lönt att sätta dem i pränt.

Givetvis undrar jag också om han följer Tyresö från Kanada.
-Jag följde klubben nära fram till ungefär 2018 då de gick ner en division och informationen på internet blev mer knapphändig. Men jag ser på sociala media att det nu händer stora grejer, och jag är sugen på att komma över och kolla.

Kanske kan Billy från sitt flygledartorn dirigera fri väg för ett direktflyg till Tyresö och se sitt gamla lags återtåg på plats.