SFD: Del 11 – Passmottagarna

Klicka här för videoversion

Att fånga långa passar har inte alltid varit en del av sporten. Organiserad fotboll spelades i olika former I nära 40 års tid innan regelverket slutligen tillät framåtpassningar år 1906. Innan dess var bara bakåtpassningar, ungefär som i rugby, tillåtna. Bara för att man fick passa bollen framåt innebar det inte heller att lagen kunde, eller ville för den delen. Det dröjde ända till 1933 innan passpelet blev en större del av matcherna. Alltså är positionen som mottagare jämförelsevis en av de “nyare” positionerna.

Oavsett om man har två eller fem mottagare på planen så är huvuduppgiften att fånga passar och avancera bollen för många fler yards i stöten än vad man normalt kan förvänta sig utav springspelet. Men det handlar alltid om risk och belöning. Missar man en pass så går hela försöket till spillo, och bollen läggs tillbaka där den låg innan bollstarten. Dessutom så är det fritt fram för vem som helst på försvaret att stjäla en boll mitt i luften.

Det går alldeles utmärkt att avnjuta en fotbollsmatch utan att i närmare detalj veta VAD mottagarna gör. Det är spektakulärt nog ATT de gör det de gör. Konceptet är enkelt, man springer nedför fältet i en förutbestämt rutt, gör bort den uppvaktande försvararen, och fångar bollen till åskådarnas jubel. Dock törstar vi givetvis efter fördjupning och tittar på positionsgruppen under luppen.

När vi ska dela in mottagarna i undergrupper blir det lite knepigt. Visst kan man säga att det finns ytter- och innermottagare, så långt stämmer det, men vi får bryta ner koncepten i lite mer detalj.

Som mest kan man ha fem mottagare på planen om man byter ut alla offensiva backar förutom sin quarterback. Att fortlöpande spela med fyra stycken mottagare är ingen ovanlighet för ett passorienterat anfall. Med regeln om sju spelare på bollinjen vid start kan vi räkna bort de fem offensiva linjespelarna. Alltså är det minsta antalet mottagare man kan ha på planen två (det går faktiskt med lite krux att ha en eller till och med ingen, men det kan vi prata om i ett annat kapitel.

Låt oss för skojs skull säga att vi har fyra mottagarspelare på planen. Om detta skulle stå med på högskoleprovet i frågeform så skulle man bli tvungen att ringa in “informationen är otillräcklig”.  Det kan nämligen se otroligt olika ut.

Man ska inte förvirra de engelska begreppen receiver och wide receiver. Receiver motsvarar begreppet “mottagare” som vi använder oss av i den här artikelserien. Wide receiver syftar mer specifikt på de mottagare som står längst ut på kanten. Står man som mottagare innanför en wide receiver, alltså närmare bollen innan start, så kallas man en slot receiver på grund av att man står i luckan mellan linjen och den yttersta mottagaren.

Om det tog stopp här så vore allt frid och fröjd. Emellertid ska vi inte ha det så lätt, utan det finns en help annan typ av mottagare. Vi pratar om en end som är så namngiven på grund av sin startposition i ändan av den offensiva linjen. Som end kallas man olika saker beroende på var man ställer upp. Det är något av en hybridroll som gäller. Om man ställer upp precis brevid den offensiva linjen så kallas man en tight end. En tight end förväntas göra många saker i anfallet. Man blockerar precis som den offensiva linjen på springspel, man kan vara med att forma fickan i passkyddet, eller så sticker man iväg som mottagare på pass. Ställer man upp i höjd med den offensiva linjen, men med lite avstånd kallas man för en split end och chansen är mycket större att man drar iväg på en passrutt.

För att göra det lätt för sig slarvar man och kallar till vardags endpositionen för tight end, oavsett var man står. Lika hafsigt går det också för sig att kalla alla mottagare som inte är tight ends för wide receiver.

Som tidigare nämnt skulle det med alla dessa olika typer och positionsnamn vara oerhört klurigt att hålla reda på vem som gör vad i passpelet. På förekommen anledning har man gjort det lätt för sig och gett de fyra mottagarpositionerna bokstäver istället. X, Z, Y, och H är de universiella begreppen, oavsett vilken spelartyp som ställer upp.
Med tiden har vissa förväntingar utvecklats för bokstäverna. Precis som i vanlig fotboll där man pratar om att någon är en typisk nummer tio, eller att man skulle vilja få in en äkta nummer niotyp.

En X-spelare är ofta ett förstaval som klarar av att göra sig fri på egen hand och vilken försvaret kanske till och med måste använda två defensiva backar för att hantera. Tänk passrutter i djupled där man sprintar förbi den stackaren som satts att täcka upp.

Den som står på Z-position på utsidan jobbar oftar i kombination med den som är Y innanför. De springer koordinerade mönster tillsammans där en kanske springer djupt och den andra håller sig bakom för att sätta försvaret på pottan med beslutsångest om vem man ska täcka. En H-spelare är ofta ett komplement på insidan så att X också får chans att springa kombinationer ibland.

Nästa gång tar vi en titt på de defensiva backarna.