SFD: Del 10 – Linebackers

Foto: Lars Johnson

Klicka här för videoversion

Mitt i smeten på försvaret står ett gäng spelare som är den amerikanska fotbollens mostvarighet till mittfältare. De kallas för linebackers, troligtvis fick de benämningen för att de står bakom den defensiva linjen, vem vet?

Om vi lämnar namnets ursprung bakom oss och istället fokuserar på deras uppgift så ska det först och främst nämnas att det är från linebackerpositionen som försvaret styrs. Ungefär som med Guldlock och björnarnas tillhörigheter så står den defensiva linjen lite för nära, de defensiva backarna lite för långt bort, men våra linebackers står precis lagom till för att se allt som händer på anfallet och kan ropa till, signalera åt, och flytta på sina medspelare för den mest fördelaktiga försvarvarianten.

Liksom andra positioner kan linebackers delas upp på distinkta ytter- och innerspelare. Traditionellt har spelaren i mitten varit fokuserad på att stoppa springspel och spelarna på kanterna lite mer mobila i passförsvaret. Idag är det populärt att spela med fyra linebackers varav två fyller den traditionella insiderollen, medan de yttre är fokuserade på att pressa anfallets passkydd.

Utvecklingen rör sig mot att dessa passpressande ytterlinebackers håller på att evolvera till sin helt egna position. På engelska kallas det edge rusher; alltså någon som sätter press från kanten. Detta har historiskt varit en uppgift som tillfallit kantspelarna på den defensiva linjen.

Oavsett filosofi så förändras inte det faktum att en linebacker nästan alltid är inblandad där det händer som mest på planen. I protokollet för ett väl fungerande försvar så bör det därmed vara linebackers som leder tacklingsstatistiken.

Linebackers är inblandade i försvarets alla tre huvuduppgifter: springförsvar, passförsvar, och passrush. De löser uppgiften ur ett område som tillsammans med den defensiva linjen kallas för boxen. Helt enkelt en ihopfantiserad rektangel som innefattar både den defensiva linjen och linebackers. Det vanligaste är en sjumannabox, men som alltid på försvaret så finns det inga regler som anger ett minimum eller maxantal.

Bland alla engelska uttryck hittar vi i försvaret det tyska ordet blitz. Det är särskilt vanligt förekommande bland linebackers och beskriver bra vad det rör sig om. Det betyder på svenska helt enkelt blixt, och det är precis det som händer. En linebacker kan helt utan att läsa spelet sätta full fart genom ett förutbestämt hål i riktning mot bollen. Verbformen är att blitza, och det är en en sorts vadslagning att när man blitzar så kommer man genom sin fördel i momentum att ta sig förbi sin uppvaktning på anfallet och förhoppningsvis hamna precis där spelet sker.

En blitz är inte en improvisation, utan linebackerns medspelare måste veta vad som gäller så de kan täcka upp den luckan som lämnas i försvaret. Om anfallet anar att det är en blitz på gång kan de vända det till sin fördel genom att byta till ett mer fördelaktigt spel. Därför använder sig linebackers av två olika metoder för att kontra detta. Antingen maskerar de blitzen tillräckligt väl så att den slår ner som en blixt från klar himmel, eller så leker de pojken som ropade varg och låtsas oavbrutet att en blitz kommer tills anfallet slappnar av. Därför är det vanligt att se linebackers röra sig fram och tillbaka i boxen innan spelet börjar.

Ingen känner bättre igen tendenser än en linebacker. De läser ständigt hur den offensiva linjen ställer upp, på vilket sätt spelare lutar sig, varåt de tittar, hur de signalerar till varandra och allt annat som kan ge en liten fördel på några tiondelar. De bästa linebackers är således inte nödvändigtvis de mest atletiska, utan de mest rutinerade. Unga spelare som är lättlurade och för heta på gröten sugs in i fällor, en veteran har sett allt och tar istället rätt vinkel och gör tacklingen.

Nästa gång tar vi en titt på anfallets mottagare.