SFD: Del 9 – De offensiva backarna

Klicka här för videoversion

De offensiva backarna är en samling av mångfald. Genom sportens historia har rollerna skiftat, specialiseringen ökat, och antalet backar har varierat. Som mest kan man ha fyra offensiva backar på planen och som minst en. Deras domän är området bakom den offensiva linjen.

Om vi utgår från de tre grundläggande typerna som används i modern tid så har vi en helback, en halvback, och en kvartsback. På engelska: fullback, halfback, och quarterback. De gamla begreppen användes på samma sätt som vanlig fotboll och bandy brukade använda dem när det var snack om vänster- och centerhalvor.

Historiskt sett var det inte alls solklart vem av de offensiva backarna som var spelfördelare. Det berodde helt på spelsystem och trupp. En fullback kunda inleda varenda spel en helt match och mata sin halfback eller quarterback med bollen. I modern fotboll är rollerna mycket mer distinkta. Det är tillexempel inget snack numer om att sysslorna som spelfördelare primärt tillfaller quarterbackpositionen, att en fullback är en blockerande back, och att ett lags halfback är den som har som huvudsyssla att springa med bollen. Det finns en distinkt fjärde variant som inte används alltför ofta, men som fortfarande får ses som en aktiv position i modern tid; en så kallad wingback som flankerar den offensiva linjen ute på kanten.

Alla varianter utöver dessa fyra positioner får ses som att man dubblar upp på positionerna. Till exempel kan man ha en variant med fyra offensiva backar där man använder sig av två fullbacks, eller den i nutid populära varianten av en tremannaformationen där man utöver en quarterback har två halfbacks inne samtidigt.

För ett anfall som lutar sig tungt mot passpelet är det inte ovanligt att bara ha två backar på planen samtidigt med syftet att bereda plats för en extra mottagare. I väldigt tydliga passituationer kan man till och med begränsa sig till bara en ensam quarterback för att få med hela fem mottagare i anfallet.

Spelfördelaren är den som passar bollen och som förser andra backar med den så att de kan avancera lagets position via springspel. Det är inte förbjudet för en spelfördelare att springa själv med bollen. Är spelare särskilt talangfull eller snabb kan man i anfallsplanen designa spel speciellt för det ändamålet. Mer vanligt är att en quarterback springer spel i tandem med en halfback där det som avgör vem som slutligen avancerar med bollen beror på hur försvaret agerar.

Det blockerande backen har som huvuduppgift att bana väg för bollbäraren eller hjälpa till i passkyddet. Då det är en position som ofta hamnar i skymundan är det väldigt tacksamt att skicka iväg en sådan back som mottagare då och då och kanske ta försvaret på sängen.

En spelfördelare måste läsa försvaret innan och under spelet, men en bollbärande back har absolut störst ansvar när det gäller att läsa spelutvecklingen. Inte enbart är bollbäraren tvungen att läsa försvarare, han måste också anpassa sig till hur medspelarna gör ifrån sig och förhålla sig till det. Faktum är att det finns spelvarianter där detta helt och hållet är grundtanken. Bollbäraren har inget förutbestämt hål att springa igenom, utan läser de tillfällen som bjuds beroende på utveckling.

Trots alla dessa olikheter i uppdrag är det viktigt att se de offensiva backarna som en positionsgrupp. De arbetar i lag för att lösa uppgifter och är starkt beroende av varandras prestationer.

I nästa artikel är det försvarets linebackers som skall undersökas närmare.