QB-Pensionärer: 1999 - Jarrod DeGeorgia

På gränsen mellan Iowa och South Dakota, i ett närmast arktiskt väderlag, når jag en torsdagskväll den före detta Tyresöspelaren Jarrod DeGeorgia. Det har gått snart 22 år sedan han senast var iklädd Tyresös färger som quarterback för A-laget anno 1999.

Det är mycket att stå i i vinterkylan. Familjen DeGeorgia driver en kedja av diverse restauranger och det är så kallt att vattnet fryser till is i ledningarna som exploderar. Alltid är det någonting att fixa, men Jarrod tar det hela med en samlad ro. Det har blivit dubbel Coronasmitta och läskiga vistelser på intensiven, men han har repat sig och trebarnspappan skjutsar barnen fram och tillbaka till träningar precis som innan. En son, som också spelar quarterback, sticker in huvudet. Jag frågar om han ska bli nästa “Birdman”, pappas smeknamn sen barnsben.
-Jag hoppas det, blir det blygsamma svaret innan han försvinner ur bild.

Kopplingen till fotbollen förblir obruten, inte bara genom barnen utan Jarrod är till vardags, utöver alla andra ansvar, också offensiv koordinator i Arenafotbollens mest anrika lag: Sioux City Bandits. Omväxlande som koordinator och huvudtränare har det engagemanget pågått sedan 2005. Det blev förstås inget spel i fjol på grund av pandemin, men han hoppas på en säsong i år.

Den egna karriären saknar han dock inte. Att träna i sig var aldrig Jarrods passion, det var mest en nödvändighet för vinnarskallen DeGeorgia att få tillträde till planen och spela match. Som hos de flesta gamla idrottsmän är de skavanker han ådragit sig en påminnelse om glansdagarna.

Som fotbollsfostrad i Lompoc på den Kaliforniska västkusten hade han stora fotbollsdrömmar, och efter gymnasiet strömmade erbjudandena från de stora universitetslagen in. Han var också en lovande basebollspelare och blev vald i draften till proffsligan. Han behöver inte säga mer utan jag går rakt på sak:
-Du tog pengarna, eller hur?
-Jag tog pengarna.

Det är nämligen så att när man får betalt, även om det är i en helt annan idrott, så förlorar man sin amatörstatus som idrottare hos de stora universiteten. Det bar istället av till den mindre skolan Wayne State i Nebraska. Han avslutade sedan studierna i förtid till fördel för spel i inomhusligan med Iowa Barnstormers.

I arenafotbollen spelade han tillsammans med en viss Kurt Warner, som skulle komma att vinna en Super Bowl. Denne Warner tog vägen till toppen genom spel i, den numera nedlagda ligan, NFL Europa. Efter att ha spelat inomhus ville Jarrod ta en ny riktning:
-Jag längtade tillbaka till en plan i fullstorlek, säger han, och Europa erbjöd bästa chansen till det.
Sagt och gjort, han bad sin agent att försöka väcka intresse hos en europeisk klubb.

Warner hamnade i Amsterdam, uppbackad av amerikanska ekonomiska muskler. Jarrod DeGeorgia hamnade i de mer strävsamma förhållandena i nittiotalets svenska Superserie. Det är här den verkliga karaktären hos Jarrod visade sig. Av alla utlandsproffs som spelat i Tyresö under åren så är han i det absoluta toppskiktet av de som har anammat klubben som ett andra hem och han kunde inte varit gladare över chansen att få spela riktigt elvamannafotboll igen.

Han var medveten om att han hade stora skor att fylla i tomrummet efter sin föregångare Mark Novara från säsongen innan. Jarrod och Mark har aldrig träffats men Jarrod minns honom vid namn 22 år senare vilket visar hur investerad i, och intresserad han var av att klubben skulle ha en framgångsrik säsong.
-Jag visste att laget haft en 7-4 säsong innan, och att vi ville bli ännu bättre 1999.

Tyresö skulle dock få en medioker säsong präglad av skador. Lagspelaren DeGeorgia medger att han än idag är besviken.
-Jag förväntade mig mer utav mig själv. Jag kan känna att jag svek laget med min insats.

Den som var på plats är dock medveten om att det knappast var så att det var Jarrods spel som var bristfälligt. Tvärtom var han en ljuspunkt i ett lag som på pappret var enastående men som förlorade den ena nyckelspelaren efter den andra under säsongens lopp. Insatsen gick inte heller förbundet förbi utan han vann priset som årets importspelare, missat slutspel till trots.

Grundserien inleddes med en smäll av det dåliga slaget. Tyresö förlorade premiärmatchen i Örebro med hela 13-50.
-För egen del var det den enorma omställningen som ställde till det. Vi hann bara med ett fåtal träningar innan premiären.
Att komma tillbaka i spel på en helplan var också en omställning han inte hade räknat med.
-Arenaligan är otroligt snabb. I elvamannafotbollen var jag tvungen att sakta ner tempot och det klickade inte riktigt i början.
Spel i kyligt svenskt vårregn var inte en faktor i inomhusligan och Jarrod säger roat:
-Ska jag vara helt ärlig så minns jag mest från den matchen hur stelfrusen jag var.

Redan till nästa match en vecka senare hade Jarrod acklimatiserat sig bättre. I hemmapremiären mot Stockholm på Trollbäckens IP dök Tyresö upp med bara två offensiva backar; dels DeGeorgia själv, men också fullbacken Johan Bergholm. Dessa två slet som djur matchen igenom för att inte svika det storspelande Tyresöförsvar som höll ett Stockholm som just vunnit två SM-guld till enbart en trepoängare. Med en ledning 12-3 i slutet av matchen sprang DeGeorgia sicksack runt hela planen för att få den förbannade matchklockan att rinna ut.

På det följde två knappa förluster mot Arlanda och ett Carlstadlag mot vilka Jarrod äntligen fick visa på sin offensiva talang. Med Carlstadmatchen inräknad fick Tyresö ladda ur med 136 totalpoäng framåt på tre matcher. De andra stackars mottagande lagen var gamla Göteborg och nykomlingarna Ystad. Från de matcherna minns han inte själv så mycket förutom att spelarbussen blev stoppad och genomsökt av poliser med automatvapen i jakten på Malexandermördarna.

Den som är inställd på att vinna minns förlusterna bäst. De följande två förlustmatcherna minns han väl. I den stora blixtovädersmatchen mot Kristianstad C4, vilka Jarrod minns som “ett blågult lag”, kommer han ihåg hur mycket stryk han fick av den defensiva linjen. Det är inte otippat att den var den framtida Tyresö- och NFL Europaspelaren Dan “Dräpar-Dan” Petersson, som av många anses som den främsta svenska spelaren någonsin, som gav honom en riktig omgång.

Likaså grämer han sig fortfarande över en petitess i 14-41 förlusten mot Stockholm. Ett skeende som i stort sett var obetydligt i sammanhanget.
-Jag kommer ihåg det i detalj. Jag rullade ut åt vänster och hade ingen öppen, men slängde en pass iallafall. Jag visste så fort bollen lämnat handen att jag hade gjort bort mig.
Han kastade bollen rakt i famnen på en Stockholmsförsvarare, men att han två decennier senare tänker på ett sådant spel visar att ränderna aldrig går ur någon som bara vill vinna matcher åt sitt lag.

När det blev revanschvinst mot blivande finallaget Örebro på hemmaplan med hela 48-22 var det en sista chans att hänga med till slutspel.
-Vid det laget hade vi fått hem Lars (Gustafson) vilket var en enorm hjälp.

Ödet ville dock annorlunda och i den sista matchen mot Arlanda på bortaplan var det ingenting som klickade. Det började redan innan matchen när Tyresö hade med sig fel matchtröjor, och det fortsatte på det spåret. Jarrod minns att allting man försökte sig på misslyckades.
-Jag plockade upp en tappad boll och behövde bara slå en försvarare. Jag försökte mig på att passa bollen i sidled till Jesper (Johansson) men han tappade bollen.

Att trava misstag på misstag straffade sig och det blev Arlanda som knep den sista slutspelsplatsen framför Tyresö i och med sin vinst. Men trots den sportsliga besvikelsen är det bara goda minnen Jarrod har tagit med sig från Tyresö.
-Jag kan inte säga nog hur väl mottagen och välbehandlad jag kände mig i Tyresö. Alla från Maddi på gymmet till lagkompisar och trämare såg till att jag hade allt jag behövde. Jag ville se mig om i omgivningarna och ögonblickligen så skaffade Janne (Jenmert) fram en cykel åt mig. Sådär var det med precis allt.

Jag frågar om han hade ett särskilt starkt band med någon i laget.
-Alla var olika. Det var kul att umgås socialt med Jörgen (Lejon) som alltid hade någonting galet på gång. När vi var på nattklubben Patricia, som är ett skepp, sa Jörgen att vi skulle gå hem och hoppade överbord rätt ner i Östersjön. Det var bara för mig att hoppa i efter.

Han rabblar namn efter namn ur den gamla umgängeskretsen och det står klart att få importspelare har passat så bra in med de svenska medspelarna att det har satt sig på minnet i årtionden efteråt. Han pratar än idag regelbundet med flertalet Tyresöveteraner.

Jag frågar om han följer Tyresö resultatmässigt än idag.
-Ja det är klart. Jag är gammal och tjock och sitter på 14 timmars bussresor till bortamatcher. Då brukar jag läsa om Tyresö på telefonen.

Efter att vi avslutat samtalet kommer ett SMS där han efterfrågar bilder på sig själv från Tyresötiden som han kan visa lillgrabben. Intervjun har väckt ett intresse. Så väl som Jarrod talar om Tyresö kanske vi får se “Birdman Junior” i Tyresöuniform någon gång i framtiden.