SFD: Del 3 – Lagdelarna i breda drag

Klicka här för videoversion

Det finns bara två olika lagdelar i amerikansk fotboll: anfall och försvar. Till skillnad från till exempel fotboll och ishockey delas inte startelvan upp på anfallare och försvarare internt. När ett lag är bollförande är alla elva spelare helt med i anfallet och vice versa i försvaret.

Det finns fasta situationer såsom avspark och målsparkar som är specialicerade, men de har fortfarande en distinkt roll som offensiva eller defensiva situationer. De kan jämföras med ishockeyns spel i numerärt över- eller underläge när någon sitter i utvisningsbåset då man skickar in speciella kedjor med en särskild uppgift såsom att hålla i pucken tills laget är fulltaligt igen.

Kollektivt kallas dessa situationer som inte är vanligt anfall eller försvar på engelska för special teams. Dessa specialister leds alltid av någon med särskild talang för sparkspelet, för det handlar alltid om en sparksituation.

För var och en av de tre fasta situationerna som förekommer finns det en motpol, men det är inte alltid anfallet som har bollen. Oftast är det försvaret som börjar med bollen och tvingas sparka den till anfallet för att sedan sätta av i full galopp efter den boll som man nyss sparkat iväg och stoppa motståndarna från att avancera alltför långt. Undantaget är sparkar mot motståndarens mål som är en attackstrategi och således räknas till anfallet.

Det lag som har bollen kan ha inövade varianter på dessa situationer. Man kan till exempel ställa upp som om man ska försöka sparka en trepoängare, men i sista stund hoppar specialisten över bollen och man kör ett passpel istället.

Ett annat exempel är att vid avspark kan försvaret försöka sparka bollen till sig själva genom att bara lätt fjutta iväg bollen till minimiavståndet och försöka jaga ikapp den. Ett sådant spel kallas på engelska för onside kick eftersom bollen är offside för försvaret innan den gått minst 10 yards och de inte får röra den dessförinnan.

Majoriteten av en match består dock av det ordinära spelet där anfallet har bollen och ska kämpa sig förbi försvaret. Där bollen ligger kallas för bollinjen. En osynlig linje som sträcker sig rakt igenom bollen från sidlinje till sidlinje. Innan varje spel måste hela anfallet starta bakom ena sidan av bollinjen och försvaret på den andra sidan.

Anfallet måste ha minst sju av elva spelare på bollinjen när man startar spelet. I verkligheten är det straxt bakom linjen som gäller, men för enkelhetens skull säger man “på linjen”. Det betyder inte att alla måste stå i samlad grupp skuldra vid skuldra. Det är fritt att sprida ut sig precis hur som helst, även om det kanske inte är strategiskt sunt alla gånger. En av dessa spelare på linjen håller i bollen där den ligger på marken inför varje spel, och spelet börjar så fort han lyfter bollen från backen. Dessförinnan gäller för det anfallande laget strikta regler om vem som får röra sig och hur de får röra sig.

Försvaret däremot kan härja fritt i sina formationer så länge de håller sig på sin sida innan spelet börjar. Rörelsefriheten är total. Det sätt på vilket man ställer upp kan variera mellan att anpassa sig till anfallets formation och att ställa upp på ett sätt som tvingar anfallet att anpassa sig till försvaret. Ofta är det ett mellanting.

Balansen mellan anfallets restriktioner och försvarets frihet existerar för att utjämna den klara fördelen anfallet har i och med att de vet vad spelplanen är i förhand. Försvaret däremot måste gissa, leta efter tendenser, och följa efter anfallet; inte sällan in i en, på förhand, gillrad fälla.

Om ni tycker att det händer mycket olika grejer på planen, tänk alltid tillbaka på att i amerikansk fotboll så bottnar allt i anfall och försvar.

Nästa gång undersöker vi positionerna på anfallet i närmare detalj.