2 - 0

Eksätervallen i Horred brukar vara en plats där vi har det tufft. Antingen är det så att Horred som lag alltid är maxat påkopplade, eller så tänder man till lite extra mot just oss. För varje gång vi möter dem, framför allt på bortaplan, är det en sjuk energi från dem gröna. Det smälls på och krigas samt löps på som in i bänken. Hungriga (och arga) vargar som firar som om serien stod på spel. Det är en bit ifrån den fotboll vi spelar, men man hade ju önskat lite av den energi och desperation i spelet som de visar upp - det hade gjort oss till ett sjukt lag. Kanske är det den sista pusselbiten som saknas? Eller återfinns den sista pusselbiten någon helt annan stans? För när vi summerar denna söndagseftermiddag på Eksätervallen, 19'e omgången av division 5 Södra, så är känslan av att det just saknas en pusselbit. En ynka liten del av det så annars kompletta och färdiglagda pusslet.

I första halvlek är vi påkopplade. Vi vinner dueller över hela banan. Går in med 100 %. Mittfält och backlinje vinner det mesta. Vi spelar med det lugn, tålamod och mod som utgör grundpelarna i vårt spel. Horred försöker ta oss högt, men lyckas inte en gång, vilket gör att man tvingas falla och försöker täppa igen spelyta ett och två. Vi rullar tålmodigt och håller i bollen föredömligt. Hittar fina kombinationer och sätter ofta dem fyra ytterspelarna i spel. Målchanserna radas upp i första halvlek och känslan är att det kommer rassla i hemmalagets mål, snart. 

Horred formerar sig som vanligt och spelar rakt i korridorerna. Klassiskt för denna serie. Ut på mittback, lång boll i korridoren för att dra isär oss och mycket löpningar bakom. Det är så de spelar uteslutande över hela matchen. Rakt, snabbt och effektivt. Vi är allt som oftast koll på dem, Philip och Borging storspelar defensivt och är som starkast just bakom sig. Men när man går för det så hårt som Horred gör, kommer det skapa oreda då och då. Theorin löper kopiöst och håller oss hela tiden på tårna. Ett par gånger kommer man genom och då blir det farligt. I 36'e minuten kommer man genom via en långboll. Man får fast den offensivt och från ingenstans kommer ett avslut utanför boxen som letar sig in i bortre hörnet. Inte logiskt alls. Vi har spelet och skapar chanserna. Men vi lyckas inte få in bolluslingen. 

I andra halvlek ska vi bara fortsätta på det påbörjade spåret och tålmodigt nöta på. Men anstormningen avtar. Vi har bollen men börjar slarva. Vi spelar inte lika tålmodigt utan börjar spela lite mer huvudlöst. Vårt stora bollinnehav leder oss inte till de chanser vi behöver. Horred fredar sig bra defensivt och ligger på kontring. Vi skapar en handfull halvchanser och ett par riktigt heta lägen. Närmast kommer Simon som prickskjuter insidan av stolpen (på hjulet?). Istället för en kvittering så kontrar Horred in 2-0 och vi får se oss slagna. Denna söndagseftermiddag är Horred en för svår nöt för oss helt enkelt, vi kommer inte helt upp i nivå, medans Horred har med sig momentet. 

Vi spelar riktigt bra defensivt, vi spelar riktigt bra i uppspelsfas och i vårt possession. Vi krigar och vinner dueller, så den sista pusselbiten ligger inte i energin och krigarinsatsen. Den sista pusselbiten ligger i sista tredjedelen. Att kunna överföra det fina spelet in i stekheta målchanser istället för möjligheter och halvchanser samt att sätta de högkaratiga chanserna vi skapar. Det ligger såklart mycket i den individuella förmågan över dem 11 spelarna på planen, men det ligger självfallet också i den taktiska strategin och avsaknad av vissa inövade mönster. 

Nu är det tre veckor och tre matcher kvar. TÄFF hemma, Länghem borta och avslutning hemma mot Kronäng. Det kommer krävas full pott och nio poäng. Det löser vi!