1 - 2

Någon gång i somras, när det vitblårandiga segertåget på riktigt hade börjat rulla, sa kapten Hampus att det inte känns som om vi kan förlora fotbollsmatcher längre. Att det bara är så. Några ytterligare veckor senare står vi fortfarande som obesegrade och har precis hoppat på vinnarspåret igen efter två raka kryss. När Hampus säger en sån sak, så är det så, det kan man lita på. Han säger inte saker bara ut från ingenstans. Hampus är den, tillsammans med vapendragarna Petter och Philip, som mest personifierar det här laget och den resan vi gör. När bollen tappas är det alltid dem som är först hem. Det är alltid de som tar ut sig till max, det är alltid de som presterar oavsett dag och det är aldrig någon av dem som klagar på ont här och där - de bara kör på. Kroppar och psyken som inte är gjorda av maränger i alla fall, som Pontus hade sagt. Att fått vara tränare för- och bygga laget kring sådana karaktärer i snart åtta år är en ynnest. Att få vara tränare för ett lag som åker till Gånghester med fyra ersättare som pushar, manar på och sprider positiv energi till laget är också en ynnest. Lagmaskinen. 

För tredje matchen i rad åkte vi till Gånghester utan Emil i truppen. Annars var det som vanligt i den vitblårandiga startelvan. Gånghester/Målsryd stoltserar med en vacker (och påkostad?) anläggning i Engvallen. Fina stolar på läktaren samt proffsigt med parkeringsvakter och fina vita uppvärmningskläder likt TÄFF. Laget parkerade sist i tabellen, fem poäng upp till kvalplats och var i starkt behov av tre poäng. Vi minns, från vårens möte, ett tufft och rakt spelande lag med tydliga överflyttningar i defensiven och starka på fasta. Vi skulle behöva röra oss, vara modiga i spelet, utmana i djupled och påkopplade till max. Och som vi är det! Första halvlek är en fröjd att se. Det är en otroligt fin energi ute på planen från Rävlanda. Vi har ett kroppsspråk som lyser och vi spelar precis så som vi vill. Rörelse, tålamod, finurlighet och anfallsglada. Våra tre frontmän hotar ständigt i djupled, vi sätter en hög och riktigt bra press. Vi vinner det mesta. Vi rullar, rullar, vänder på spelet, trär den mellan lagdelar och hittar, i sista tredjedelen, mellan ytterback och mittback efter backen. Vi radar upp chanser från start till minut 45 och går till pausvila med 2-0 efter mål av Philip på hörna och Jonis på direkt frispark. Kusinerna spelade båda för morfar som återfanns på åskådarplats för första gången på länge. Extra fint då att båda fick komma med i målprotokollet. 

Andra halvlek startar precis som första. Vi har bollen konstant och bygger upp våra anfall ända nere från Anders med ett lugn och raka ryggar. Men sedan händer något. Allt den positiva kroppsspråk och det fina spelet som kantat första halvlek är helt plötsligt som bortblåst. Vi spelar mer eller mindre av matchen i andra, tills någon gång i 75'e minuten då G/M trycker fram och reducerar till 2-1. En liten nerv infinner sig säkert runt om planen. På planen bestämmer Hampus för att vi måste spela lite mer rakare, lite mer cyniskt. Sista 10 minuterna får G/M ett par farliga lägen som aldrig riktigt blir till målchanser. Tiden rinner snabbt och vi lyckas spela av matchen och håller undan. Vi spelar inte bra de sista 35 minuterna, men skapar ändå mer än dubbelt så farliga chanser än motståndarna. Det i sig är en enorm styrka. Över 90 minuter är det en bra prestation där resultatet inte riktigt speglar hur matchen såg ut och tedde sig. Nu är det fem veckor kvar, fem cupfinaler att spela om. Näst på tur, Sätila hemma på fredag på plastgräset.