1 - 2

Det brukar inte vara svårt för mig att skriva av mig och summera matcher i vanliga fall. Men denna gången känns det annorlunda. Denna gången vill man att allt ska bli perfekt samtidigt som det, rent känslomässigt, är svårt att kunna formulera sig och gå tillbaka till matchen utan att tappa det en gnutta.   

Dagen som alla väntat på kom äntligen. Dagen då allt skulle avgöras, då alla känslor skulle ut och där bokföringen för säsongen 2022 äntligen skulle få göras.

Efter en lång säsong som, tack vare kvalet, förlängdes med tre veckor kändes de flesta rätt mätta på fotboll. Men dessa tre veckor har varit kantade av fokusering och en fantastisk framåtanda som vi inte haft innan. Kvalitén på träningarna dessa tre veckor har varit den bästa vi haft någonsin. Det har legat en förväntan i luften kring Bråtaredsvallen. En förväntan som förstärktes förra helgen efter 4-0'vinsten hemma mot Gullspång och nu spelar det ingen roll vem man stött på under veckan, allt har handlat om matchen borta mot Främmestad. Känslan av att anlända till Bråtaredsvallen på lördagsförmiddagen var speciell. Man kunde verkligen ta på förväntan. 

Den avgörande matchen har påverkat så många människor att det är svårt att ta in. Att vi kunde fylla en dubbeldäckare och X antal bilar är helt sjukt.

Vi visste att vi hade tillräckligt med kvalitet för att spela hem detta och att vi skulle vara det bästa laget. Men i sådana här situationer är det andra faktorer som spelar roll. Här handlar det bland annat om att kunna hålla nerverna i styr. Just nerverna var den faktor som man var rädd för skulle påverka oss negativt då den största majoriteten av laget inte spelat sådana här matcher innan. Därför kändes det viktigt för oss att slänga in all rutin vi har att tillgå för att komma upp i den nivå som krävs. Björners närvaro skulle vara avgörande för att sprida lugn (och få upp snittåldern till i alla fall över 23 år denna matchen). Skulle matchen betyda föör mycket för oss? Skulle vi klara av att knyta ihop säcken? Känslan var att rädslan av att förlora kunde ta över då nog ingen orkade tanken på att starta upp en ny säsong i div 6 Kinna. Inget ont om den serien och lagen där, men vi har känt under året, undantaget matcherna mot Horred (och vår klappkassa insats mot Örby borta), att vi varit för bra. Det har liksom inte räckt att vinna varje match, utan vi har nästan varit missnöjda om vi inte vunnit med blanka tennissiffror och spelat Champagnefotboll. Då har man vuxit ur kostymen. Nu var vi bara tvungna att hitta en ny som passar bättre...

Ganska snart tog vi tag i taktpinnen. Vi hittar fina kombinationer och kan rulla bollen rätt bra på den blöta och tunga mattan. Vi är trygga bakåt och börjar så smått hitta fram till lägen framåt. Vi ligger på och driver matchen. Ledningsmålet hänger i luften hela halvleken. Vi skapar bättre och farligare chanser ju längre halvleken lider, men lyckas inte få hål på hemmalagets målvakt. Vi är nöjda hur vi spelar i paus men missnöjda med att vi inte kunnat stänga matchen då vi haft tillräckligt med chanser för att avgöra matchen. I andra halvlek tar vi vid där vi slutade. I 54'e minuten korslöper Elliot perfekt i djupled. Fin framspelning av August och friläge med målvakten. Solklar neddragning och utvisning. Där och då förändras matchen. Ett vanligt fenomen inom fotbollen är Social Loafing, social maskning. När man blir övertaliga börjar man slå av på takten ett par procent. De procenten väger ofta upp negativt för det andra lagets fördel, trots en man mindre. Så även här. Tio minuter efter utvisningen får Främmestad straff som sätts i nätet och energin går ur oss. Negativa tankar kantar spelarna och känslan är allt annat än god. Ska vi falla såhär snöpligt på målsnöret? Vi har bollen, men skapar inga farliga chanser samtidigt som tiden rinner ifrån oss mer och mer. 

Då kliver han fram. Vicekaptenen och vår starkast lysande spelare. Fanbäraren, hänföraren och allas spelares nivåsättare. Matchuret slår precis över till 83' när Hampus Holmgren snappar upp bollen utanför boxen. En snabb tvåfotare, vrickning till vänsterfoten och pang. Han avlossar den stora bössan och bollen borrar sig upp i högra krysset. 1-1. Målet är så förlösande. Så underbart. Så rättvis, även om det var oväntat. Känslorna sätter sig utanför kroppen. Ett oavgjort resultat räcker för gruppseger och med största sannolikhet även till avancemang då Kinna hade 0-0 borta mot Skara. Vi håller bollen, vinner dueller och kliver fram. I 89'de minuten får Främmestad frispark som lyras in. Anders boxar bort en gång. Nytt inlägg, alla i boxen, ny bortboxning. Nytt inlägg och nu nickar August bort bollen. Målvakten är på mittplan och alla i vår box. Bollen hamnar på Hampus fötter. Han har en allé att driva på samtidigt som Jimmy forsar fram på högerkanten. Klockan slår över 90 minuter och vetskapen om Hampus bara sätter bollen framför Jimmy och han håller sig på rätt planhalva så är det klart...

Där och då. I den stunden summeras mina sex år som tränare för detta laget, i denna underbara förening. Allting som hänt under åren, allt vatten som flutit under våra broar, allting ledde på något sätt hit till Bergevi IP i Främmestad till minut 90'. Till det här ögonblicket.
När Hampus sätter bollen framför Jimmy går det upp för mig att allt är klart. Att vi kommer lyckas. Att vi gör det. Att vi tillslut är vinnare. Då brister det totalt. Benen viker sig och tårarna går inte att hålla tillbaka när man vet hur mycket det betyder för så många människor. För alla spelare och ledare (inte minst undertecknad). Hela jävla truppen. Alla supportrar.

Jimmy driver fram längs högerkanten och sätter in den till Alex som rivs ner. Straff. Om jag skriver om manuset 1000 gånger till kan jag inte komma på ett finare, mer spännande eller mer värdigt scenario. Först får Hampus kvittera och sedan får August kliva fram och avgöra från 11 meter, i matchens sista sekund. August har aldrig missat en straff och det gör han inte nu heller. 1-2, vi vinner, tar vår åttonde raka seger och vår 14'de seger på dem 15 senaste matcherna. 

Nu är det inte en RAIS'are som sitter ner. Alla står längs sidlinjen redo att springa in när domaren blåser i visslan och förkunnar oss till segrare. Känslorna svallar över på samtliga och det är RAIS'are ta mig fan överallt på planen, hur många som helst. 

I dagens matchtrupp är vi fem som var med 2016 när resan tog sitt avstamp och det är så otroligt vackert att det är de spelarna som kliver fram när det som bäst behövs. Hampus, August, Petter och Philip går i bräschen (efter Björner) och vi alla andra följer efter. Att de som får personifiera vår långsiktiga vision, resan, slitet och trägen också får sätta punkt för det här kapitlet. För det ska alla veta... detta har alltid bara varit ett delmål, detta är inte stoppet på resan, detta är inte slutmålet och vi är inte i hamn. Resan stoppar inte här, att säga att den startar här är lite som att kissa på allt som varit innan, men det känns som att den startar på riktigt nu.   

Den här upplagan av RAIS har utkristalliserats till något speciellt. Poängsnittet över säsongen kan ingen ta ifrån oss, ingen från de äldre upplagorna har uppnått samma bedrift.

Och nu kan vi även titulera oss VINNARE... och det mina vänner, det kommer påverka detta laget mer än ni kan ana. Tack ALLA som varit med på denna resan! Tusen Tack!