6 - 3

Den tredje Oktober 2020, någon gång strax efter halv fem, blåste rättskiparen av den, för hemmalaget betydelselösa matchen mot Hyssna på Bråtaredsvallens plastgräs. Slutsignalen vittnade om en 0-3 förlust där bortalaget säkrade seriesegern. Runt vallen föddes och spreds förmodligen och förhoppningsvis en känsla av revanchlusta. För undertecknad blev känslorna för starka av obehag och lämnade då vallen i förtid för att slippa se firandet. Vi hade varit med om det några år tidigare när Hajom vann. Detta var senast Rävlandas herrseniorer spelade match. 35 veckor senare (!) var det äntligen återigen dags att få dra på sig matchdressen. Knyta skorna sådär perfekt hårt, se till att benskydden sitter på rätt plats, tröjan innanför byxorna och en känsla blandad av nervositet, förhoppning, ovisshet, upprymdhet och LYCKA. Det är en sådan känslokittel som får människan att känna sig levande. Matchdagen i ett nötskal. 

Efter att fått träna tillsammans i fem-sex månader, tre träningar i veckan, utan att få spela matcher - vad gör det med en fotbollsspelare? Hur finner man motivationen att fortsätta gneta på? Hur orkar man lyssna på tränaren och följa den långsiktiga planen? Hur ser man till att hålla sig på rätt nivå och på rätt kurs utan att få någon direkt feedback från matcherna? Jag vet inte. Vad kan man göra mer än att förälska sig i den förbannade processen som alla tränare på elitnivå pratar om. Trust the process (inga IFK'supportrar, inga Arsenalanhängare orkar höra det längre!). Det vi inte kan påverka, det behöver människan sätta åt sidan och inte ägna onödig energi åt. Det vi kan påverka försöker vi med all kraft att påverka, oavsett dagsform. Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta. Tålamodet har under dessa månader varit vår drivkraft. Vi har tränat på fantastiskt bra. Vi har fått tid att nöta in alla små tekniska bitar i spelet och kunnat se till att alla får med sig grunderna som krävs för att kunna bygga något större spel tillsammans.  

För fem år sedan påbörjade vi tillsammans en resa (ja, jag vet, dessa alla resor alla pratar om att man gör) att skapa ett fotbollslag med ett eget sätt att ta sig an fotbollsmatcher. Lite halv unikt på den här nivån. I januari i år tog vi upp den tillsammans igen. Tippade i botten av serien, inte ologiskt då vi kom på åttonde plats förra året och i år tappat fyra av de absolut mest tongivande spelarna laget, ja då kan man förstå det. Inga nyförvärv förutom egna uppflyttade talanger. Hur ska ett sådant lag kunna åka till Sätila en solig lördag och bjuda upp till dans? Jag vet det och du som tänker följa oss i år kommer snart bli varse om det med. 

Sätila som oturligt trillade ur fyran förra året och som förväntas studsa upp tillbaka i år var nog chockade över vilket division sex lag som kom på besök.

Från start är det vi som håller i taktpinnen. Det är vi som har mest energi. Det är vi som spelar bollen. Det är vi som har bollen på offensiv planhalva med en tydlig plan i ryggen. Vi sätter den höga pressen hyfsat bra. Vi rullar ut efter backen och kommer gång på gång fram till målchanser. Att vi inte lyckas tvåla dit bollen under de första 25 minutrarna är rätt sjukt. Ännu sjukare är att det står 2-0 efter 25 minuter. Självmål i minut 20 och några minuter senare blir Sebban kapad som siste man. Uppenbar frispark, fast ändå mål. Men vi reser oss och hinner, oerhört rättvist, att reducera till 2-1 genom David i boxen där Leon står för ett grymt förarbete i minut 41. 2-2 kommer precis innan halvtid då samme Leon trycker dit bollen invid första stolpen efter ett fint anfall.

I andra halvlek reser sig Sätila och tar över mer. Vi börjar gå på knäna och står för en rad ödesdigra misstag. Vi tappar bollen i backlinjen vilket resulterar i 3-2 i 60'e minuten och åtta minuter senare gör Sätila 4-2 via ett inspel som antingen luktade offside långa vägar eller som vittnade om för sovande försvarsspel. Välj själv beroende på lagtillhörighet.

I minut 78 kommer Ronge show. Dribbling från egen planhalva och skott som målvakten lämnar retur på och Thim skyfflar in till 4-3. En lite för lite ödmjuk Ronge efter målet tänder förmodligen lite extra energi i Sätilas nr 10 som någon minut senare, oerhört vackert trycker in 5-3 i bortre krysset. Ren och skär klass. Vi kan ju trösta oss med att vi inte kommer möta någon som är i närheten av den  klass han har i vår serie i år. Han var skillnaden idag. Vi klappar ihop totalt i slutet med många skador och forwards som mittback m.m och 6-3 blir slutresultatet.

Så oerhört skönt att få lira match igen. Så oerhört skönt att få ett kvitto på att vi är på rätt väg. Att vi kan matcha ett så pass bra lag, för det gör vi verkligen. Att vi har utvecklats såhär mycket och kan spela så fin fotboll som vi gör. Jag är så stolt över gubbarna idag. Ett och två tillslag i uppspelsfasen, hitta rättvänd, prioriteringsytor. Det mesta satt. Det som behöver fokuseras på mer är pressen och engagemanget över 90 minuter. 

Bäst på planen idag är utan tvekan vår maskin på vänsterbacken, Petter. Vilken maskin! Philip på andra kanten presterar liknande den tiden han spelar innan skadan. 
August spel som felvänd nr 9 är oerhört viktigt och bra. Tobbe hittar rätt offensivt till vänster (!) och Sebbe spelar stort som nr 10 för att sen lösa högerbacksplatsen. Björner är snart 40 år, det kan fan ingen tro. Vilken viktig pusselbit, stort stort spel. Leon gör 1+1 i sin riktiga a-lagsdebut och Jonis, 16 år gammal, spelar som om han spelat här länge. 

Tack alla som kom och stöttade och tack alla spelare för en fantastiskt fin insats! Lördag 12/6 på Majvallen 12.00. Då väntar ett liknande motstånd i Azalea. Väl mött!