3 - 2

Nu skulle det väl äntligen lossna? Hajom borta på Kajbergsvallen. Vi visste vad vi kunde förvänta oss. Ett lågt försvarsspel med långa bollar bakifrån och brökigt stökigt lite överallt. Men framför allt svettiga fasta situationer emot. 

Vi får avsparken och känslan är att vi har bollen i stort sätt hela halvleken. Vi har god rörelse och hittar bra passningsvägar från start. Den långsamma och långhåriga mattan skapar inte bästa bolltempot. Men vi lyckas bra ändå. Bra fokus i passningsspelet. Hemmalaget spelar inte lågt. Man är långa i försvarsspelet vilket och sätter halvdan press. Det kan vi utnyttja varje gång, varje anfall. Utdelningen låter sig inte vänta. August trycker snyggt in 0-1 från distans i tredje minuten. Efter tio minuter spelade gör David likaså. 0-2. Det finns bara ett lag på banan. Vi skapar chans på chans. Men öppna mål missas, stolpe ut, räddningar på mållinjen, oskärpa i frilägen, med mera. Bakåt känns det tryggt. Inte ens de fasta situationerna känns farliga (vänta bara tänker du säkert..). Smått irritation i paus efter bara en tvåmålsledning. Känslan är nog att det gick lite för lätt det här. Att vi kunde spela av matchen utan att förta oss. Tjii fick den som trodde det.

I andra kommer Hajom ut som ett helt nytt lag. Man trycker upp mer spelare offensivt. Hög press och stannar kvar med fyra man offensivt. Långbollarna blir nu till man-man'karraktär och någon gång ska det väl ge frukt?! Vi tvingas falla med backlinjen och mittfältet samtidigt som vi vill trycka upp forwards och mittfält upp i press för att störa de långa bollarna. Det gör att vi blir för långa och hamnar på andrahand på mittfältet. Vi skapar inte förutsättningarna för att spela oss upp och förlorar andrabollarna. I 58'e minuten får Hajom frispark precis utanför boxen. Anders räddar skottet men en Hajomspelare är först på returen och 1-2 är ett faktum. Vad händer med ett lag som förlorat fyra av fyra matcher med uddamålet och plötsligt tappar en ledning?! De tappar aptiten. De tappar glöden, gnistan. Det mesta tappar dem. Hajom växer och känner vittring. Att David drar på sig två gula i 68'e minuten gör inte saken bättre. Eller att Hajom kvitterar till 2-2 på nickskarv via frispark två minuter senare. Det skapas inte direkt mer energi av det.

Vi går ner på  4-3-2 med två mer centrala forwards. Men det funkar inte riktigt. Vi håller Hajom utanför oss, men inläggen får hagla in i boxen. Hörnor, frisparkar och inkast dundras in mot boxen. I 82'a minuten gör Hajom 3-2 efter långt inkast som skarvas in (ofrivilligt ska tilläggas) av undertecknad och helt fri på bortre ytan i boxen står en Hajomspelare. 

I ett desperat försök att hitta en kvittering slår vi längre. Tobbe kommer fri men missar lobben precis. Skott precis utanför. Skott i mål efter offside. Men sin vana trogen vill inte bollen gå vår väg 2021. Hajom får fira seger och man gör det som om man vunnit guld. Men fightingspiriten ska man ha en eloge för. Starkt jobbat.

Hampus är Hampus. Det räcker att säga så. Gubben växer för varje vecka. Mer och mer plats tar han som ledare för detta laget. Han visar med att sätta tonen i omklädningsrummet och framför allt på planen med att föregå med det godaste exemplet. En ledare har växt fram. 
August hittar tillbaka till sin vanliga position på mitten och det klickar bättre.  Petter och Philip är också just Petter och Philip även denna fredagskväll. Orubbliga och ovärderliga.

Leon kommer in efter ca 30 minuter. På de första fem minuterna har han skapat mer på egen hand än vad Hajom gjort i hela första halvlek. Brorsan ville inte vara sämre. Neo's inhopp i slutet är precis vad vi behöver just nu. Vilken inställning och vilken otrolig energi samt löpvilja han kommer in med. Snälla alla, ta efter och ta rygg på Neo! Då blir allt bättre. 

Efter fem förluster kan man inte skylla på något. Man kan inte skylla på någon. Eller jo, tränaren såklart! Men vi kan inte fortsätta prata om oflyt. Vi kan inte prata om vad domaren gör och inte gör. Vi kan inte prata om hur motståndarna är eller hur de spelar. Vi kan inte prata om något annat än vad VI behöver göra. Inte vad vi saknar. Utan bara vad VI kan göra och det VI kan påverka. 

Nu behöver vi hitta tillbaka till glädjen för fotbollen. Glädjen att trivas och umgås tillsammans. Hitta enkelheten i sporten fotboll. Och så behöver vi visa hjärtat för varandra, som Hampus och Philip. Sen gör det ju inte så mycket om vi springer mycket och springer snabbt, som bröderna Leijondahl. Plocka fram de vitblårandiga hjärtana, ty vi vägrar förlora mer!