7 - 3

Det var sista matchen och sista chansen, i tre matcher har vi haft läget att en poäng till räcker för nytt kontrakt, eller att Älvsborg inte lyckas vinna sin match.

Först som sist kan vi konstatera det osannolika i att Älvsborg som innan de två sista matcherna tagit 12 poäng på hela säsongen och varit helt rötna, vann de sista två matcherna mot bättre lag än vi stötte på.

Vi hade i alla fall ett hyfsat lag, mötte ett Sandarna som inte hade något alls att spela för och borde kunna lösa uppgiften på mer motivation och vilja.

Rångeby ställde upp i målet igen och det var stabilt på alla positioner.

Det började också strålande, vi sköljde över motståndarna gång på gång som vi pratat om och satte press. Redan i 5:e minuten vann vi bollen på högerkanten, Ante kom ner mot kortlinjen och spelade in den framför mål där Erlandsson var först och gled in 1-0.

Strålande inledning och det såg jättebra ut i 20 minuter, sedan fick Sandarna en onödig hörna föranledd av dålig kommunikation, som blev ytterligare en ganska onödig, där vi ändå var först på bollen och nickade den utanför straffområdet men tyvärr till en motståndare som sköt via en försvarare in i mål stolpe in.

Det var det som behövdes för att vi skulle bli skärrade och göra konstiga saker igen.

Ytterligare en hörna senare slogs mot första, en stökig situation, kanske en knuff, kanske inte, men bollen ramlade in i nät i alla fall och 1-2.

Inget vidare och då dessutom Älvsborg tagit ledningen mot seriesegrarna var vi under strecket för första gången under säsongen.

Det tog tio minuter så kvitterade vi när Ante vann boll på högerkanten, bröt in och klackade bollen till Jakob som kom fri och satte 2-2 i 35:e minuten.

Vi hade lägen i stort sett varje gång vi var nära motståndarnas straffområde och förhoppningar om ett ledningsmål att gå på, men i paus var det 2-2.

Inga problem, vi skulle kunna spela säkert en stund i andra och sedan kunna gå för ett segermål.

Så blev det inte, det tog inte ens fem minuter i andra så låg bollen i nät, när vi var lite övermodiga på egen planhalva och tappade bollen med friläge som följd.

Några minuter senare följdes det av ett fjärde motståndarmål när vi hade extrem otur och ett inlägg styrdes in vid första stolpen till 2-4.

Det var ändå gott om tid kvar och vi fick in en reducering med 25 minuter kvar när Ante snodde bollen igen och placerade in 3-4.

Sen hade vi två bra chanser att kvittera framför mål genom Hampus och Roni, men referatet slutar här, sista 15 var ett stort mörker där fler mål ramlade in.

Vi gjorde en ok match, vi kämpade och slet, gjorde mycket rätt, till skillnad från förra matchen fanns det inte mycket att klaga på, vi gjorde det vi kunde, men hade väldigt mycket oflyt.

Samtidigt vann Älvsborg med 4-0 mot seriesegrarna, fantastiskt vad mycket bättre Älvsborg blev, de kanske borde vunnit serien.

Att göra den insatsen som seriesegrare i sista matchen där det står mycket på spel för andra lag är inget annat än svineri.

Det finns ingen heder och stolthet i det, ha det fint i trean 2023.

Men vi har naturligtvis oss själva att skylla mest av allt, det började direkt januari-mars när vi inte hade någon plan att träna på när omläggningen av konstgräset blev fiasko.

Där tappade vi många spelare, sen fick vi in nytt blod, massa bra spelare, men när ingen vill träna blir det svårt, vi hade en toppnotering på 19 spelare en träning på hösten, annars var det runt tio.

Och jag tror inte att Älvsborg var så få på sina tre träningar sista veckan än vi var på vår enda, fyra...

Där är största förklaringen, många hittar fler förklaringar och fler undanflykter för att "slippa" träna än man trodde var möjligt.

Det är grunden i att vara med i lag, att man deltager så ofta man bara kan på allt.

Och att man ser helheten att man får så mycket tillbaka när man är engagerad att det är värt att gå på träning även de dagar man är mindre sugen.

Där var vi inte i år och därför är det division 5 nästa år, något som tyvärr är oroande för hela föreningen.

Det finns några som gör allt och mer därtill, som är livsviktiga för fortsättningen på den gröna eran.

Ante, bröderna Wikström, Törner, Jakob och Eshu tränar i stort sett alltid och ställer upp på matcherna. Arthur också när han är frisk, så finns det ytterligare några med familjeförhållanden och kanske jobb som inte tillåter träning två dagar i veckan men som alltid ställer upp när det behövs. Resterande är problemet, som kommer och går lite som de känner för och inte hör av sig och meddelar när de inte kan, här krävs en förbättring. Då kan Önnereds IK  leva vidare och t.o.m gå en ljus framtid till mötes.

Annars vet jag inte.

Laget :

Rångeby

Same (75)

Matte

Törner

Wikan

Alex M

Hampus

Rumin

Ante

Jakob (55)

Erlandsson

Roni (55)

Hadi (75)

Eshu