På 1920-talet var Westermalms IF ett av Stockholms allra främsta lag och spelade i allsvenskan. Men en ödesdiger förlust mot AIK gjorde att klubben halkade ner i seriesystemet och i dag för laget en anonym tillvaro i division 6.
Stadshagen är inte direkt inbjudande den här kvällen. Småkallt, duggregn och en belysning som delvis strejkar.
Det är onsdagskväll, klockan börjar närma sig halv nio, veckans träningspass ska strax dra igång. Tränaren Tomas Jensing räknar in femton tappra, som släntrar in, och byter om.
På andra sidan Karlbergskanalen, ett par hundra meter bort, är det många timmar sedan den en gång svåraste konkurrenten tränat klart för dagen, ätit gemensam lunch i klubbhuset och laddat inför torsdagskvällens möte med IFK Göteborg.
För grabbarna på Stadshagen hägrar helgens Ålandsresa, det årliga, korta träningslägret, som handlar mer om att umgås under trivsamma former än om 4-4-2.
Det här är historien om hur det kan gå, när man inte har flyt i det avgörande ögonblicket.
Det är historien om en före detta allsvensk klubb som var på väg att ta herraväldet i Stockholm, men snubblade på mållinjen.
Det är historien om ett avgrundsdjupt fall. Det är historien om en klubb där endast den muntliga traditionen fortfarande lyckas hålla några minnen vid liv.
Maj 1929
Drygt 18 000 åskådare fyller Stockholms Stadion, det är allsvensk derbyfest, aldrig tidigare har så många löst entré till en seriematch i fotboll, i Stockholm.
Det är 1–1 i halvtid mellan AIK och Westermalm, Det är fortfarande 1–1 med kvarten kvar. Sedan avgör Ernst ”Sudden” Wahlberg och Pär ”Pära” Kaufeldt, med varsitt mål, och AIK vinner med 3–1.
Kanske var det här de femton mest avgörande minuterna i Stockholmsfotbollens historia.
Femton minuter som avgjorde vilken väg Stockholmsfotbollen skulle ta, vilken klubb som skulle ta herraväldet. AIK eller Westermalm?
Djurgården och Hammarby var vid den här tiden vad man i dag kan kalla typiska superettalag. Det skulle dröja ytterligare tjugo år innan Djurgården etablerade sig i högsta serien, och trettio år innan Hammarby var där.
AIK var på ruinens brant det här året, det enda matchställ klubben hade var så urtvättat att det var mer grått än svart, men laget grejade nytt allsvenskt kontrakt, med ett enda måls marginal(!), tack vare en mirakulös spurt med elva poäng av tolv möjliga i de sex sista omgångarna, där derbysegern mot Westermalm var en av tvåpoängarna.
För Westermalm inleddes fallet i derbyt. Laget förlorade de resterande matcherna, och åkte ur.
Därmed var AIK ensamt Stockholmslag i den högsta serien. Och man värvade Westermalms skyttekung Knut Johansson.
Tre år senare var AIK svenska mästare, Knut Johansson landslagsspelare, och Westermalm på väg ner i seriesystemet.
April 2012
Westermalm som numera tillhör nivå åtta i den svenska seriepyramiden (division sex), måste hitta alla intäktsmöjligheter. Det krävs 80 000 kronor för att undvika röda siffror i årsredovisningen.
Den här kvällen har därför inletts med att plocka skräp, på stadens mark, och få betalt för det, 2 000 kronor för en dryg timmes arbete.
– Känns lite märkligt, egentligen. Vi gick och städade Tranebergsängen, du vet där Djurgården brukade spela sina hemmamatcher, säger Jonas Strömholm, lagets veteran som fyller 41 år i år.
De allsvenska säsongerna 1926–1927 och 1928–1929
Storklubben Westermalm snittade nära 9 000 åskådare hemma på Stockholms Stadion, en arena man delade med AIK. Djurgården spelade på Tranebergs IP fram till 1936.
Redan första säsongen omsatte Westermalm 105 000 kronor, på elva hemmamatcher. En ofantlig summa på den tiden och man toppade den allsvenska löneligan. Varje spelare fick 50 kronor för hemma- och 80 kronor för bortamatcher.
Att avlöna spelare var förbjudet på den tiden och svenska fotbollförbundet försökte få Westermalm fällt för brott mot amatörbestämmelserna, men föreningens räkenskaper var i så miserabelt skick att inget kunde bevisas.
April 2012
Tommy Lundh kallas ”presidenten” av spelarna. Vapendragaren är Ulf Lundberg, en väderbiten äldre man, för dagen iklädd toppluva. Tillsammans bär de på ett engagemang, som också kopplar till svunna tider. Lundh och Lundberg är länken till det förflutna.
Spelarna vet att klubben varit allsvensk, men inte så mycket mer.
– Tror vi ligger rätt hyfsat i maratontabellen ändå, säger Jonas Strömholm.
Att laget den här säsongen skippat den klassiska, svartvita, tigerrandiga tröjan och spelar i helvitt, bekymrar föga. Med åren insmyger sig alltid ett visst mått av historielöshet. President Lundh har trunken fylld med slitna trycksaker, som han gärna plockar fram. Matchprogram från den förra storhetstiden, på 1990-talet, då klubben faktisk var uppe i femman.
– Kolla här, säger han och bläddrar genom sidorna med klubb­rekord, som inte bara omfattar fotbollen utan också den tidigare mycket livaktiga, och framgångsrika friidrottssektionen.
– Hon har fortfarande klubb­rekordet i höjd, Camilla Henemark, säger han med stolthet, och sätter pekfingret på sidan.
Hösten 1992
Westermalm fyller 90 år och har öppet hus i klubbrummet på Kristinebergs IP. Medelåldern är tämligen hög. Jag blir presenterad för Kalle Samuelsson, 83 år, som visar sig vara en av få, då ännu levande personer, som spelat allsvenskt för Westermalm.
– Jag gjorde några inhopp, sista allsvenska säsongen 1928–1929, berättar han.
Jag berättar att jag läst gamla tidningsklipp och förstått att Westermalmskillarna på den tiden hade alldeles för kul vid sidan av planen, att matchintäkterna festades upp, och att det skulle ha varit en starkt bidragande orsak till att Westermalm ramlade ur allsvenskan.
Kalle skrattar när jag för det på tal.
– När vi hade bortamatcher på söndagarna åkte vi tåg. När vi kom hem på kvällen blev det alltid supé på Strömsborg. Där försvann matchersättningen, sedan var det naturligtvis en massa andra fester också, som kunde vara ganska mäktiga, berättade Kalle.
April 2012
Tomas Jensing manar på grabbarna på Stadshagens konstgräs. Anläggningen är bara några stenkast från Westermalms vagga, det dåvarande fiket nere på Fleminggatan 62, där klubben bildades för snart 110 år sedan.
39-årige Jensing har själv gjort fyra säsonger som spelare i Westermalm, och nu tre säsonger som tränare.
– Vi måste upp i femman, säger han, fixar vi det får vi komma tillbaka till Kristineberg. Det var nära i fjol, vi slutade tvåa.
President Lundh vaktar värdeprylarna i omklädningsrummet, och vädrar en liten avundsjuka på lokalkonkurrenten Karlbergs BK.
– Dom var i samma situation som vi tidigare. Sedan, för en tio år sedan fick de plötsligt ett helt ungdomslag från AIK, och kunde lämna den här nivån. Tänk om något liknande kunde hända oss…
Karlbergs BK spelar i dag i division tre och har Kristineberg som hemmaplan. Kristinebergs IP, där Westermalm fortfarande har klubbrummet kvar, med alla pokalerna…
Hösten 1992
– Det är alltid lätt att göra efterhandskonstruktioner, men det är faktiskt inte helt omöjligt att Westermalm i dag kunde ha varit en storklubb, säger 83-årige Kalle Samuelsson.
– Pengar saknades inte, Westis var en av landets rikare fotbolls­föreningar, men det saknades motivation. Satsningen var inte tillräckligt seriös, när möjligheten fanns att etablera sig i allsvenskan. Hade vi hängt kvar några säsonger till hade förmodligen situationen i dag varit en annan, nu tappade vi våra främsta till AIK och Djurgården, i stället för att kunna värva själva.
Kalle berättar att han hade anbud från Djurgården, dit målvakten Alf Lundqvist hade gått, men han valde att stanna i tvåan med Westermalm. Han tyckte inte att han hade tid över för allsvenskt spel.
Det var just den mentaliteten som blev fas två i klubbens fall. De som blev kvar efter degraderingen från allsvenskan var nöjda med spel i östsvenskan, som dåtidens lokala superetta benämndes.
April 2012
De femton tappra avslutar veckans träning i duggregnet. Jonas Strömholm och fransmannen Guillaume Laffaille har båda skadekänningar men har ändå varit på plats.
Ulf Lundberg, allt-i-allon, går runt och snackar med spelarna. Kommer sedan klivande till ”president” Lundh och låter meddela att Leonordo, Miguel, Stefan och Tobias ”är klara”, det vill säga de har bestämt sig för att skriva på för Westermalm.
Det är inte riktigt som när Jens Andersson värvar spelare till den forna konkurrenten, på andra sidan kanalen. Där har Celso Borges högre månadslön än vad Westermalm omsätter på hela säsongen.
Men det gäller att ha ett brett material, eftersom truppen består studerande, egenföretagare, en arkitekt, eller en finanskille som fransmannen Laffaille, som arbetar för Deutche Bank.
Det är seriepremiär fredag 20 april, hemma på Stadshagen, mot Tudor Arms. Då ska marschen mot femman inledas…

Anders Lundqvist