Efter tio minuter trodde nog de flesta av oss att vi skulle vinna matchen. Det kändes som om vi hade hittat tillbaka till rytmen som vi hade mot Adelsö. Vi spelade runt bollen på ett självsäkert sätt och skapade en del chanser. Att de genom ett tillfälligheternas spratt fick 1-0 gjorde inte så mycket. Mackan kvitterade nämligen strax därpå genom att med gudabenådad kyla smeka in den i bortre. Strax därpå prickade Peter stolproten. Det kändes fortfarande som om vi hade matchen under kontroll.

Sedan hände något. Vi hade fortfarande mycket boll och hyfsat passningsspel, men plötsligt blev det farligt så gott som varje gång vi tappade bollen. Motståndarna började slå livsfarliga genomskärande långpassningar på sina snabba, djuplöpande anfallare - och vi stod som handfallna. De satte sina chanser och siffrorna drog iväg. Pirre, som hade ställt upp som målvakt, kan absolut inte lastas för detta. Avsluten var såväl kliniska som otagbara.

Mot slutet av matchen, som då redan var avgjord, visade vi ändå prov på en aning sund kampvilja. I jakt på ett resultatputsande mål skapade vi en hel del chanser. Men det var inte vår dag helt enkelt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det för dagen bästa laget vann, men att de astronomiska resultatsiffrorna inte återspeglar matchbilden särskilt väl. Ett par mål mer kunde vi gott fått göra, och ett par mål mindre hade vi med lite mindre otur släppt in. Så egentligen blev det bara 6-3 ... ehum ...