Krönika: Potatispsyke och framtidsdrömmar

Detta är en krönika av Mjölby Hockeys kommunikationsansvarige Tobias Josefsson. Åsikterna är personliga och baseras på årtionden av kärlek, engagemang och arbete i och omkring svensk ishockey på elitnivå.

Hej alla MHC-vänner!

När jag inleder den här sista krönikan för säsongen 2024/2025 sitter jag just nu i Stallet i Norrköping och väntar på en av säsongens allra sista hockeymatcher för ett av Mjölby Hockeys alla lag. Delar av gänget i B-team är nämligen fortfarande igång, precis som J18-laget i kvalet till Division 1 – förstärkta utanför isen av herrlagets huvudtränare Jens Brändström. C1-gänget är därtill iväg på cup.

Det är också just den här inledande skrivardagen som isen i ProTrain Arena används för sista gången innan ett byte av kylaggregat och diverse andra tillhörande prylar i Mjölbys ishall ska bytas ut. Det gör att sommaruppehållet förväntas bli extra långt, isen sägs preliminärt vara tillbaka i september igen. Lite krångel medför det så klart, men det är nödvändigt och välkommet.

Några som däremot inte har varit på is sedan en relativt lång tid tillbaka nu är spelarna i MHC:s Hockeyettan-trupp. Säsongen tog slut efter att fortsättningsserien var färdigspelad, något slutspel blev det inte den här gången och sommaruppehållet kom lite väl tidigt.

Men, det blev å andra sidan inte något kvalspel den här gången heller. Det visste vi i och för sig redan inför säsongen i och med ett antal avhoppade lag, men det är ändå skönt att slippa negativt kval. Det är nämligen alltid negativt i grunden.

Godkänt betyg över lag för laget

Om jag ska försöka sätta någon form av övergripande betyg på insatsen i Hockeyettan under säsongen 2024/2025 måste det ändå bli godkänt för världens mest östgötska elithockeylag. Inför säsongen förväntade jag mig, som den trogne läsaren redan känner till, en svajighet i spelet, utifrån den orutin som fanns i den mycket unga truppen.

Lite så blev det också. Stundtals var spelet inget vidare och i de där avgörande momenten blev det ibland tydligt (för en betraktande amatör) att det krävs mer mognad hos både spelare och trupp. En tappad ledning med några sekunder kvar av ordinarie tid borta mot Tyringe följdes av en förlängningsförlust med ännu färre sekunder kvar av övertiden, för att nämna ett uppenbart exempel.

”Potatispsyke” kallades fenomenet i podden Mjörnbergs Trashtalk, som för övrigt är mycket lyssningsvärd för den som vill få koll på Hockeyettan. Underhållande ordval, men jag är väl ändå lite förvånad över att duon i podden överraskades. Med tanke på truppens karaktär var det inte ologiskt att få sådana ”dippar” i avgörande lägen. Tvärtom var det väntat.

Samtidigt måste laget ha beröm för sin insats. Ända in i den allra sista perioden av den västra serien var MHC med och kämpade om en plats i Allettan. Det hade varit en stor överraskning om det hade gått vägen, men lite mer långsiktigt tror jag ändå att det var bättre att få spela i en vårserie och öva vidare mot en annan typ av motstånd. Att få lära sig vinna i seniorhockey – och att lära sig förlora på jobbiga sätt.

En av säsongens personliga höjdpunkter rent känslomässigt var att uppleva liraren Sebastian Lundmans straffavgörande i sponsormatchen (revansch mot Tyringe) med fri entré. Dramatik, underhållning, snygga mål och sköna räddningar avlösta varandra i en underhållande tillställning. Segerjublet och den efterföljande kramhögen värmer själen ännu mer än den strålande vårsolen som smälter uterinken här bredvid.

Om jag väldigt kort ska börja titta framåt är det i nuläget väldigt osäkert kring hur nästa säsongs ledarstab och spelartrupp kommer att formas. Där är det sportchefen Anders Tingman som styr och ställer, vilket vi så klart kommer att återkomma till framöver. Bygget är igång och pusselbitarna kommer att falla på plats efter hand.

Jag har tidigare berättat att jag gärna skulle ha haft kvar hela gänget utifrån den potential jag ser, men så kommer det naturligtvis inte att bli. En sak som är klar är att huvudtränaren Jens Brändström inte kommer att vara kvar, vilket jag både sportsligt och personligt tycker är tråkigt. Det beröm jag tidigare har delat ut till honom står fast och vi alla i MHC önskar honom så klart all lycka framöver, oavsett vägval!

Övriga tränare och ledare ska så klart också ha ett stort tack för insatserna under säsongen. Tittar vi därefter på de olika lagdelarnas prestationer blir det precis som för helheten ett godkänt betyg över lag, varken mer eller mindre.

Betyg, lagdel för lagdel

Målvaktsduon Hugo Kullander och Mike Sjöberg har gjort vettiga insatser och glänst till ibland, men inte riktigt höjt sig så mycket som de skulle kunna göra. Båda två kan mer och jag hoppas verkligen det kommer fram oavsett var de hamnar, inte minst för att det är två mycket sympatiska personligheter vi har fått uppleva i vår närhet.

På den godkända, unga backsidan hittar vi Årets spelare enligt MHC Support, Ludwig Strand, som har gjort ännu en stabil säsong från start till mål. Att ha sådana spelare i laget är alltid värdefullt. Det finns flera av den varan i truppen och jag hoppas att tålamodet finns för att ge det någon eller några säsonger till i Mjölby.

Vi har också fått se en riktig toppspelare i form av Christopher Lynch, vilket jag ändå får säga att jag förutsåg inför säsongen. Det finns mycket hockey i den killen och jag hoppas att han får lyckas även på högre nivå. Vändningen från 0-3 till seger 4-3 i matcher för nya laget Stjernen är redan en klassiker, under ledning av legendaren ”Perra” Johnsson. Grattis Chris!

Framåt då? Ja, även här blir det godkänt i betyg, varken mer eller mindre. Ett individuellt toppbetyg förtjänar Edvin Lundqvist, som toppade båda interna poängligorna under säsongen. Detta trots att det inte klickade riktigt lika bra med kedjekamraterna i år, bland annat på grund av skador. Ändå är trion med Lundqvist, Rapp och Strand tre av de fyra främsta poängplockarna i vårserien. Starkt.

Tvåa i den poängkategorin var David Lindholm, förstaårssenioren som under säsongen har vuxit in i det allt mer. Jag hoppas verkligen att han har tålamod att fortsätta på det spåret framåt och ger det tid, för då kan det bli väldigt intressant. Det finns definitivt potential att växa med uppgiften. Även William Nestun får nämnas i sammanhanget förstaårsseniorer som tar sig efter hand.

Bäst plus/minus i laget under vårserien hade Emil Rooth, som tillsammans med kapten Philip Dimtrén och Andreas Nelly i ”Gubbligan” har lyft sig. Att ha en så tung, ettrig och jobbig kedja att sätta in har gjort nytta. Tekningskungen Dimtrén har dock i slutet åtminstone delvis fått se sig besegrad av en annan egen produkt i form av Arvid Pousette, som vann två tredjedelar av tekningarna i vårserien.

Det finns så klart fler spelare i laget som förtjänar att lyftas på olika sätt, exempelvis Alwin Rosén som fick spräcka sin långvariga målnolla, men jag stannar där. Tack till er alla!

Nytt serieupplägg och stärkt potatispsyke

Dags att titta framåt igen. Hur seriesystemet kommer att fungera i Hockeyettan 2025/2026 är konstigt nog ännu inte klart – och vi får väl se hur många lag det blir, dessutom. Det förslag som ligger på bordet inför kommande beslutande organ innan sommaren tar vid är i varje fall en stor förändring.

I stället för fyra olika höst- och vårserier är förslaget att de 40 (?) lagen delas upp i två serier (söder, norr) med 20 lag i varje, med dubbelmöten i totalt 38 omgångar. Det går att hitta både för- och nackdelar med det, men det blir nog inget lätt beslut. Det kommer att behöva kluras en hel del kring upplägget.

Avslutningsvis vill jag bara passa på att önska alla i och omkring MHC en riktigt härlig sommarsäsong! Ladda batterierna och få upp hockeysuget så ses vi i höst igen, med ett stärkt potatispsyke. Det finns en framtid att drömma om, på många olika sätt.