0 - 2

Hela den första halvleken var ungefär sig lik, Tannefors stod bra i sitt försvarsspel och vi hade mer boll utan att för den skull skapa någon jättechans (bortsett från målet). Tannefors gjorde det bra försvarsmässigt genom att de lyckades dra ner vårt bolltempo och många av gångerna vi tog oss fram på någon av kanterna säckade de in oss och gjorde det trångt. Det är därför inte så förvånande att 1-0 i den 10:e minuten kommer efter en fast situation. Isemo lyfter in en lång frispark i straffområdet som efter nicktouch av deras spelare hamnar hos Joahn K som från rätt nära håll sätter bollen med ett tillslag. Under halvleken i övrigt har vi 2-1 i avslut och 4-0 i hörnor. Inget av lagen skapade någon bra målchans.

Andra halvlek börjar på bästa tänkbara sätt. I den 46:e minuten tar Adam en riktigt bra löpning, får en perfekt pass av Isemo och kan levererar vidare till Jämtberg i straffområdet som tar emot och kyligt placerar bollen lågt förbi målvakten. Klassmåll! Det känns som målet suger musten ur Tannefors för resten av halvleken är det vi som har ett större övertag. Vi får bättre fart i vårt anfallsspel och de kommer inte riktigt lika nära oss i sitt försvarsspel (även om det fortfarande är många rejäla dueller på plan). I mitten av halvleken har Tannefors en period där de gör ett rejält försök att komma tillbaka i matchen igen samtidigt som vi blir lite för bekväma på planen. Vi lyckadas dock ta tillbaka kommandot i matchen och kontrollera tillställningen. Även andra halvlek är utan målchanser (frånsett vårt mål), vi vinner skotten med 5-2 och hörnorna med 4-0 även här.

Sammantaget gör vi åter en stabil insats. Vi har bra koll på matchen rakt igenom och vinner rättvist. Det skall också poängteras att vi på de sex senaste seriematcherna bara släppt in ett enda mål (vilket dessutom är det enda spelmålet vi släppt in i serien).

Motståndarnas referat av matchen:

Om Tiffet varit ett av många fiktiva lag på www.hattrick.org hade The Special One sannolikt satt inställningen på "säsongens viktigaste match" och taktiken på "kontringsspel" inför mötet med serieledande, obesegrade, riktigt bra och med-otappade-poäng FC Innerstan på Ryds konstgräs. Nu är det förvisso skillnad på verkliga och helt databaserade lag, men själva den generella tankegången, den kanske något tråkiga spelidén att spela på kontring och den kanske ännu tråkigare men likaledes ännu viktigare principen om att fokusera på försvarsspelet kan man ju, förhoppningsvis, presentera för spelarna på samling.

FC Innerstan är ett lag som inte skulle göra bort sig ett endaste dugg i division fyra och kanske heller inte i trean, Royal League eller Vans Trophy, och fullt fokus på försvarsspelet från början var av nöden. Stå på rätt sida när de har bollen, ta det lugnt när vi får fasta situationer så vi hinner flytta upp laget, håll i bollen när vi får den, täck för fan ytan mellan mittfält och försvar där de kommer att vara farliga om de får bollen under kontroll och låt dem i så fall hellre gå loss på kanterna och slå inlägg - där de bör vara mindre farliga eftersom den gamla damen är bra på huvudet. Se kort och gott till att alla är på tå, att bollen är rund, att det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk och att lönen kommer radioaktivt. Och så vidare.

Så när domherren blåste till spel tog Tiffet defensiva positioner nästan direkt. Stod på rätt sida, tvingade ut FC-spelarna mot kanterna och slog långt mot ingen särskild så fort bollen kom i TIF-ägo. Ingen tordes riktigt hålla i bollen längre än ett par sekunder, ingen - utom Bosko - gav sig på några riktiga försök att gå förbi sin gubbe och i rossorossi skapade ingenting. Verkligen ingenting.

Det gjorde nu inte Innerstan heller utan sysslade mest med att flytta boll i olika riktningar utan att komma någonstans. Provade ett par hafsiga långskott från distans som gick över kortlinjen, fick ett par hörnor som knoppades bort av röda spelare och ville nästan hela tiden slå en boll över den gamla damens försvarare till en av två framstormande Innerstan-anfallare som ständigt fick se sina planer stäckta av den röda försvarslinjen.

Allt hade varit frid och fröjd, om än inte fotbollsgodis, om inte en dåligt avvägd hemåtnick mot Adde efter en kvart-tjugo minuter blivit alldeles, alldeles för kort och en kvick FC-spelare hann emellan och bara rakade in 1-0 i ena hörnet.

Och halvleken fortskred ungefär som tidigare. Innerstan hade bollen, rullade runt men kom inte till lägen. Tiffet föll lågt, försvarade straffområdet, Japan-ytan och den inte längre jungfruliga buren, hade emellanåt intentioner till spel men det var inte många och inte mycket. Att Innerstan ledde med 1-0 i paus var inte orättvist. De hade inte haft just någon enda målchans - utom gratischansen som bjöds dem efter det dåliga hemåtspelet - men ägde bollen, matchen och spelet.

Inför andra halvlek försökte kapten Kenny skrika igång sina adepter, få dem att hålla i bollen lite mer så att i rossorossi kunde etablera lite spel, slå den enkla passningen istället för att slå en Xavi-passning på trettiofem meter som ingen i division sex egentligen kan slå utan en helvetes massa tur, se till så att vi hinner få med lite folk i anfallet och för fan spela lite fotboll i andra halvlek. Innerstan är jävligt bra, men kom igen nu, bättre kan vi!

Tjugo sekunder in i andra halvlek hade Innerstan gjort 2-0. Ett instruktionsbokligt anfall längs vänsterkanten, en precis passning mellan en röd innerförsvarare som stod där han skulle och en annan innerförsvarare som halkat och låg och torrsimmade på konstgräset, tio meter därifrån, gav en blond FC-forward öppet läge och han slog kliniskt in FC:s andra mål.

Det var ju inte så himla roligt, kanske inte helt rättvist sett till målchanser men helt rättvist sett till bollinnehav och spelförande och ännu en anledning till att Tiffet skulle spela lite mera offensivt. Eller offensivt över huvud taget, för det hade varit dåligt med det dittills. Men matchen rullade återigen på som tidigare. Innerstan hade bollen mest hela tiden, Tiffet fick låna den mellan varven men spelade bara långt och dåligt mot mitten där FC:s östtyska, håriga, starka och ytterst kompetenta mittback sög in allt och spelade säkert som Fort Knox. Om han inte är sexans bästa spelare, vilket är troligt, är han i alla fall den hårdaste; Matte Bergehed kom i jakt på bollen och kutade rakt in i honom i hundra kilometer i timmen, mötte en rygg av armerad människa och studsade bara av. Östtysken rörde inte en min.

När domaren, mycket bra, blåste av efter nittio minuters spel hade inte mycket mer av värde hänt. Det såg likadant ut under hela matchen.

Tiffet hade inte ett enda ordentligt skott på mål på hela matchen. Innerstan hade förutom målen knappt ett enda, de heller, men var överlägsna spelmässigt och det vore synd, orättmätigt och bara ljug att påstå att de vann orättvist.
0-0 hade inte varit helt omöjligt för den gamla damen i och med att försvarsspelet satt där det skulle och eftersom Innerstans båda mål kom på två slumpchanser, men de hade bollen så mycket att man nog helt enkelt måste acceptera att sådana chanser uppstår. Förr eller senare.

Det är absolut ingen som helst skam i att förlora mot ett så bra lag som Innerstan. Man kunde bara önska att den gamla damen kunde bjudit upp till lite mera spel istället för att vara så passiva, men vi lyfter på hatten för FC Innerstan och hoppas att vi kan spela lite bättre - och MER - när vi möts på Kungsberget i höst.