10 - 0

Ja, denna fredagskväll gick det ju inte riktigt som planerat…

Även om känslan redan innan matchen lutade åt att det skulle bli tungt (vi hade nio utespelare och en del var lite halvkrassliga) så var stämningen ändå bra i laget och samtliga var sugna på säsongens första trepoängare! En fredagskväll är väl aldrig optimalt att spela på egentligen, med praktik, seminarier, heldagar i skolan och allt vad det heter som sätter sina spår både fysisk och psykiskt, men tagget fanns ändå där – man åker inte hela vägen till Katrineholm för att förlora, och särskilt inte när man möter en i lagets (Nora) gamla lagkamrater!

Men tyvärr var det precis det vi gjorde.

Första perioden känns ändå okej. Vi släpper in två mål totalt, varav ett skitmål som retligt slinker in mellan benen på Gabbi och liksom rullar på mållinjen innan den bestämmer sig för att göra en liten vändning in mot nätet vilket domaren såklart ser. Vi kämpar på, försvarar mer än vad vi anfaller och får inte riktigt till det när vi väl vänder spelet men håller ändå huvudet högt; vi brukar ju göra dåliga förstaperioder och komma igen sen. Katrineholmsspelarna sätter väldigt hög press på oss genom hela matchen, något som gör att vi flera gånger tvingas slå iväg bollen utan någon riktig adress.

I pausen tar vi upp att snacket på planen som måste bli bättre. Vi pratar markeringsmissar, vem som ska gå ut på vem och andra saker vi kan förbättra – ”det här är långt ifrån över, vi har vunnit matcher med färre spelare tidigare säsonger” är jargongen inom laget, och vi går ut för att starta andra perioden, övertygade om att nu – nu vänder det.

Vi håller i fram till 08:34, sen vet jag inte riktigt vad som händer med oss men de sista 11,5 minuterna av andra perioden trillar hela sex mål in, och motivationsdippen är ett faktum. Backar, forwards och centrar täcker bort mycket skott generellt genom hela matchen, vi står i vägen och hänger med i deras bågar. Men de gånger vi inte orkar fullfölja löpningen eller lämnar för stort mellanrum mellan oss själva och motståndarna så går bollen in, och ju fler mår som trillar in, desto tyngre känns det.

Inför tredje finns det mycket att säga, men ändå inte. Det faktum att det står 8–0 inför sista perioden är ingen stämningshöjare direkt och alla inser nog innerst inne att har vi inte lyckats få in en enda boll hittills så kommer vi definitivt inte lyckas vända matchen heller. Vi går in med målsättningen att åtminstone vinna tredjeperioden och därmed steppa upp vårt game så vi kan åka hem till Linkan och i alla fall vara stolta över en period.

Men käftsmällen kommer nästan omgående, då Katrineholm får in ett mål redan efter 33 sekunder. Ungefär 6 minuter senare är det dags för ytterligare ett, men lyckligtvis det sista för deras del. Vi lyckas äntligen få stopp på läckaget bakåt, men dessvärre producerar vi heller inget framåt. Vi kommer till en del bra lägen, även frilägen, men som Egget beskrev det: ”När vi väl kommer i de lägena blir vi så stressade att ingenting blir rätt”. Slutresultatet skrevs till förnedrande 10–0.

Matchens lirare denna tråkiga fredagskväll blev Sara, som trots kvällens uppförsbacke kämpar på i alla lägen och kommer till flera bra avslut även om bollen inte vill leta sig in för henne denna gång.

Slutsatsen är att vår insats alldeles för svag denna match. Vi är tvåa på i stort sett varje boll, vi släpper alldeles för lätta mål och det fanns en känsla av att Katrineholm helt enkelt ville lite mer än oss.

Det finns inte mycket mer att göra än att bryta ihop och komma igen helt enkelt. Spelledigt nästa helg innebär att vi har dubbelt så lång tid på oss att klura mer exakt på vad det inte är som fungerar för oss just nu. Vi lär av våra misstag från denna match, och sen lägger vi den bakom och blickar framåt.

Nästa gång är det vår tur.

Kärlek