Stig ”Mocko” Johansson (f. 1920) har mycket att berätta, många minnen som spelare och av tränare. Mera om detta vid ett senare tillfälle.

”Mocko” bodde i Littera A, i huset utefter gatan längst upp mot kyrkan i Jonsered. Där bodde han och fem andra i ett rum och kök. Senare fick familjen möjlighet att köpa en tomt i Stertered, där de byggde ett hus. Nästa anhalt var ett av höghusen i Partille. Det var fabriken som ordnade bostad åt familjen Johansson, även i höghuset i Partille. Han bor fortfarande kvar i Partille, dock inte längre i det huset.

Flyttningen från Jonsered berodde på att pappan sade upp sig från fabriken för ett annat arbete. I det patriarkaliska mönstersamhället hörde bostaden till arbetet. Utan jobb på fabriken, ingen bostad. Bostadsband rådde. Bostadsband var annars sådant som gällde i politiska sammanhang. Den som valdes i en valkrets skulle förr i världen bo i valkretsen. Här gällde det i stället kopplingen mellan arbete och bostad, och det förfarandet gällde in på 1960-talet i brukssamhället, långt efter det att bostadsbandet upphört i politiska sammanhang. Fabriken och ”patron” månade om de sina, men när de ”sina” valde något utanför brukssamhället blev de också ställda utanför.

Stig Johansson har kallats ”Mocko” sedan han var barn. Han vet inte själv varifrån smeknamnet kommer. Däremot kommer han väl ihåg sitt arbete på fabriken i Jonsered och sin arbetskamrat Erik Börjesson. Sedan Erik förlorat några fingrar på ena handen förflyttades han från Textilen till den mekaniska verkstaden. På den tiden fanns inte de säkerhetsföreskrifter för arbete inom industrin som finns idag. Erik blev efterhand svarvare, ett millimeterarbete som passade Erik, som under den tiden var arbetskamrat med ”Mocko”.

Stig hade efter en tid som springpojke åt lanthandeln i Jonsered via känningar på fabriken fått möjligheten att bli lärling på den mekaniska verkstaden. Arbete där var förmer än arbete i textilfabriken, och arbetarna hade ofta också mera betalt. Det minst avlönade arbetet var barnarbetet inom Textilen. Barnen fick plocka upp tussar som hamnade mellan maskinerna. Barnens speciella kvalifikationer var att de var små och kunde slinka emellan. Det farligaste arbetet var således det sämst avlönade.

I den mekaniska verkstaden arbetade Erik Börjesson således tillsammans med ”Mocko” som var fräsare. Under lärlingstiden lärde han bl.a. av den bäst betalde arbetaren Kalle Brissman som ansvarade för inte mindre än tre maskiner i verkstaden. Han tillhörde de s.k. kärnarbetarna, de särskilt yrkeskunniga.

Stig Johansson har även erfarenheter av Erik Börjesson som tränare. Erik var hård, sträng och krävande. Under träningspass kunde han själv ta ett steg ut på planen och tackla sina egna spelare så att de skulle känna på vad som för- väntades av dem i större sammanhang.

Erik var som tränare som han var som spelare, nämligen kreativ, intelligent, spelförstående och en fantastisk skytt.  I de momenten övade han sina efterföljare i Jonsered.

”Mocko” spelade vänsterinner i Jonsered under åren 1937-50, efter 1945 mera sporadiskt. Men bland inhoppen senare kommer han särskilt ihåg seriematchen mot GAIS eller ÖIS 1950. Därefter deltog han mest i korpserien för att hålla i gång kroppen, och när man träffar honom idag har han en kropp som de flesta Mac Donalds-stinna ungdomar inte är i närheten av.

Bland sina många minnen kommer ”Mocko” ihåg hur han och andra spelare i begynnelsen fick klä om hemma inför match, innan bastun och tvättstugan intill det gamla polishuset (se föregående årsskrift) blev klar. Motståndarlaget fick klä om i baracken intill idrottsplatsen. Fabriken såg till att vatten och baljor fanns till hands för dem. Från bastun gick Jonsereds idrottsförenings spelare i samlad tropp till Idrottsplatsen, som då var där den nu är. Omkring sekelskiftet 1900 spelade man ju på skolgården mitt i samhället.

Erik Börjesson var nykterist. ”Mocko” var det också, och som NTO-medlem i Linnekullenkommittén var han en av de ansvariga för de fester som förekom där, men även på andra ställen i brukssamhället. Festligheterna var ofta samarrangemang mellan idrottsrörelsen, kyrkan och frikyrkan.

Bo Andersson