Erik Börjesson

När vi skrev Boken om Jonsered; Samhälle och idrott tillägnade vi den Erik ”Börje” Börjesson (1886-1983), fotbollens nestor och galjonsfigur. I mina samtal med honom åren omkring 1980 framhöll han gemenskapen i brukssamhället, Jonseredsandan, som huvudsaklig förklaring till de tidiga framgångarna för fotbollen i samhället. Kollektivets överlägsenhet över individualismen, egoismen, var hans ideologiska rättesnöre, och det synsättet framfördes således av den moderna fotbollens allra största individuella stjärna på den tiden. Erik Börjesson hade sin ideologiska hemvist inom socialismen och kom efter hand att sympatisera med dess kommunistiska gren.

Medelklassen hade under fotbollsrörelsens första organiserade era en stark ställning på såväl klubb- som landslagsnivå, även om undantag fanns. Amatörreglerna undergrävde kvaliteten. Det hände att spelarna fick stå för sina egna kostnader för resor till landskamper. Erik Börjessons fruktlösa försök att få ersättning från fotbollsförbundet kan förklara varför han inte uttogs i laget till OS i London 1908.

Men Erik tackade även flera gånger nej till landskamper av andra skäl. Han var hemkär. Närheten till familjen och brukssamhället betydde mycket för honom. Samtidigt gällde det, som sagt, det ekonomiska, familjens försörjning. Ledighet för landslagsspel innebar förlorad arbetsförtjänst. Vid ett tillfälle avböjde han medverkan i en landskamp, då ekonomin inte medgav inköp av en ny kostym. Amatörreglerna favoriserade medel- och överklassen, inte arbetarklassen. Penningen styrde.

Erik ägnade sig med stor iver åt den jordlott brukspatron Gibson försett honom och familjen med. Efter 56 timmars arbetsvecka i textilen tog han sig an det lilla jordbruket. Arbetet i fabriken och på jordlotten krävde sin tribut av svett och lidande. Sluttningen upp till potatisbacken var brant, men potatisen skulle i jorden, skötas och skördas. Potatis var en oumbärlig basföda för arbetarna i klassamhället. Potatis hade ett rikt näringsvärde, som egentligen endast behövde kompletteras med fett för att bli fullvärdigt. Potatisens betydelse som föda insågs redan på 1700-talet, dvs. långt innan man började tala om kostcirklar m.m.

För ekonomins och hälsans skull var det även viktigt att Erik var nykterist. Festerna efter landskamperna undvek han.

Erik Börjessons unika förmåga, tekniska skicklighet, smidighet och effektivitet, som fotbollsspelare kom av de ekonomiska skälen främst att användas vid landskamper hemmavid. Men undantag finns. I den prestigefyllda landskampen mot Tyskland i oktober 1911 gjorde han två av målen. Matchen slutade med seger för Sverige med siffrorna 3-1. I den allra första svenska landskampen, i utskåpningen av Norge 1908, prickade han själv in inte mindre än fyra mål. Hade Erik Börjesson varit aktiv i dagens fotboll hade hans internationella stjärnstatus varit given.

Med tanke på den ekonomiska situationen för Erik och hans familj väcks frågan Vad var en amatör på den tiden?

Amatör var den som utövade fotbollen på sin fritid utan särskild ersättning. Fotbollsförbundet  sökte förvisso kryphål i amatörreglerna, inte minst med tanke på Erik Börjessons situation. Hans medverkan i landslaget var svår att undvara. Fotbollskvaliteten fick ju stå tillbaka p.g.a. amatörismen. 1919 diskvalificerades Erik Börjesson för brott mot amatörreglerna. Efter visst övervägande från förbundets sida upphävdes anklagelsen med hänvisning till att den ”saknade grund”. Den formuleringen kvarstod trots att de flesta visste att han fick viss om än blygsam ersättning för sin medverkan.

Inom fotbollsklubbarna, även inom Jonsered, var det känt att han fick en mindre slant alltemellanåt, och då avsåg ersättningen fotboll på klubbnivå. När sedan spelarna i Jonsereds IF mera officiellt erhöll ersättning för förlorad arbetsinkomst spräcktes amatörvallen. Företagen i brukssamhällena stod för fiolerna. Allt fler spelare, även i andra klubbar kunde därmed ansluta sig till landslagstruppen. Men från 1920-talet och en tid framöver var frågan om företagens sponsring av spelarna oklar. Stred den sponsringen verkligen mot amatörreglerna? Reglerna fanns dessutom i Sverige men inte i andra länder som det svenska landslaget mötte. Ländernas bataljer inom fotbollen utspelades således under vitt skilda förutsättningar.

Erik Börjesson fick ett proffserbjudande från Liverpool men avböjde. Skälen var flera. Familjen och gemenskapen hemma var viktigare. Det nära var viktigare än det fjärran. Erik och jag språkades vid i slutet av 70-talet om  proffstankarna och ersättningsfrågan. På frågan om han ångrade att han avböjde erbjudandet från Liverpool följde först en tankepaus sedan ett emfatiskt NEJ. Den gången diskuterade vi också dagens proffs som kan tjäna så hiskeligt mycket. Jag erinrar mig att Erik då tillade att de dessutom har dessa löner utan att vare sig kunna försvara det egna målet eller göra mål. Efter det dräpande påpekandet slog han vidare fast att hans egen typ av fotbollsspelare inte hade givits utrymme i dagens fotboll. Pyramiden med två backar, tre halvbackar och fem forwards hade man helt och hållet vänt på. Inom den nya fotbollsfilosofin hade antalet kedjespelare, som forwards då kallades, bantats från fem till en eller möjligen två.

I våra samtal om fotboll framgick vidare

att han ifrågasatte spelarnas daltande med bollen och undrade över varför kedjespelare inte sköt när målvakten var skymd utan måste tråckla sig hela vägen in i mål

                 att han inte förstod sig på det eviga passandet bakåt och i sidled

att han inte hade mycket till övers för spelsystemens defensiva och destruktiva karaktär

att han inte förstod varför spelare hade så svårt att slå inlägg eller skjuta på liggande boll eller varför ”tåfjutten” underskattades så m.m.

Erik Börjesson var en individualist och finlirare med en fantastisk förmåga att komma till avslut och göra mål. Hans storhet är odiskutabel. Som förebild som spelare och som tränare förde han sina erfarenheter vidare, bl.a. till Sven Rydell i ÖIS.

Sonen Reino Börjesson utvecklades också han till  en mycket framgångsrik landslagsspelare. Erik och Reino Börjesson är den enda far-son-konstellation, där båda genom landskampsuppdrag erhålligt utmärkelsen ”Stora Grabbars Märke”. Fotbolls-VM 1958 i Sverige och sonens medverkan i landslaget då var en av Eriks högtidsstunder. När han talade med mig var han noga med att påpeka detta.

Flera gånger besökte jag Erik i hemmet, i huset till vänster utefter backen ned mot fabriken men ovanför Torstens restaurang, och vid något tillfälle också på Jonsereds IP. Somligt skedde i förtroende, annat finns inspelat och bevaras på Landsarkivet i Göteborg.

Även på äldre dar var Erik ”Börje” Börjesson en stor förebild för fotbollsföreningens ungdomar. Historien lever i nuet inför framtiden, skulle man kunna säga. Det är det som kallas klubbkänsla, som ger den totala gemenskapen, det vi inom föreningen och i samhället kallar jonseredsandan. Inom vissa andra samhällen, och inte minst då i brukssamhällen, finns en liknande känsla av samhörighet.

Vid ett tillfälle ber ungdomsspelaren Ulf Andersson Erik om en autograf. Tillfället förevigades. Året var 1980.

Erik var noga med att betona vikten av kontinuiteten i föreningen. Av det skälet blev han som så många andra även tränare i Jonsereds IF.

*

Erik Börjessons och de andra landslagsspelarnas position i brukssamhället beskriver Harry Martinson i boken Vägen ut, och i den omtalas särskilt just Erik Börjesson.

Politik och facklig socialekonomi voro … de ämnen som minst av allt diskuterades då männen och ynglingarna om kvällarna möttes på tegelhörnorna. Fotboll och bandy diskuterades desto mer. Det var inte en tillfällighet att Bruket kunde ståta med de tre bästa namnen i svensk fotbollshistoria, centerforwarden Börjesson med hans två närapå lika skickliga kumpaner. Dessa tre voro de enda av Brukets arbetarstam som företagit några längre resor. På tegelhörnan talade de ibland om dessa resor i fotbollens tjänst. De gjorde det med en viss likgiltighet som aldrig upphörde att imponera.

Harry Martinson, själv på resande fot, arbetade en kortare tid vid fabriken, där han mellanlandade på sin vidare färd ut i världen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om Erik Börjesson att han ”var Sveriges första riktigt stora fotbollsstjärna, centerforward i det svenska fotbollslandslagets allra första landskamp mot Norge 1908.” Det var i den matchen han gjorde inte mindre än fyra mål.

Under 1900-talets första decennier, men även senare, återfanns en rad fotbollsspelare från Jonsered i landslaget, och ur den jonseredska fotbollskällan öste göteborgsklubbarna ÖIS, IFK Göteborg och GAIS elitspelare. Erik Börjesson blev svensk mästare med IFK 1908 och 1910. När Allsvenskan startade 1924-25 tillhörde han ÖIS.

Bo Andersson