Erik föddes på 1890-talet av avled på 1980-talet. Reino, hans son, föddes 1929 men har idag (2010) ett minne som är en fantastisk källa att ösa ur när det handlar om svensk fotbollshistoria under 1900-talet.

Erik var den störste på sin tid. Som centerforward producerade han mål i massor, men samtidigt som hans yttrar och inrar i klubblagen och i landslaget serverade honom möjligheter till avslut så tog han allt som oftast ett steg tillbaka och serverade sina inrar och yttrar liknande möjligheter. Erik var i det hänseendet före sin tid, ja, kanske till och med före vår egen tid, då en eller möjligen två anfallare får slita häcken av sig för att skära av vinklar och bryta uppspel från backlinjen eller mittfältet.

Reino spelade på flera platser i sina lag och i flera lag; Jonsereds IF, IFK Göteborg, IF Norrby och landslaget. Han var målfarlig men även en framstående lag- och framspelare. Ofta glömmer man bort dem som gör ett lag bra och som gör att andra blir bra. Reino var en sådan spelare.

Familjen Börjesson bodde i Jonsered. Att arbeta vid fabriken var en självklarhet. Erik började i Textilen, men efter att ha förlorat flera fingrar på ena handen fick han förflyttning till den mekaniska verkstaden, där han arbetade som svarvare, ett millimeterarbete i noggrannhet. Reino började vid 15 års ålder i fabriken. Först blev han kontrollantbiträde och senare svarvare, ett arbete som han ägnade sig åt i ett par år. När IFK Göteborg började rycka i honom kontrade fabriken med att göra honom till tjänsteman, men dragningskraften från storklubben i väst blev efter hand för stark. Erbjudandet att spela i högsta serien med ett lag i toppstriden var det svårt att tacka nej till. I Jonsereds IF spelade han 1946-51, i Norrby 1953-59 men däremellan i IFK Göteborg 1951-53. Det är emellertid viktigt att påpeka att Norrby 1954-55 tillhörde societeten, Allsvenskan.

Landskamper spelade Erik 1908-1929 och Reino 1951-1959. Efter 1959 flyttade Reino till Trollhättan som tränare. Erik blev tränare i Jonsereds IF redan1921-23. Andra som övergått till Göteborgsklubbar som spelare vände också tillbaka, bl.a. Konrad Törnqvist, Erik Hjelm, Douglas Krok osv., och i mera modern tid Reino Börjesson (1964-66), Nils Berghamn, Arne Johansson, Torbjörn Nilsson m.fl. Berghamn fungerade som tränare vid tre tillfällen och Arne Johansson vid två.

Vid mitt besök hos Reino såg jag en vägg med utmärkelser åt både Erik och Reino för deras utomordentliga insatser för svensk fotboll. Den väggen visade även fotbollsutbyten med klubbar och landslag i andra delar av världen, den omvärld som man då inte alltid var så medveten om. Eriks omvärld begränsade sig till Norden, Tyskland osv., Reinos var världsvid. Fotbollsvärlden vidgade sig allteftersom.

Erik och Reino Börjesson var tekniska spelare. Fotbollsfilosofin gick i Jonsered ut på att bli vän med bollen, något man i dag förknippar med spansk fotboll. I dag lider vi fortfarande i någon mån under oket att fotbollsspelare skall utbildas i terränglöpning. Vi som varit studierektorer för Jonsereds IF:s fotbollsskola, Bo Nilsson under 1970-talet och författaren åren efter Bo Nilsson, har emellertid predikat betydelsen av bollens betydelse även i mängdträningen. Hur det var då och blev senare får vi återkomma till.

Erik arbetade på Jonsereds fabriker. Reinos arbeten tog sig andra vägar. Efter arbete på fabriken i Jonsered, där han upphöjdes till tjänsteman för att inte gå till IFK och efter den fantastiska karriären inom elitfotbollen, inleddes hans tränarkarriär i Trollhättan. Efter en tid erhöll han arbete inom Volvo, först i Trollhättan sedan i Göteborg. I Trollhättan var han även kioskidkare på samma gång som han tränade IF Trollhättan. I anslutning till den verksamheten erhöll han tomt och hus.

Mycket om den tidiga och den senare historien finns att hämta hos Reino Börjesson. Materialet är så omfattande så att det kunde bli en bok i sig. Vi får som sagt återkomma till den historien vid ett senare tillfälle.

Bo Andersson

utifrån uppgifter av Reino Börjesson samt egen information