0 - 0

Det var mycket kamp och inga mål när Mjölby gästade Östgötaporten.

För att ha broderligt delat på poängen gick det ganska obroderligt till när Sleipner och Mjölby smällde ihop på Östgötaporten och avslutade den elfte omgången, den efter vilken serien vänder.
Nu har alla mött alla och ingen har blivit klok på någon. 

- Det är en suckarnas dag det här, sa Simon Dogan efteråt, då han med en djup suck sjönk ner på sin plats runt det fyrkantiga bordet i ledarrummet.
Det var det. 
En suckarnas dag.

Mjölby är ett hårt arbetande lag som tar få, om ens några, onödiga risker. De är mycket samlade i sitt försvar och ibland lite uddlösa framåt och vi lyckas inte göra hål på dem den här gången heller (under försäsongen vann de med 2-0 här på Östgötaporten) fastän vi får en bonuschans när vi får straff i slutet av första halvlek.
Axel Lundquist ställer sig precis i vägen. Han släpper förvisso en retur men den blir det inget av med och sen blåser domaren av.

En suckarnas dag är en sådan sorts dag då man får en ganska billig straff med sig och målvaktseländet räddar den.
Vi har varit det bättre laget i första halvlek. Vi har skapat de bästa chanserna (de har bara haft en skaplig, och då sköt Sami Skhiri över) och vi har haft mest boll - även om mycket av det bollinnehavet har varit ett evigt duttande på mitten som egentligen inte tjänar till mycket mer än att de inte får låna bollen.
Det smäller rejält i duellerna. Kristian Gerle får ta mycket stryk de första fyrtiofem. Den här matchen är viktig för båda och det märks. Från den plats där vi står, där allting handlar om oss, känns det så givet att det här är ett möte som främst är viktigt eftersom det kan ge oss vår kvalplats åter, så vi kan följa efter Tord i toppen. Att Mjölby - som låg på samma poäng som oss innan och som ligger på samma poäng som oss nu - kanske också skulle intressera sig för det hamnar i fokuseringens skugga. 
Inför andra halvlek säger vi att vi är det bättre laget, vi får inte stressa, lite mindre kladdande på bollen bara och så in och kör.
Vi andas in. Det känns bra.

Andra halvlek är mest en mängd minuter under vilka vi samlar på oss en mängd målchanser vi inte lyckas förvalta, och så några skador - och en utvisning.
Bara ett par minuter in är det nära att Daniel Källsholm får ett friläge då Kasper Ringqvist vinner boll på mitten och serverar Magnus Skarp i djupled. Den senare hittar Kristian Gerle som ska skicka bollen vidare in till Källa men blir läst av Mjölbyförsvaret. Det är ändå ett fint kombinationsspel vi visar upp, det känns som början på något men det är det inte.
Med nästan timmen spelad blir Gil liggande i gästernas straffområde. Målvakten är framme och klappar om honom, man kallar på sjukvårdarna och sen får vi hämta båren. I sekretariatet pratar vi om att den här trotjänaren i försvaret haft problem med menisken och att det kanske är den, kanske landade han illa? Men det är inte menisken, det är vristen, visar det sig. Omväxling förnöjer. I en duell har Gil trampat snett, och den han gick i envig med har landat precis i vinkeln mellan den böjda foten och smalbenet. Han körs upp till sjukhuset. Vi väntar på prognosen. Calle Appelquist flyttar ner som vänsterback och Michael Schepler kommer in på vingen.
Vi byter in Aleks Azizovic och Ignatius Malki för att få lite fart i offensiven.
- Men de här bytena vi gjorde fick inte önskad effekt, säger Simon efteråt. Det var på intet sätt några dåliga byten, det bara blev inte som vi tänkt. Vi var för lättlästa vid det laget, och Mjölby var alldeles för kompakt.
I den 77:e minuten gör Jonathan Erlandsson en poängräddande parering med ena foten då Mjölbys Arvid Falk Lindgren (tidigare i Åtvidaberg) får iväg ett skott inne i straffområdet. Mikael Celion rensar.
Precis i slutet hänger sig Sami Skhiri fast i Mohammed Abdulmajeed, och då vår unge mittfältare inte faller av enbart dragningskraften kostar sig gästernas dito på eneftersläng. Abdulmajeed är ensam i situationen, och duktigt frustrerad. Han far ut mot Skhiri och skickas omedelbart av planen. Det i sig finns inget att säga något om. Vi vet, han vet. Det som däremot går att ifrågasätta är varför Skhiri inte också får syna det röda. Det finns olika nyanser av rött precis som av alla andra världens färger, men båda agerandena är röda ageranden; Abdulmajeeds mörkrött, Skhiris klarrött.
- Till viss del går det att förstå att det blir en reaktion, säger Dogan sen. Han blir dragen i och kapad med en ful eftersläng. Att inte reagera efter det hade varit märkligt, men det lämpliga hade väl varit att man bröstat upp sig och sagt några mindre - men ändå rätt - väl valda ord. Att slåss går däremot inte att försvara. Det går att förstå hur det blir sådär, men det går inte att försvara.
Det sista som händer är att Sami Skhiri nickar utanför och så blåser domarna av.
Och vi andas ut. Suck.

Simon Dogan sammanfattar det såhär:
- Jag tycker att vi rent spelmässigt gör en bra fotbollsmatch. Jag önskar vi kunde bibehålla ett högre bolltempo under längre tid, och att det inte var så mycket duttande. Vi är inte tillräckligt tydliga i anfallen och det får vi jobba vidare med. Under matchens gång skrapar vi ihop så många möjligheter att det är direkt orimligt att vi inte lyckas göra ett eller två mål. Men, jag tror återigen att vi blir lite för lättlästa.
Vi varierar oss inte tillräckligt i anfallen utan vi försöker alltid spela oss in i mål. Och som försvarare blir det ganska bekvämt då. Man får aldrig de där långbollarna, de där hårda skotten, som man måste förhålla sig till, utan man vet att Sleipner kommer försöka tråckla sig igenom, och att man därför har lite tid på sig.
Vi måste vara mindre oberäkneliga här. Vi måste ställa frågor till försvaret. Vi måste få dem att känna sig stressade, röra sig mot bollhållaren och på så sätt öppna ytor mellan sig själva och målvakten. Nu har de all tid i världen att samla ihop laget till en enda gul mur.
Fotboll handlar till syvende och sist om att göra mål. Det behöver inte vara snygga mål. Det ska bara vara mål. Det känns som att vi saknar den där killerinstinkten lite idag. Ingen offrar sig och tar de där sista metrarna utan vi blir lite stillastående och så står det 0-0 på tavlan sen.

Nåja.
Nu är det bara att spotta i nävarna och komma igen.
På lördag är det dags för derby: då ska vi inta Maxivallen och ge eneby en omgång.