1 - 6

Det var alldeles tyst i omklädningsrummet efteråt. Det fanns ingenting att säga.
De flesta duschade snabbt och försvann.
Jonathan Erlandsson och Hayden Weys satt kvar och gick igenom de olika situationerna. Vad kunde man ha gjort? Inte mycket.
- Jag borde ha kunnat ta 5-1:an, sa Erlandsson. 

- Det borde aldrig ens kommit till läget där du ska behöva fundera på om du kunnat styra upp 5-1, sa Weys, det är en helt onödig situation. Vi ska inte försätta oss i sådana på den här nivån. Den bollen borde aldrig ha hamnat hos dig, det där skulle vara utrett långt tidigare.
- Jag borde tagit den ändå, det var egentligen inget bra skott.
Sådär lät de.
Alldeles oavsett var det inte det femte baklängesmålet vi förlorade på.
I rummet intill, som är ledarnas rum, var det också tyst.
Till sist sa Simon Dogan att den första kvarten var bra... och den första kvarten i andra halvlek var också bra. Vi hade en fyra, fem hörnor och sen blir vi omsprungna en gång på vänsterkanten och sen börjar det regna in mål.
Och så kan man egentligen summera eländet.

Första halvlek ser rätt okej ut uppifrån sekretariatet, även om en sådär 30% av planen är dold bakom två stora skärmar. Vi öppnar med bra press men skapar inga jättelägen. Det gör inte de heller. Vi känner på varandra och solen gassar.
Vi har kommit överens om att vi ska stoppa spelet efter 25 minuter så spelarna får dricka. Precis innan den vattenpausen får gästerna en semitveksam straff och så står det 1-0 till Tord (situationen uppstår någon meter utanför straffområdet säger de som ser bättre än undertecknad och borde kanske bara varit frispark men dömt är dömt och straffen sitter där den ska).
Roni Bermal nickryggar in 1-1 efter en fint slagen frispark av Patrick Ayala i 38:e, men vi får inte riktigt gå ut till pausvilan med resultatet nollställt för i 41:e minuten var straffskytten Gustav Sahlin framme igen och så stod det 2-1.
Det här är inget oöverkomligt resultat, därom var vi ednse. Ett mål hämtar man upp, det har vi gjort en gång idag redan.
Det viktiga var att hålla ihop laget.

Men det gick inte.
Idag gick det inte.
Första kvarten i andra var okej. Det var fortfarande hett men det var inte lika svårt att andas för det hade börjat blåsa lite. Man såg moln också. De skyndade hit.
Gustav Sahlin kommer löpandes ensam in i straffområdet och kan kyligt peta in bollen mellan benen på Erlandsson och där rasar det.
Det blir 4-1, 5-1, 6-1 och det ösregnar.
Himlen var klar hela dagen, det var kladdigt och varmt och sen hopade sig molnen och när målen började ramla ner bakom oss ramlade regnet ner på oss också.
-  Det är kollektivet som vinner, säger Simon sen. Det fanns inte idag, det där kollektivet. Vi tror vi står över allt, vi tror vi står över domslut, över direktiv, över det vi sagt att vi ska göra innan; som om vi hade en plan men den behöver vi inte följa, för att vi är vi. Men inte vi som en grupp, utan alla och envar, var och en för sig själv. Det här var en uppvisning i hur man absolut inte spelar fotboll, eller beter sig i samband med en fotbollsmatch.
Spelarna vet. 
Ledarna vet också.
Alla har gjort fel.
Vi pratar om vad vi måste prata om. Att ta ansvar. Att inte dyka upp och vara uttagen och inte ge hundra procent. Att visa respekt, för varandra, för domaren (även när den inte dömer som vi tycker den ska döma), för motståndet - men framför allt: för klubben. För klubbens långa historia. För de som tar sig hit, som följer det här laget och har gjort det år ut och år in, för de som just börjat.
De förtjänar mer än det här. Det pratar vi om. Det kommer vi att fortsätta prata om.

Låtom mig avsluta med att citera Olaus Petri:
Du kan misslyckas många gånger, men är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra.

Vi kommer igen.