3 - 1

Under veckan som gått var det på vippen att SMHI:s servar brakade ihop, då Wretas tränarduo och ett antal nyfikna spelare använt deras app/besökt hemsidan på ett sätt som gränsar till cyberterrorism. Anledningen: väderprognosen för fredag och lördag runt avsparkstid i årets riktiga hemmapremiär har under dagarna fram till idag varit allt annat än tillfredsställande. "Kraftigt regn" och "åskväder" är två av de begrepp som använts. Förmodligen var det bara några Strålsnäsbor som ville skrämmas lite, som betalat SMHI x antal kronor för att spela oss detta spratt. Förvisso hade det fallit en del nederbörd under fredagkvällen och även under lördag morgon/tidig förmidddag, men när det väl var dags för avspark var mattan alldeles lagom mjuk, perfekt fuktad för bolltrillande och solen sken på den månghövdade (nåja) publiken. Förutsättningarna för en välspelad och underhållande match fanns där på ett helt annat sätt än föregående helg.

En del av matchplanen var att sätta hög och aggressiv press på det förmodat svagare motståndet, vinna boll högt upp i planen och komma till snabba och många avslut. De första tio minuterna föreföll det som att våra motståndare hade exakt samma idé och tyvärr även gjorde det bättre. Många av de rödklädda var kvar i "Österstad mode" och med lite oflyt hade vi kunnat ligga under tidigt i matchen. Som väl var spelade vi upp oss rejält efter den inledande dvalan och anfallsmässigt är de nästföljande 25 minuterna de bästa vi har gjort hittills i år. Vi rör oss konstant och skapar spelvägar för varandra, vi håller nere antalet tillslag och låter bollen rulla, vi står för flera fina spelvändningar, våra ytterbackar fyller på i korridorerna och våra offensiva pjäser svarar för ett flertal fina kombinationer. När vi spelar så kommer också målen, så enkelt är det.

I matchminut 11, i ett av våra första riktigt fina anfall, var det proppen ur. Bjälle svarade för årets längsta löpning efter att ha vunnit boll, släppt in den i mitten, sett den levereras vidare fram till spjutspets Joakim, som tog med sig bollen in i straffområdet och drog till. Efter att ha gjort en sanslös maratonrush från eget straffområde står plötsligt Bjälle, till sin egen, publikens och framförallt Strålsnäsförsvarets stora förvåning ("vart kom han ifrån?") med matchbollen vid fötterna längst uppe på motståndarnas förlängda mållinje. I panik drar han iväg en halvmesyr till skottförsök. Bollen touchar något/några motståndarben/-fötter/-händer innan den i röran framför mål letar sig fram till Jonas, som enkelt kan raka in bollen till 1-0.

I den 19:e minuten var det dags för mål nummer två, ett mål som föregicks av en dråplig situation längst ut till höger och halvvägs in på motståndarnas planhalva. Assisterande domaren sågs där vinka febrilt med sin flagga, efter att ha sett den nyblivne äkta maken (inte till assisterande domaren alltså) Nimal springa in i en motståndarback. Alla spelare stannade upp och inväntade huvuddomarens signal. Alla utom Viktor, som gjorde precis som man ska, d.v.s. fortsätta spela tills domaren blåser. Och blåste gjorde domaren aldrig. Viktor tilläts vandra helt ostört framåt i banan och valde till sist att slå fram bollen till Joakim, som efter en del stångande slutligen kunde placera bollen i nät. Bara fyra minuter senare var det dags igen. En djupledsboll från mittfältet borrade sig igenom Strålsnäsförsvaret och i ett chicken race med Strålsnäskeepern hann Kalle dit med stortån först och lyckades peta fram bollen till en fritt stående Joakim, som enkelt kunde göra sitt andra och vårt tredje mål. 

Efter våra tre mål fortsatte vi under en tiominutersperiod att skapa chans på chans och här borde vi ha åstadkommit både ett och två mål till och definitivt punkterat matchen. Med tio minuter kvar plockade tränarna av chokladbollsfantomen Pierre, som sockerstinn och nertyngd av allt fett från de två gigantiska kondisbitarna han tryckt i sig under matchsamlingen inte stått riktigt att känna igen. Tanken var att injicera lite ny energi och frenesi i laget, men det var precis som att bytet gjorde att hela laget växlade ner. De sista tio minuterna av första halvlek var vi inte bra och även här hade vi med lite otur kunnat åka på ett baklängesmål.

Inför andra halvlek pratade vi om att vi bara kommit halvvägs och att inget var klart, att vi var tvungna att hitta tillbaka till spelet vi visat under minut 10 till 35. Alla var överens om att så skulle vi göra, men vissa saker är lättare sagt än gjort. Att hitta tillbaka till ett spel man tappat är en av de sakerna. I andra halvlek kom vi aldrig riktigt upp i nivå, vare sig tempomässigt eller kvalitetsmässigt och de individuella misstagen var dessvärre ganska många till antalet. Sedan skapade vi mellan varven en del feta chanser och det går inte att säga att vi inte kämpade och verkligen försökte, men något var det som fattades.

Mellan minut 62 och 66 gjordes fyra byten. De som kom in på planen arbetade hårt och svarade för en hel del bra aktioner, så det var inte på något sätt deras fel att det blev en aning rörigt och att vi som lag inte höjde oss spelmässigt. Men rörigt blev det och höjde oss gjorde vi inte. Strålsnäs tog i det här skedet över matchen, fick momentum och kände att de faktiskt skulle kunna åstadkomma något sista tjugo.

Efter att ha ökat trycket mot vårt straffområde under en tiominutersperiod kom så reduceringen. Deras högerytter fick bollen strax utanför området, tryckte på Wreta-slowmotion-knappen, klev in och gick förbi vår hemjobbande chokladbollsfantom till vänsterytter (som kommit in på planen igen), klev in och gick förbi vår vänsterback, klev in och gick förbi vår innermitt, klev in och gick förbi vår mittback...och så fick han på en gammal hederlig halvträff med vänsterfoten. Bolluslingen hade bestämt sig för att rulla in vid Davids högra stolpe och gjorde också så.

Här drabbades IFK:s ena tränare av tokspatt och lite halvpanik och skrek något osammanhängande rakt ut i luften, medan den andre (han med det livfulla brittiska temperamentet) mest stod och förundrat såg på och undrade vad det var de elva rödtröjade ute på planen höll på med. Inget ont om Strålsnäs, men den här matchen skulle vi ha vunnit stort och vi skulle definitivt inte ha släppt till något baklängesmål. Som väl var lyckades vi under den kvarvarande delen av matchen i alla fall att hålla avståndet, även om Strålsnäs vaskade fram ytterligare ett par chanser.

Att ta med in i framtiden:

1. Anfallspelet vi levererar i matchminut 10-35. Lyckas vi prestera något liknande under 90 minuter i varje match framöver kommer vi att ösa in mål.

2. Lagkapten Tages uppoffrande slit och outtröttliga löpande och nötande på motståndarmittfältare (ja, jag vet att det har nämts förut, men det förtjänar att poängteras om och om igen). Lyckas övriga nio utespelare på planen kopiera det under 90 minuter i varje match framöver kommer vi inte att släppa in några fler mål. 

3. Jonas bananer och kexchoklad, åtminstone bananerna. Käkar vi banan istället för chokladbollar kommer vi att orka löpa som Tage i 90 minuter. Elementärt, min käre Watson.

Segertåget har börjat tuffa. Nästa anhalt Skäggetorpsplan, där FC Orten och tre nya poäng väntar. Over and out.