4 - 4

A long long time ago, in the wild west...

Det finns svängiga fotbollsmatcher. Och så finns det svängiga fotbollsmatcher. Det som utspelades på Pema arena i Harvestad under söndagseftermiddagen var något utöver det vanliga i svängighet och skulle ha fått vilken pangpang-show på High Chaparall som helst att blekna i jämförelse. På planen fanns också en viss Carl Nystrand, som hade gjort Billy the Kid, Wyatt Earp, Buffalo Bill och alla andra gamla Western-hjältar gröna av avund med sina snabba dragningar, skott från höften och oklanderliga träffsäkerhet. Förmodligen hade inte ens Lucky Lukes skugga haft skuggan av en chans idag. 

Division 5 vilda västra-cirkusen drog igång redan för en dryg vecka sedan, då klubbstugan på Kungsbrohov påminde mer om lilla huset på prärien än om en röd klubbstuga vid en grön fotbollsplan och vi tvingades till insikten att vår kära matta inte skulle ha en chans att gro till sig så pass att den var redo för en 90 minuters svettdrypande duell. Därför förlades matchen istället till Stjärnvallen i Stjärnorp. En timme före utsatt avsparkstid kunde dock domartrion konstatera att inte heller Stjärnvallen skulle stå pall. Det var bara för båda lagen att hoppa på närmaste diligens och bege sig söderut, mot konstgräset på Pema arena i Harvestad. En dryg halvtimme efter tänkt avsparkstid kunde huvuddomaren äntligen blåsa i pipan och guldrushen i Klondike (förlåt, Harvestad) sätta igång. Det bör också i sammanhanget påpekas att vår tunge centertank Jonas Wetterhäll hade drabbats av "massakern vid Wounded Knee" (eller var det "wounded knee massacre i Kristberg"?) och tvingats lämna sent återbud. För andra helgen i rad stod vi med andra ord med en decimerad offensiv styrka efter sent frånfall.

Inför matchen hade Gordon, som till en början idag var ensam kapten på skutan (p.g.a. krock med tränarutbildning för hans andre hälft), pratat om vikten av att ligga aningen lägre med backlinjen än normalt och vara vaksamma på djupledsbollar. Detta p.g.a. rapporter om en pilsnabb anfallare i Mjölby Södra. Vi hade även jobbat med just detta med våra försvarsspelare under träningarna i veckan. Blott tre minuter in i matchen tillåts Mjölbys ena mittback slå en hög långboll, som seglar över vår ena mittback och vänsterback och når en framrusande pilsnabb (japp!) forward, som i sin tur får på en kalasträff som letar sig in i målvakts-Dannes bortre hörn. I det här läget är det inte så roligt att vara tränare och ha predikat om pilsnabba motståndarforwards, en lågt liggande backlinje och vaksamhet på djupledsbollar... Men å andra sidan är det division 5 vilda västra vi snackar om.

Nåväl. IFK Wreta Kloster 2018 hänger inte läpp över ett insläppt mål. Vi har vant oss vid att både släppa in och göra mål i massor under försäsongen. 12 minuter in i matchen anlände en hålögd och mentalt blockerad andre coach till matchen, efter fyra timmars korvstoppning i regi ÖFF. Han hade lagom hunnit ställa sig tillrätta i hemmalages tekniska område när domaren blåste straff. Mittfältskuggen Markus Syrén hade dragit igång ett anfall, släppt ut bollen till en offensivglad Nimal (av utrymmesmässiga skäl har ansvarig utgivare bestämt att efternamnet i fortsättningen inte får skrivas, så från och med nu kommer Nimalendiran Kailasanathans artistnamn istället att användas), som i sin tur skickade en djupledsboll in i straffområdet mot en sprintande Kalle Vrethem. Kapningen som motståndarlagets målvakt stod för mot en helt friställd Kalle var minst sagt rejäl och med 2016 års reglemente hade Mjölby i det här läget decimerats till tio man och tvingats ställa en utespelare i mål. 2017 förändrades nämligen målchansutvisningsregeln (i det här fallet tyvärr till Mjölbykeeperns fördel) - försöker du ta bollen i straffområdet men missar kan du inte längre bli dubbelbestraffad i form av både straff och rött kort. Fram till straffpunkten stegade vår egen revolverman Carl Nystrand och gjorde ingen besviken. 1-1 och lite lugn och ro i Wretaleden.

I matchens 25:e minut kom en ny långboll med slutdestination Wretas straffområde farande. Den här gången måttades den in från Mjölbys högerkant mot bortre stolpen, där Mjölbys längste spelare hade sökt upp Wretas kortaste, som lämnades helt ensam åt sitt öde. En behärskad nick, tillika ett nytt billigt baklängesmål, senare stod det 2-1 till bortalaget. Resten av halvleken präglades av tuff kamp, långa bollar från Mjölby och kontringar från oss. Det var dock inte slut på målfabrikationen. Med sex minuter kvar av första akten fick Carl bollen till höger strax utanför offensivt straffområde, efter att Markus Syrén slagit en jättefin djupledsboll, som mittbackarna fick stora problem med och alltså inte lyckades rensa bort bättre än att den hamnade framför fötterna på Lucky Lukes fram till nu okände lillebror. Snabbare än storebrorsans skugga drog Carl från höften och sköt kulan, som utan att någon hann reagera eller ens förstå vad som hände, borrade sig in i den trettonde maskan uppifrån i målvaktens vänstra hörn. Efter en högdramatisk första halvlek, innehållandes ett gäng gula kort och många mål, gick vi till halvtidsvila med 2-2 i bagaget. 

Gordon tog till orda och förklarade vad som varit bra och vad vi skulle behöva göra bättre. Även en för dagen väldigt påställd Carl tog till orda och styrde upp hur vi skulle jobba försvarsmässigt i andra halvlek. Den för dagen utarbetade andre coachen med hål i huvudet (oklart om han råkat ut för Butch Cassidy och Sundance Kid eller vad som orsakat håligheten) hade inte så mycket mer att tillägga än att Tage Waltersson och Viktor Davidsson med gula kort skulle vara försiktiga i andra och tänka sig för i duellspelet. 28 minuter in i andra halvlek jagade Viktor ikapp Mjölbys högerback på mittplan, delade ut en mindre väl genomtänkt och desto mer opolerad eftersläng. Nytt gult kort - tack och hej Viktor! Även Tage levde farligt ett par gånger i början av andra, men kom undan med blotta förskräckelsen.

De 28 minuterna som föregick utvisningen hade dock inte passerat obemärkt förbi. Kampen på mittplanen hade fortsatt och spelet böljat fram och tillbaka, precis som i första. I matchminut 70 fick tränarduon se något som gladde dem enormt. Kapten Tage, som idag hade flyttats upp ett hack i planen och jobbade för tre spelare istället för sina sedvanliga två, satte en obönhörlig press i återerövringsfasen efter ett bolltapp högt upp på vänstersidan av planen. Den stackars vittröjade högerbacken blev fullständigt uppkäkad innan Tage med vunnen boll vid fötterna tittade upp, såg Lucky Lukes lillebrorsa komma farande mot förstaytan och måttade in en perfekt markpassning med vänsterdojan. Carl var precis lika behärskad som vanligt med sin bredsida och helt plötsligt var vi i ledning för första gången i matchen. Ett enormt skönt mål, men säg den glädje som varar för evigt.

Bara någon minut efter ledningsmålet kom en ny långboll farande mot vårt straffområde. Försvarsgeneral Jörgen Waltersson (det är inte bara Lucky Luke som har en brorsa) stod för en till synes perfekt försvarsinsats när han gick upp i luften, vann höjdduellen enkelt och nickade undan bollen. Det höll dock inte domaren med om. Frispark i ett farligt läge något till höger strax utanför straffområdet. Lionel Messi hade inte kunnat förvalta frisparken så mycket bättre än vad Mjölbyspelaren vid bollen nu gjorde. 3-3 efter ett fint frisparksmål högt intill närmsta stolpen. Bara minuten senare kom sedan alltså utvisningen och Appalacherna tornade upp sig framför oss - brant uppförsbacke sista 20 att vänta!

I den 85:e minuten kom så vad förmodligen alla i publiken trodde skulle vara det avgörande målet. Efter att ha fått ett numerärt övertag och ökat trycket mot vårt mål kunde en Mjölbyspelare från straffområdeslinjen måtta in ett relativt tjusigt 4-3-mål. Tungt och knäckande. För alla lag utom Wreta. Hjärtat vi visar under de sista 20 minuterna idag är fantastiskt att beskåda. Trots en till synes feldömd frispark och snabb kvittering på vårt ledningsmål, trots en man mindre minuten efter det, trots ett sent ledningsmål för ett Mjölby med numerärt överläge mot en tröttkörd heroisk Wretaelva ger vi inte upp.

Efter 91 spelade minuter utbytte försvarsgeneral Jörgen och coach med hålet i huvet (nu med ett något mindre hål i huvet)  blickar, en snabb fråga ("får jag gå upp?") och ett ännu snabbare svar ("JA!"). Två och en halv minut senare lyftes bollen in mot Mjölbys område, kalabalik uppstod i deras försvarsled, Jörgen (numera anfallsgeneral) nådde som vanligt högst, lyckades skarva fram bollen till Markus Sundberg, som levererade en snabb och distinkt bredsida till....

CAAAAARL NYYYYYYYYSTRAND!!!

4-4 och glädjen visste inga gränser. Framförallt inte hos coacherna (som fick ta emot bittra glåpord för sitt gränslösa firande av motståndarnas dito direkt efter slutsignal, men vad gjorde väl det) och Fredrik Bjälmén. Den sistnämnde firade uppenbarligen målet lite väl hårt för att det skulle falla domaren i smaken och tvingades av planen efter ett andra gult kort. Mjölby Södra IF:s spelare och ledare å andra sidan rapporterades i det här läget ha känt sig som självaste Wild Bill Hickock, när han satt där med sin "död mans hand", när det en gång för länge sedan begav sig.

Stort beröm för fightinginstinkten hela laget visar upp idag. Oavsett vad står vi upp och kämpar till sista blodsdroppen. Oavsett vad jobbar vi in i det sista för att prestera ett så bra resultat som möjligt. Oavsett vad ger vi aldrig upp. Visst har vi saker att jobba på, framförallt i det defensiva spelet och vad gäller de disciplinära bitarna, men hjärtat har vi. Och så länge man har ett starkt bultande hjärta lever man! Till och med i den vilda, vilda västern.

The End