Profiler

Bakom denna grind slogs det långa bollar på den tiden de begav sig

Här nedan och i menyn presenteras IFK:s "profiler" genom åren,  det är både
tränare och spelare som på något sätt utmärkt sig på ett för klubben angenämt sätt.

                                                                                             Skribent: Håkan Tängerfors

En ledare som IFK Mora aldrig glömmer. Peter Antoine kunde aldrig förstå vitsen med Vasaloppet. Man han nådde SM-final med Moras juniorer

Peter Antoine har för alltid skrivit in sig i IFK Moras fotbollshistoria. En tränare som Mora aldrig glömmer. Bullrig, krävande och frispråkig. Han uppvaktade en gång IFK Moras styrelse med hink och spade. Han ville också anvisa plats i sandlådan. Det var inte alla i IFK Mora om gjorde vågen. Flera anser att han bland annat bidrog till att föreningen fick stora ekonomiska problem.

Men Peter Antoine var också framgångsrik resultatmässigt. Det var Peter som parallellt med A- laget tränade juniorlaget. Och det gjorde han så framgångsrikt 1984 att IFK Mora kom till JSM final mot Roy Hodgsons Örebro SK.

- En fantastisk säsong med ett mycket träningsvilligt lag. Vi skrällde nog rätt bra. Och vi kunde ha vunnit SM om vi fått spela bägge matcherna på gräsplan, säger Peter.
- Hemma kunde vi inte använda gräsplanen utan spelade på konstgräs och förlorade 3- 0. Jag tyckte inte det var något fel på vår gräsplan.
Det skulle bli lätt för Örebro i returen hette det. Men de var så lagom kaxiga när matchen kom igång. Vi vann 3- 1 i Örebro och hade bud på 4- 1. Håkan Ryss gjorde alla tre målen. Ett mål skilde från att IFK Mora kunde ha blivit svenska mästare.

- Roy Hodgson erkände att det var Mora som spelade den bästa fotbollen, det stod också i Örebropressen. Örebro SK som hade slagit ut IFK Göteborg i semifinal.

- Men vad besvikna vi blev när det var dags för 75- årsjubileet. Det delades ut en massa plaketter till folk som säkert var förtjänta. Men vad fick vi i fotbollslaget? Varsin senapsburk, någonting att hälla upp senap i. Det var väl någon jävla liten tennkopp. (keramik var det).

På vägen till SM- final hade IFK Mora bland annat slagit ut Gais i en hård match i Göteborg. Det var på väg dit som bussen körde av vägen...

- Även om det var laget IFK Mora som utmärkte sig så fanns det vissa spelare som var dominerande. Perra Danielsson minns jag och de båda unga engelska pojkarna jag var över och hämtade. Steven Payne och John di Palma. De tillhörde då Wimbledon respektive Crystal Palace.

Truppen i SM- finalen: Mikael Runberg, Magnus Backlund, Jan Leppänen, Jan Hanses (med de fruktade inkasten), Anders Forsen, Per Danielsson, Ola Andersson, Hans Lindberg, Ulf Jonasson Jim Eriksson,John Di Palma, Jonas Hillerström, Roger Pers, Göran Sparrman, Håkan Ryss, Steven Payne, Johan Eriksson. Lagledare: Pähr Broman.

- A- laget gjorde flera fina matcher. Jag minns när vi slog ut Brommapojkarna i svenska cupen. Anders Limpar var med i BP och gnällde att vi var för jäkla fula i vårt spel. Men du är i alla fall söt, svarade jag.

Peter Antoine lade också grunden till det lag som Lasse Ericson tog över så framgångsrikt att laget hamnade i näst högsta serien.

- Lasse var en ledargestalt även på planen, berömmer Peter. Som tyckte att tiden i Mora, ja det var en kort sejour i mitten på 80- talet var stimulerande.

UPPDATERAD: 04 DEC 2018 

Växte upp i Korsnäs , Falun , men flyttade till Mora , i början av 30-talet , där han tog jobb som stabbläggare vid Dalasågen ( vid Saxviken ) Kom att bli en viktig person för idrotten i Mora inte minst för fotbollen. Han var spelare , tränare , lagledare och verkade i många år i styrelsen såväl i fotbollssektion , som i huvudstyrelsen. Mellan åren 1947 och 1960 , 13 år , ingår Nils i IFK:s styrelse. Han var ordförande i fotbollsektion 1943 , 47 , 49 , 50 , 54 , 60 = 6 år , han hann också verka som tränare för Friska Viljor i Örnsköldsvik under en säsong. .Han var verkligen en allt i allo , det står i ett protokoll från 1927 att ” beslöts att anställa Backlund som vaktmästare på Idrottsplatsen under sommaren mot ett arvode av 100 kronor. För tillstånd att försälja läskedrycker m.m. skulle Backlund åläggas att vid fotbollsmatch gratis tillhandahålla de spelande en flaska läskedryck vid halvlek. ”.

Nils var även en duktig brottare , svensk juniormästare. Kom att starta en brottningsklubb Mora , vilken under några år också var en sektion i IFK.

UPPDATERAD: 04 DEC 2018 

Bosse Backlund ( f- 45 ) är en av IFK-fotbollens verkliga profiler , som spelare och som ledare. Engagerad och omtyckt. Bosse började spela i pojklagsåldern och debuterade i A-laget redan som 15 – åring ., då i div 5. Var sedan med om de tunga åren i div 6 , men också uppgången med Mathias Toth under sjuttiotalets början. 1976 avslutade Bosse spelarkarriären och blev istället lagledare. Detta ” ämbete” innehade han sedan till och med 1988 , d.v.s. under det ” gyllene åttiotalets ” alla framgångar , vilket Bosse säkert bidrog till. Kanske skall tilläggas att han gjorde en utflykt till Vansbro AIK , där han spelade division 3 –fotboll i tre år. år. Det började med att han skjutsade sin pappa Nils , som tränade Vansbro under ett år , men Bosse blev kvar ytterligare två. Bosse var också en duktig bordtennisspelare. Idrottskunnandet och intresset ärvde han säkert från sin far , Nils som under många var verksam inom IFK i många olika roller.

  UPPDATERAD: 04 DEC 2018

IFK Moras Fotbolls meste ordförande

IFK Moras Fotbolls meste ordförande , men också verksam som tränare och ledare i olika lag inom föreningen. Stockholmare, som flyttat norröver och verkat  med fotboll och andra idrotter.  Han började tidigt som grundare och ledare för ”kvarterslaget ” Tigers 1960-61 (  Björn är född 1945 ). Tigers bytte namn till Kungsholmens IS , Björn fick med sin far i styrelsen , och fortsatte  sedan  under hela sextiotalet att jobba för KIS , som tränare och ledare i snart alla bollsporter , mest fotboll och ishockey , men också handboll , basket och bandy…  Därefter blev det mera seriöst , Hammarby IF:s juniorlag och Stockholms stadslag 1970-73. Flytt till Dalarna: Korsnäs 1974 ,IK Brage 75-76 , IFK Mora 77 , Slätta 78 , Oxberg/Ä 79, så flytt ytterligare norröver: Flarken 1980 , IFK Holmsund 81-82 , Vindelns IF 82 och, Sandåkerns SK i Umeå 83-86. Jobbade så som sportchef och började med sponsring , var den som hjälpte  Magdalena Forsberg under hennes otroliga skidskyttekarriär.

Så till hans tider i IFK:  Som synes tränare för IFK-herrarna 1977 , men sedan också med våra juniorer och P 16 1997-2004 , det blev sedan två år med Sollerö IF:s herrar 2005-06 också. Björn kom åter  till Mora 1987 , då i första hand för att hjälpa nyblivna div 1 – laget med sponsorsintäkter , men det blev omgående andra uppgifter i föreningen. Nu med styrelse-uppdrag , och det är ju mycket som styrelseledamot och som ordförande hans arbete med IFK gett avtryck. Vår meste ordförande står det ovan , och Björn har lett vår verksamhet 11 år 1995 – 2003 och 2011-2012. Lägg till det fyra år som kassör 1988-1991 och ansvarig för herrsektion 1992 ,så blir det tung meritlista. Närmast att jämföra med är Fritz Fredriksson , som var ordförande  större delen av 30-talet. Under Dalatiden har Björn också hunnit med uppdrag inom Dalarnas Fotbollsförbund.

Tilläggas kan kanske också att Björn haft lite mindre krävande uppdrag , var bl.a general-sekreterare för Svenska Skidskytteförbundet 2006 – 10 

I ett styrelseprotokoll från 1955 står det att "Gösta Dunker begärde 4.500 kr som tränare för föreningens fotbollslag. Styrelsen uppsköt frågan om hans anställning." 

Inför seriestarten hösten 1955 , då låg IFK i div 4 , saknades uppenbarligen en tränare och kanske kontaktade man då Gösta Dunker eller om han tillfrågade IFK om sina tjänster. Bevisligen tackade IFK nej , då en Jonas Persson tränade laget 1955-56 , tyvärr med mindre gott resultat då IFK slutade som elfte lag och blev nedflyttade till div. 5 ( som man dock vann direkt året efter).

Vem var då Gösta Dunker ? Jo , en mycket meriterad spelare i Sandvikens IF. Han gjorde under åren 1929-31 och 1932-43 hela 161 allsvenska matcher och svarade för 52 mål.

I boken " allsvenskan genom tiderna " , utgiven 1988 , beskrivs Gösta Dunker så här:

Dunker 30-talets Hamrin.

Sandvikens IF dök upp i allsvenskan första gången 1929 och i början av 30-talet hade man skapat ett storlag , som väckte uppseende t o m i fotbollshuvudstaden Göteborg. Högeryttern Gösta Dunker var 30-talets Kurre Hamrin , en kortvuxen kvick dribbler med " krut i dojan" som det hette på den tiden. Han gjorde 15 landskamper , varav två VM-matcher Imponerande med tanke på att internationella programmet på 30-talet inte var lika omfattande som idag.

I minnesskriften vid Dalarnas Fotbollsförbunds 75-årsjubileum Fotboll i Dalarna 1921 – 1986 , kan man läsa följande:

Spelande tränare – nytt begrepp.

" På 50- och 60-talet blev spelande tränare ett alltmer påtagligt begrepp. Ofta värvningar utanför länsgränsen , spelare som gladde sina nya klubbar med fina insatser på plan , samtidigt som de agerade som lyckosamma , men kanske inte alltid regelrätt utbildade tränare. Därtill fann de sig i de flesta fall tillrätta när det gällde att skapa en civil karriär vid sidan av fotbollen. Låt oss plocka fram Erik "Keller" Karlsson i Avesta IF , Gösta Dunker och Bengt Sjögren i Avesta AIK samt Lennart Samuelsson och Rolf Zetterlund i Brage , som representativa exempel på detta speciella sällskap.

Gösta Dunker bröt isen när det gällde spelande tränarbegreppet i större dalasammanhang. Som 40-åring var denne tränare även nyckelspelare i Avesta AIK. "

Också i Wikipedia finns Dunker med:

Gösta Dunker

Gösta Dunker född 16 sep 1905 i Sandviken , död 5 juni 1973 , var en svensk fotbollspelare och tränare. Han spelade högerytter för Sandvikens IF och gjorde 15 landskamper bl.a. i Sveriges första VM-turnering 1934. Dunker gjordes Sveriges 400:e landskampsmål. Var tränare i Örebro SK två säsonger 1948 – 1950

1955 var alltså Gösta Dunker 50 år , förmodligen inte längre spelande tränare , men uppenbarligen en meriterad tränare – hade ju tränat Örebro SK i två säsonger – steget ner till IFK Mora och div 4 kan man möjligen fundera över. ÖSK ramlade ur allsvenskan 1949 , men vann direkt tvåan 1950

I protokoll från 1944 står det att ” Fotbollssektionen träffat avtal med Hans Håkansson , Malmö att tjänstgöra som tränare i Mora under tiden 1-20 juli för ett arvode av 425 kronor ”.  Vi träffar flera gånger på tillfällen då IFK ” hyr in” en tränare under kort eller längre tid under sommaren för att träna och förbereda laget. Vi skall veta att fotbollsåret, fram till 1958,  öst – vår d.v.s. sommarträning innebar förberedelser inför ny säsong. 1944-45 gjorde IFK en av sina bästa säsonger och placerade sig på andraplats i div. 3 Uppsvenska. 

Hans Håkansson var en meriterad allsvensk spelare , som åren 1931-33 och 1936-39 spelade hela 87 matcher i MFF och var en målfarlig forward, gjorde inte mindre än 51 mål. Mål i mer än varannan match har respekt med sig. 

Kanske hade han kontakter med Mora och Dalarna , som gjorde att han var här tre veckor i juni och drillade IFK-arna på Vasaliden – resultatet efter våren 1945 var ju hur som helst gott.

                                                                                  Skribent: BoThunberg 12-06-07

I årsberättelsen för 1951 hittade jag denna notering:  ” 9 juni – 13 aug 1951 var Stor Klas Svensson Stockholm , tränare för fotbollslaget. Villkoren var fri resa tredje klass från Stockholm till Mora och åter , mat och logi  , samt 5 kronor per dag i traktamente , samt mat och logi för fru

Svensson för den tid hon är i Mora ”. Det var ganska vanligt , det finns fler exempel , att man anlitade en tränare under förberedelserna inför den nya säsongen. Spelåret var höst – vår , så serien startade i augusti för att sedan avslutas i juni året efter.  Einar Stor-Klas Svensson var en mycket meriterad tränare och idrottsledare – för att se hela hans gärning gå in på Wikipedia – bl.a. tränade han Djurgårdens fotbollslag i sju år 1935 – 1944. En liten kuriositet i hans breda verksamhet , han var tränare och ledare i både fotboll , bandy och ishockey är att han tränade ett dambandylag ,

IK Göta som slogs ihop med Stockholms Kvinnliga Bandyklubb  , det fanns alltså dambandy redan på 20-talet ! Stor Klas var svensk mästare i ishockey 7 gånger och bandy 54 ggr med IK Göta , dessutom olympier 1920 i Antwerpen i ishockey. Tilläggas  skall också att säsongen 51-52 , spelade IFK i div V Elit , motsvarar numera div 4 Dalarna.

                                                                              Skribent: Håkan Tängerfors

En protokollsanteckning från 1960 gjorde mig nyfiken: ”... meddelade Nils Backlund att fotbollssektionen engagerat Agne Simonsson, Göteborg som tränare fjorton dagar i sommar, samt att medverka som spelare i två matcher. Villkor fri resa för sig och familjen samt fritt uppehåll i sportstuga vid fiskrik sjö ”. Vad var naturligare än att fråga Nils Backlunds son, Bosse, hur detta gick till.

Pappa Nils frågade Bosse vem man skulle försöka få att komma till Mora och träna och spela med IFK under några sommarveckor och Bosse svarade ” självklart Agne Simonsson, min idol”. Detta lyckades via goda kontakter och Agne Simonsson tillbringade två veckor i Olle Holmers stuga i Mångberg vid sjön Jugen och vi får utgå från att det nappade bra. Han tränade IFK under dessa veckor och spelade två träningsmatcher, en av dem mot Vansbro AIK.

Bosse Backlund då 17 år gammal, var med och spelade och minns att Agne lade upp taktiken ” slå upp bollen till mej så fixar jag resten. Kanske inte så utvecklande för laget, men säkert kul för publiken. Det slutade inte heller så bra för IFK , vilka trots Agneträningen ramlade ur serien – div 4. Dessvärre inledningen på ett 60-tal där IFK också ramlade ur femman och under flera år i sexan hade att möta bla. Rörbäcknäs , Mässbacken och Drevdagen !

Egentligen kunde historien slutat här, men när jag ville komplettera med lite fakta kring Agne Simonsson blev jag lite överraskad över tidpunkten för sommarvistelsen i Mora – 1960 !
Agne Simonsson, för övrigt född 1935, är en av Sveriges mest kända fotbollspelare. Han var ordinarie i det svenska landslaget som spelade VM-final mot Brasilien på Råsunda 1958.

Den finalmatch då världens bäste – Pelé – slog igenom och såväl Agne som Pele var målskyttar. 1959 fick Agne Svenska Dagbladets bragdmedalj, mycket med anledning att han gjorde två mål när Sverige besegrade England i en landskamp på Wembley. När detta skedde, 3-2 till Sverige var det blott andra gången som England förlorat en landskamp på hemmaplan, Det var bara den tidens storla Ungern som lyckats med den bedriften.

Agne kom att göra 51 landskamper och 21 mål för Sverige. Men tillbaka till 1960. Samma höst spelade Agne i Real Madrid ! Europas då dominant, med 5 raka Europacupsegrar ( motsvarande Champions League ) Konkurrensen var knivskarp med många världsspelare i kedjan, och Agne kom att spela 3 matcher, ett mål, för att året efter lånas ut till Real Sociedad. Hur Agne , med övergången till Real Madrid aktuell, tordes riskera skador genom att spela träningsmatcher i ”gärdsgårdsserien ” med motståndare som kanske ville visa att ” jag kan plocka ner en VM-finalist ” kan man ju verkligen fundera över...
Fast ” fiskrik sjö ” väger ju tungt !

                                                                                 Skribent: Bo Thunberg ( 12-11-05)

Torbjörn" Tjoppen" Westerling är inte bara den bäste fotbollsspelaren genom tiderna i IFK Mora. Han är också den meste. Han började i div 6 som 17- åring och var med och spelade upp Mora till näst högsta serien som 35- åring. Det blev 535 matcher i A- laget. Rekord.

- Jag kan som kuriosa berätta att jag i Moras A- lag spelat ihop med ”Lill-Strimma”  Svedberg och både Mikael Lundström och Jan Simons, i dag de båda bossarna i Leksands respektive Moras ishockeylag.

- Hur skall man beskriva fotbollsspelaren Torbjörn Westerling?

- Lätt säger många. Han var Moras egen Franz Beckenbauer. Med blick för spelet, en fältherre på planen som hela tiden manade på de andra. Den som inte gjorde sitt bästa fick snart höra det från Tjoppen.

- Nja, att jag manade på att vi skulle ge allt, det kan jag skriva under på, säger han. Det berodde på att jag hatade att förlora. Men det var inga stora bekymmer. Moras framgångar berodde mycket på den fina lagandan. Det var en otrolig sammanhållning. Och att vi hade spännande tränare.

- Det började med ungraren Mathias Toth och fortsatte med engelsmännen Sid Huntley, Joe Holley, tysken Peter Antoine och Lasse Ericson. Olika tränare, men var och en duktig på sitt sätt.

Flera av Tjoppens lagkamrater gick vidare till större lag, till allsvenska lag. Men han den bäste stannade kvar.

Lika trogen som han varit sitt företag sedan 13 års ålder, Mora Järn & Bygg, har han varit IFK Mora.

- Du måste väl ha haft anbud du också?

- Ja, jag hade anbud från Hammarby och GIF Sundsvall. Men jag ville inte lämna Mora. Jag var för feg. Och för blyg. Jag ville inte lämna mitt jobb, jag var nöjd som det var. Och jag tyckte ju så mycket om min egen klubb. Det är möjligt att jag skulle ha agerat annorlunda idag,

- Det var tydligen dåligt med fotbollen i Mora när du startade din karriär.

- Ja, och det är tyvärr inte så mycket bättre idag. Vi låg i division 6. Men satsningen uppåt böljade med tränaren Mathias Toth, med spelare som Göran Albinsson och Blumenbergbröderna från Oxberg. På tre år tog vi oss från sexan upp till trean. Ja, vi var nära att gå upp i tvåan redan då. Men vi missbedömde sista matchen mot Bergvik borta. Vi trodde vi måste vinna med ett visst antal mål, med det hade räckt med oavgjort. Vi var för spända och vi missade.

Den gången. Men Mora kom igen desto bättre senare. Mera om detta på annan plats i boken.

- Berätta om tränarna.

- De var väldigt olika. Toth kom med bollövningar som vi inte haft tidigare. Vi blev genast bättre. Toth lade grunden. Holey ville ha all träning på

planen, att springa i skogen var löjligt, tyckte han. Det var typiskt engelskt, press på bollhållaren. Han införde många bra fasta situationer. Ibland stod motståndarna som levande frågetecken.

- Men han var så lynnig, Holey. Jag minns en gång på träning när vi tränade hörnor. Han var inte nöjd med vår första hörna. Han tyckte inte vi var tillräckligt fokuserade. Då blev han så förbannad så han gick hem direkt...

Men värst var det i en bortamatch mot Brage. Vi hade gjort alla byten ilaget. Men Holey tyckte att en spelare i vårt lag var så dålig att han bytte ut honom trots att vi inte fick byta in någon. Hellre avslutade vi matchen med tio man tyckte han.

Holey var en kort period i Mora men han gjorde avtryck.

Sid Huntley, också engelsk tränare som bor kvar i Mora, var mera social i sin framtoning.

- En härlig sällskapsmänniska. Det var bra att vi fick Sid och vi fick honom tack vare Lasse Ericson och Stefan Nilsson som kom från IK Sirius. Under Sids tid använde vi oss av en frisparksvariant som vi kallade ”idioten”. Jag stegade fram, hoppade över bollen. Sedan kom Stefan Nilsson och även han hoppade över bollen. Då låtsades jag skälla på Stefan varför han inte sköt. Motståndarna blev litet förvirrade och då petade Stefan snabbt bollen till Lasse Ericson som brassade på, ofta i mål.

- Vi hade också islänningen Halldor Björnsson. När han instruerade höll han alltid bollen i händerna och gjorde sedan en snabb rörelse runt kroppen och hade bollen plötsligt bakom ryggen. Jag tror han hade varit handbollsspelare också.

- Det där kunde ju vara bra på träning. Men Halldor gjorde det plötsligt i eget straffområde under match. Ett hopslag och bollen for rakt upp i luften. Halldor plockade upp bollen med händerna och snodde bollen bakom ryggen. Straff förstås.Vi frågade varför han gjorde så men fick svaret att det bara blev så. Det var väl en blackout.

- Peter Antoine då?

-  Jag spelade inte under Peter, men jag fanns med i klubbens ledning. Jag minns första träningen då han inledde med att skälla ut en vaktmästare, så att fallet gick upp till högsta ledningen. Peter var duktig men hade svårt att ta folk. Det går inte att skälla ut folk hur som helst. Jag tror heller inte han förstod att i Mora är skidor det viktigaste. Han tyckte att var han här för att träna fotboll, då är det fotbollen som skall stå i centrum. Det kan han ju i och för sig ha rätt i.

En sak är då säker: Han var inte rädd för att jobba och jobba hårt. Och framgångarna med juniorlaget var en stor sak för klubben.

- Lasse Ericson då?

- Jag spelade ju med Lasse, så jag vet vilka stora ambitioner han hade. I början kanske en del spelare rynkade på näsan åt hans träningsmetoder, ungefär som Mora IK när Leif Boork kom med litet ovanliga träningsvarianter. Men alla såg att det gav resultat och Lasse fick upp Mora i näst högsta serien. Det var alltid extra roligt att Mora- Nisse med fru nästan alltid fanns på plats. De var mycket fotbollsintresserade.

- Du var en stor ledargestalt på planen, ville du inte bli tränare för A- laget efter karriären?

- Nej, jag vet hur mycket tid det tar. Desto gladare är jag att brorsan Micke var tränare i Mora IK:s lag de två fantastiska åren då MIK gick upp i elitserien och första säsongen där, då det var NHL- strejk och han fick vara med om alla de fina spelarna i egna laget och hos motståndarna. Och jag följer förstås Mickes son Jonas som senaste säsongerna spelat hockey i AIK.

- Några speciella spelare du minns från din aktiva tid i IFK Mora.

- Det är så många. Det är svårt att välja ut. Stefan Nilsson förstås, Ola Blumenberg, jag gillade också den skarpe målskytten Leif Hjelte. Men, det var framförallt laget Mora som var så bra.

På den tiden...

Visst borde det vara bättre idag, mycket bättre, suckar Tjoppen. Men det går inte att jämföra med andra mindre samhällen som Åtvidaberg och Degerfors. Mora har inte den fotbollskulturen. Urvalet är kanske för litet i en tid där spontanfotbollen sedan flera år försvunnit.

                                                                              Skribent: Håkan Tängerfors