Så var då försäsongen över och imorgon stundar det seriepremiär hemma mot Fagerhult Habo ungdom. Mycket har såklart hänt sedan förra säsongen men vi har medvetet legat lite lågt inledningsvis på sociala medier och jobbat i det tysta, men nu är vi tillbaka! Vad har då hänt?  

Först och främst har två av våra riktiga trotjänare lämnat oss. Det handlar om vår huvudtränare Lars Engvall & Lagkapten Andreas ”Olle” Ljunggren som lagt klubba/taktiktavla på hyllan, åtminstone för denna gång. Vi önskar dem all lycka till, tackar för alla timmar av ideellt arbete nere i Kungsbergshallen och hoppas givetvis att en dag får se dem nere i hallen igen, only time will tell.  

I kolumnen spelarförluster hamnar även Sebastian Hallberg som tvingas avsluta spelarkarriären på grund av skada.  

Nyförvärv då? Jodå, det finns dem också. Vi säger varm välkommen till följande herrar:

Erik Kardell (Comeback)

Alexander Dismarck (Comeback)

Rasmus Olsson (Ifrån IBK Tygriket 99)

Vilhelm Hjert (Ifrån IBK Tygriket 99)

Albin Stridh (Uppflyttad)  

Ny huvudtränare är #51 Emil Svedenlind. Såhär säger han själv om sin nya titel:  

Efter förra säsongen fanns det många frågetecken. Hade jag motivation att spela mer? Skulle jag nappa på erbjudande ifrån högre upp i seriesystemet? Skulle jag sluta spela?  

Jag tog god tid på mig att fundera över alla dessa frågor och landade först och främst i att om jag skall spela är det i Fritsla jag vill vara. Sedan insåg jag att jag känner mig inte färdig som spelare heller då jag brinner för mycket för det fortfarande. I takt med att Lars och ”Olle” tackade för sig växte det fram att det får nog bli jag som tar över.  

Då jag i nuläget är ensam ledare betyder det även att tanken är att jag inte ska spela själv, därmed inte sagt att det inte kan bli så. Men jag känner framförallt två saker kring detta. För det första är det oerhört svårt att kombinera att fokusera på sin egen insats samtidigt som man tänker på alla andras prestationer, sitter man dessutom i målet blir kommunikationen med övriga spelare på bänken högst bristfällig. För det andra har vi två väldigt duktiga yngre målvakter som jag tror oerhört mycket på och som jag verkligen vill ge chansen. Adam var suverän när jag var skadebenägen förra säsongen och Tristan tar större och större steg för varje träning han gör med A-laget.  

Jag ska inte ljuga, tappet av Lars som ledare och ”Olle” som vår självklara lagkapten och ledare på planen är kännbara, det är mycket trygghet och rutin som försvinner.  

Men jag tror oerhört mycket på det här laget och jag tycker alla verkligen gett järnet under försäsongen och ser verkligen fram emot seriepremiären, nu kör vi! Evigt Brandgul!

Efter femton bedrövelser och ännu mera återbud var det dags för Brandgult att bege sig till Trollhättan och match mot topplaget Elfhög.

Efter inte mindre ön sex (!) långtidskador och sjukdomar som verkar sprida sig likt en ebola-epidemi i laget har vi minst sagt varit hårt ansatta sista tiden. Senast fick vi till och med ställa in matchen hemma mot Säven när bland annat både Emil & Adam var otillgängliga, och spela match utan målvakter är ju inget önskescenario för något innebandylag. Återigen, stort tack till Säven som hade stor förståelse och visade en riklig dos av sportsmannaanda.

Denna matchen skulle vi ursprungligen åka med en sjuttonmannatrupp. Det slutade med återbud i lika rapp takt som när mjältbranden kom i brevlådan och Bernehag åkte hem och lät farsan öppna posten för man vågar inte läsa skiten.

Väl till start var vi tio utespelare. Två kedjor, chansen till förändringar högst begränsad. Men Coaches för dagen Kapten Ljunggren och Nestor Andersson sydde i bussen ihop en gameplan som gubbarna i laget svalde med hull & hår. Här skulle kämpas till sista blodsdroppen!

Vi utgick oerhört lågt och jobbade enbart med hög energi i egen zon och gick på kontringar när tillfälle gavs. Florbäck (som utlovat lagfest om han gjorde hattrick kvällen till ära) smällde in 0-1 redan efter 3 minuter snyggt framspelad av en för dagen lysande Noel Engvall.

Samma Engvall förskaffade sig ett friläge drygt halvvägs in i första akten och blev nedsparkad, där missades en fantastiskt solklart straff ifrån rättskiparna men vi fick åtminstone med oss en utvisning. Ett för dagen helt nykomponerat powerplay lyckades skapa riktigt bra chanser och närmast var nog Samuel ”Gekås” Nystedt som var som en bålgeting framför kassen. Bra PP, men dessvärre ingen utdelning.

Elfhög hade oerhörda problem med det aggressiva brandgula försvarsspelet i första perioden och vi bjöd inte på en tum i egen zon. Tyvärr kommer kvitteringen till 1-1 med enbart 11 sekunder kvar av perioden lite slumpartat av en boll som kastades in på vinst & förlust och den letade sig efter lite flipperspel in bakom Adam i målet.

Andra perioden startade med att Marius ”Marre” Ivarsson krigade in 1-2 (hans andra A-lagsmål, även det var i Trollhättan) och firade som man bör med att vilja krama hela hallen när han pumpade sina armar upp & ner likt Arnold Schwarzenegger på 80-talet - Underbart Marre!

Elfhög börjar här ta över lite mer och pressade lite högre på oss. Broman smäller in ett stenhårt skôtt ifrån halva plan efter en smörpass av Almqvist som gjorde comeback dagen till ära, med två sprickor i axeln. Särskilt smart? Förmodligen inte, men att hjärtat är Brandgult kan jag garantera för när det krisar så ställer världens bästa #7 alltid upp om vi så skulle behöva sätta fast klubban med mitella på han.

2-3 och ledning igen, men i slutfasen av andra perioden börjar orken (helt logiskt) att tryta och ta ut sin rätt. Två mindre bra aktioner - ett huvudlöst byte när Elfhög har frislag i hörnet på vår zon och en rejäl felpass - gör att hemmalaget vänder på steken och gör två mål på lite drygt 30 sekunder. Tungt, men bara att tugga i sig. Grabbarna lyfter upp spelet en aning och trots några bra lägen faller inga mer mål i den andra perioden.

Det gör att ett av våra delmål för dagen ”det ska leva in för sista perioden” uppfylls. Tyvärr får Elfhög utdelning på en klassisk ”kontring-på-kontring” redan efter 30 sekunder i den sista perren. 5-3 och då är det såklart tuffare. Jonas står för dagens prestation när han i boxplay gör 4-5 ensam mot tre hemmaspelare. Det var mô mos på dom kôrvarna som Elfhög köpte där (det sjukaste av allt var nog att målvakten höll på att göra säsongens räddning på avslutet).

Dock hinner vi inte reda ut hela det numerära underläget utan med 17 sekunder kvar kommer 6-4. Efter dryga 11 minuter tar vi timeout och går ner på folk (fast det egentligen inte går) och går för det. Då rinner det iväg lite och Elfhög pillar in två bollar innan Jonas snyggar till siffrorna till slutresultatet 8-5 med 30 sekunder kvar att spela.

Vad säger vi om detta då? Självfallet är det rättvist att Elfhög vinner, men jävlar vad vi krigade trots allt manfall. Vi sprang och slet i 60 minuter och gjorde det absolut bästa vi kunde ha gjort, vilket hedrar varenda Brandgul gubbe som var med. Bra gameplan ifrån Olle & Steffo och hela laget köpte det fullt ut. Det var kul att se alla kämpa för något större, för laget, för varandra - för klubbmärket på bröstet. Det bygger vi vidare på i veckan då serieledande Smedjan gästar oss på Onsdag!

Vill även tacka dagens domarpar, säsongens bästa hittills. Det missas en solklar straff till oss och en ännu solklarare utvisning på Jens (nu har vi lärt oss att Jensa inte lär bli någon pokerspelare, för mer skyldig har jag nog aldrig sett någon någonsin se ut när han slog bort bollen framför mål i ribbhöjd). Men det är inte missarna man bryr sig så mycket om, utan att få ett bra flyt i matchen och en trevlig jargong. Det lyckades dagens domarpar Carl & Ola galant med. Mycket mer begär man inte.

Målen för dagen gjordes av Jonas Almqvist 2, Marius Ivarsson, Robin Florbäck & Arvid Broman.

Kungarna för dagen fördelades enligt följande :

3 Kungar Jonas Almqvist
2 Kungar Arvid Broman
1 Konung Marius Ivarsson

Hjälmared hemma; Serieledare när de kom på besök till oss, inför storpublik i Fritsla. Min första start sen knäskadan och bara ett par träningar i kroppen innan matchen (Adam hade tyvärr skadat sig på jobbet). Matchen startade i ett furiöst tempo där en bortaspelare smäller in 0-1 på halvvolley redan efter dryga minuten på en annars bra brytning av Kapten Olle mitt i slottet. Oturligt och en tuff start. Sen ökade bara gästerna och den arbetsinsats bortalagets forwards lägger ner denna matchen är mäkta imponerande, utan en tillstymmelse till bensinstopp.

Hjälmared var bra, men framförallt otroligt effektiva. I första perioden gör de 4 mål på 5 skott. Jag tror det är vida känt som målvakt att man aldrig vill släppa in det första skottet man får på sig, denna kvällen fick jag känna på hur det var att släppa in de första fyra som gick på mål. Då kommer det hjärnspöken krypandes och den mentala uppförsbacken är ganska brant kan jag meddela...

”The Great Gunnar” reducerar till 1-4 i slutet av perioden (Hugo bokfördes för målet men var enligt egen utsago aldrig på den). Andra perioden igång och även om de första fyra baljorna kanske inte var några direkta målvakstavlor ifrån min sida så skulle detta bli en period där vi stundtals spelar bra, har mycket boll och jag sen sjabblar in en boll. Lätt överdrivet men inte allt för långt ifrån sanningen. Skott ifrån ”fickan” och jag lämnar en klumpig retur rätt ut som gästerna rakar in i kassen.

Sedan blir det inte något mål på länge, och trots en del bud på Brandgula sådana är det gästerna som får in 1-6 på högt högt skott där min sikt är skymd men jag sjunker dessvärre lite väl lågt ner i min jakt efter att få en skymt av bollen. Här meddelar jag Adam att det är dags att byta då jag (uppenbarligen) kommit helt fel in i matchen och jag tänkte att något måste göras. Adam (årets pucko två år i rad kom ihåg det) går då och frågar Coach Yoda som säger nej. Mitt ”nu byter vi”-tecken var ju knappast en fråga till dig Adam, det kan du ju ha med dig i framtiden 😉 Men men jag fick vackert sitta kvar där i kassen.

Tur då var väl att gästerna ådrog sig (i mitt tycke) en mycket onödig men relativt solklar femma i offensiv zon då de trycker Bülow över sargen sent efter avblåsning, och vips så fanns det en liten, liten glipa i dörren som ledde oss in i matchen igen. Ett riktigt bra powerplayspel resulterar i två läckra reduceringar där bollen går som på ett snöre ifrån spelare till spelare och båda kassarna signeras Kamholm assisterad av Ljunggren. Det andra av målet med endast två sekunder kvar av perioden och ska vi snacka moraliska mål, då har vi ett av högsta dignitet precis där. 3-6 inför sista akten således.

Lite mer positiva tongångar i omklädningsrummet även om vi förstod att det fortfarande är en jävla bit kvar att vandra. När tredje perioden kom igång lyckades vi inte få in något mål så tidigt som vi hoppats (vi startade perioden med drygt två minuters powerplay) men vi fortsatte att försöka hitta något.

Då lite ifrån ingenstans ådrog sig Hjälmared ett matchstraff som är bland de mest orättvisa jag sett. Gästernas spelare får en smäll i huvudet (jag ser inte hur) och jag tillsammans med några andra spelare på planen försöker påpeka detta för domaren som fullständigt struntar i det. I vredesmod slår deras spelare av klubban på väg ut för att byta, och får då matchstraff. Det må säkert vara så att det i regelboken står att en sådan företeelse skall vara matchstraff, men känslan ifrån domarteamet där var nog nere och slog på 0%. Fem minuters powerplay till oss, när man mest tyckte synd om Hjälmareds spelare.

Powerplayet blev tyvärr inte särskilt långt, för Hjälmared lyckas också få med sig en femminuters utvisning när säsongens grövsta filmning (som jag och andra med mig uppfattar det iallafall) uppenbarar sig i höjd med secket i en närkamp med Bülow. Spelaren slänger sig, håller för ansiktet och domarna plockar ut Bülow.

Sen kommer då smällen, eller överkörningen som gör det lite svårt för mig att referera resten av matchen. Vad som hände varken vet eller kommer jag ihåg, men det första jag minns är den brutalaste av huvudvärkar. Nu har jag aldrig fått mitt huvud kluvet av en yxa men jag misstänker att det är ungefär så det känns som när Hjälmaredspelaren körde över mig. Om det var medvetet eller ej kan jag inte svara på, man har fått återberättat lite olika versioner för sig. Det spelar ju faktiskt heller ingen större roll.

Efter smällen säger jag till Coach Stefan som var ute och hjälpte mig ”Jag kan nog köra vidare”. Ifrån botten av mitt hjärta : Tack Stefan för att du inte gav mig det minsta av alternativ och att du stod på dig, du gjorde det jävligt klart att jag skulle byta och vilket förbannat bra beslut. För när jag fick hjälp av planen snurrade hela hallen och det var en minst sagt jävligt läskig känsla.

Det har ju varit några hjärnskakningar/smällar mot huvudet för min del det senaste året. En hjärnskakning på träning förra säsongen, två smällar mot Horsby och nu detta. Jag är fortfarande inte fullt återställd, men åtminstone på bättringsvägen. Något som det verkligen inte kändes som förra veckan när man låg i ett mörkt sovrum 23 timmar om dygnet och inte ens klarade av ljuset.

Jag skulle även vilja rikta ett stort tack till Helena & Mixen som på ett mycket betryggande sätt tog hand om mig. Låt mig även passa på att tacka all vårdpersonal i en tid där de mest bara får massa skit. Både ambulanspersonal & läkare på akuten var helt suveräna. Tack även för allt stöd och alla krya på dig hälsningar, det värmer när man har vad som förmodligen var den värsta veckan i mitt liv.

Så var det slut här? Icke då. För det allra största tacket av allihop, det ska mitt lag ha. Fy fan vilken jävla moral. Vilket jävla grymt lag. Ni förstår inte hur jävla fantastiska ni är (många svordomar där, ursäkta). Vad gör dom när jag ligger och snurrar i hörnet av hallen och inväntar ambulansen? Jo de vänder på den här steken. Hur det ens är möjligt övergår mitt vildaste förstånd.

Först tilldelas vi en straff som Jonas missar. Två minuter senare med endast fem minuter kvar att spela reducerar världens bästa Bullseye-Broman till 4-6. Efter det blir det en dubbelutvisning och Ljunggren smäller in 5-6 i spel fyra mot fyra med exakt en och en halv minut kvar att spela. När sedan gästernas duktige Teo Erlandsson smäller in 5-7 på volley (på ett feldömt frislag ifrån hörnet enligt min farsa, det och att jag var dålig var det enda han nämnde om matchen 😂) med 34 sekunder kvar att spela tror man ju att det iallafall då är ridå och godnatt. Men i helvete heller, i Brandgult ger vi inte upp inför våran fantastiska publik, i våran hall.

4(!) sekunder senare gör Ljunggren 6-7 och ytterligare 5 sekunder senare kvitterar han till 7-7. Hur det såg ut, hur det gick till - jag varken vet eller förstår det. Det ska ju självfallet inte ens gå. Men så som hallen exploderade vid kvitteringen, det var ljuv musik för en skäggig och korpulent målvakt som låg med hjärnskakning, det kan jag säga er.

Mixen, Helena & Mackan uppdaterade mig flitigt vid sidan och vad jag tog in och inte av den informationen vet jag inte heller. Men jag vet att Hjälmared ådrog sig en utvisning i matchens slutskede, och att i förlängningen avgjorde Björnsa Pajk (eller ska vi säga Hugosas farsa nu för tiden?) med ett pangskott ungefär vid kryssets innersta maska. Exploderade det vid kvitteringen, så kan ni nog föreställa er hur det lät när matchen avgjordes.

Detta var det bästa jag iallafall hört eller upplevt i ljudkulissväg i Kungabergshallen. Detta är den sjukaste innebandymatchen jag varit med om. Åh jävlar vad det smakade att åka ambulans som segrare, jämfört med en torsk. Då får man väl ta sådant, det är ju det minsta man kan göra för grabbarna.

Målen mot Hjälmared gjordes alltså av Andreas Ljunggren 3, Anton Kamholm 2, Viktor Gunnarsson, Arvid Broman & Joel Sivedal.

Kungarna fördelades enligt följande :

3 Kungar Andreas Ljunggren
2 Kungar Anton Kamholm
1 Konung Jonathan Bülow

Horsby borta.

Två återbud dagen innan match, två på matchdagen. Klart det sätter sina spår, vi har i år en lite mindre trupp än tidigare år och med så mycket sjukdomar och skador som vi åkt på är det inte lätt att ständigt prestera på den nivå vi varken vill eller kan. Vi gör en okej match efter våra förutsättningar. Börjar på två linor och inleder de första fem sex minuterna med mycket boll och är i hemmalagets zon.

Vi får även in 0–1 när Hugo Skywalker trycker in en retur på ett Kapten Ljunggren skott. Efter det så tar Horsby över initiativet och drygt halvvägs in i perioden får de in två bollar tätt inpå varandra och går till pausvila med med 2-1 ledning. Avslutningen av perioden är lite bättre än mittdelen av densamma, men vi inser att orken att gå på två linor kommer att bli tuff.

Vi försöker att gå upp på tre linor till den andra akten och fördela de offensiva kvalitéerna tillsammans med gnuggande defensiva spelare för att hitta balansen i linorna. Det resulterar i en väldigt lam andra period. Ingen är särskilt dålig, ingen sticker ut i laget och Horsby gör två mål varav ett på kontring och ett på sitt klassiska diagonal och direktskott manér. Efter deras 4-1 mål halvvägs in i matchen testar Coach att byta målvakt för att väcka laget och Adam (som inte varit dålig) får kliva av och jag (Emil) får göra comeback efter min knäskada. Det blir en ganska lugn avslutning på perioden för min del och jag är rädd att vi knappt mäktar med ett enda skott på mål.

Vi försöker samla kraft inför tredje med att åter en gång ändra om i linorna och vi gör en bättre sista period, tyvärr får vi inte in reduceringen till 4-2 (Skywalker igen) förrän det endast återstår 5 minuter av perioden. Bytet direkt efter får Hugo ännu ett läge men tyvärr går bollen inte i mål och gästerna kontrar in 5-2. Ett försök att plocka ut målvakten och gå för det resulterar i ännu ett baklängesmål, denna gången i tom kasse. Slutresultat 6-2.

Summering : En ganska dålig, och tam innebandymatch överlag måste jag säga. Varken kvalitén eller tempot var särskilt högt. Vi fick återbud som gjorde det lite svårt att hitta balans & power i linorna och det är svårt trolla med knäna. De Brandgula spelarna gjorde det efter bästa förmåga, så ingen skugga skall falla över dem. Horsby vinner matchen rättvist, även om känslan var att även Horsby var lite blekare än föregående år.

Båda målen mot Horsby gjordes alltså av Hugo Stridh.

Kungarna för dagen fördelades enligt följande :

3 Kungar Viktor Gunnarsson
2 Kungar Hugo Stridh
1 Konung Jonathan Bülow

Grästorp snackar om otur med studs och andrabollar, känslan är väl att de bara oss trollar? För när Kung Gekås moonwalkar likt Michael Jackson, går det inte ens att spela på en Brandgul seger hos Betson.

Kapten Ljunggren pillar in två kassar på egen hand, det snackas om någon öde ö med Florbäck på läcker strand. Intern humor så det räcker och blir över, Grästorps anfallspel samtidigt publiken söver. Vi inget emot gästerna såklart har, men när målskörden inte ens når upp i ett par, så är det svårt att köpa deras referat även när det gått några dar.

De tyckte alltså de förtjänade att vinna, Kammens två backhand mål kommer nog inte i första taget att försvinna. De tacklade Bülow in i ribbstolarna när matchen är slut, men de visste inte att det var nyckeln till att få igång Jonas trut. Där stod han och försvarade laget som en tupp, men vi andra tänkte bara ”han i Grästorp som tacklade verkar vara en riktig mupp”.

De torskar skotten med tjugonio - arton, men tjafsar mer än Joey Barton, matchen den slutade sju - ett, därför bjuder vi på denna vinjett. För alla på plats såg vilka som spelet ägde, ingen i hallen hördes yttra att det någonsin stod och vägde. Nej detta var en regelrätt kross, tänkte firma Jonas/Bülow när de smaskade på varsin burgare alá Perra Broman efter matchen och tog ett bloss.

Frågan är om burgarna än en gång höll samma klass, som när Elias mamma bjöd laget runt på deras terass, då var det inkilning och den burgaren var galet vass, när jag skriver detta tänker jag på Bega som käkar glass, får väl på något sätt försöka flika in att loket är sämre än kass, samtidigt som jag avslutar detta rim på dass, får jag väl i brist på mer ord säga pass.

Hugo bombade in en riktig projektil, den ärtan var knappast steril. Florbäck sköt och bollen gick i mål, sedan visade sig att det var Noels vrål, domaren verkade dock vara lite väl snål, och dömde det som ett självmål.

Bullseye-Broman fortsätter att göra viktiga poäng i varje match, underbart att ha en kille som vet hur man levererar en ”clutch”. Det vet Samuelsson den äldre allting om, men han sitter väl i Turkiet nu och smuttar på en svindyr rom. Denna kvällen var det hans lillebror som i kassen dominera, det gjorde att resten av laget ännu en seger hem kunde promenera.

Spelet var oftast lite väl hårt och fult, men ifrån Jerkers tuta hördes många ljudliga måltjut. När Mackan smäller på låter det som bomber & granater, då kan man inte ligga och vara later. Ty här är ju ett gäng som faktiskt vet hur man vinner, fortsätter Grästorp spela såhär de snart ur division tre försvinner. Istället för att skylla på otur och missflyt varje gång, så ändra eran egna jargong. Det var en match med två lag, men det slutade såklart i Brandgula segertag. Så slicka era sår och kom igen starkare nästa gång, så kanske man får höra någon annan segersång.

Fritsla IF - Grästorps IBK 7-1

De brandgula målen gjordes av Anton Kamholm 2, Andreas Ljunggren 2, Noel Engvall, Arvid Broman & Hugo Stridh.

Kungarna för dagen fördelades enligt följande :

3 Kungar Samuel Nystedt
2 Kungar Adam Samuelsson
1 Konung Elias Amundsjö

På fredag smäller det igen, denna gången borta mot Horsby!

Avslutningsvis kan det vara bra att plocka fram saltkaret och läsa ovanstående text med en gnutta ironi. Fridens liljor kamrater.

Evigt Brandgul! 🔶◼️🔶