4 - 2

Två potentiella målvakter, 4 backar och 9 forwards. En hel hop med körglada föräldrar. En möjlighet att förena idrott och shopping på Knalleland. Allt detta bjöds jag på när resan under söndagen gick till Borås och match mot Sandareds IBS. Ibland kan livet som WIBK-ledare vara väl enkelt.

I katakomberna till den pittoreska lilla Almåshallen startades uppladdningen. Omklädningsrummet bjöd på samma fräna odör som en ouppackad jympapåse kan göra efter några dagar utan vädringsmöjlighet. Detta och hemmaföreningens uppmuntran att utrymma det lilla kyffet pga av stöldrisk fick oss att med packade väskor ta oss upp till anhöriga på läktaren.

Motståndarna ställde upp med en liten men naggande god trupp med såväl flickor födda -00 som -04. Då domarna med de tyskklingande namnen (men utan tysk disciplin), Manfred och Otto, blåste till spel startade tillställningen i något som kan liknas vid Schottistakt, alltså ganska lugnt. Vi hade svårt att hitta rätt med passningarna och det är oerhört svårt att förstå hur ett så  pratglatt gäng kan bli så tysta när vi tar steget över sargen. En viss kommunikationsmiss gav också upphov till hemmalagets ledningsmål.1-0 i den 8:e minuten och detta blev till viss del en väckarklocka för tjejerna. 

Vi började plötsligt vaska fram heta chanser utan att hitta de riktiga guldklimparna. Så till slut i den 15:e prickade Ida rätt. Frida L jobbade fram bollen på högerkanten och hittade Ida centralt. Ida dammade in den i nätmaskorna och gjorde därmed sitt fjärde mål på de två senaste matcherna.

Kanske blev vi nu lite överambitiösa. Med tre forwards högt upp på offensiv planhalva kontrade Sandared skoningslöst. I 3 mot 2 läge hittades den släpande centern som smaskade in 2-1 bakom en chanslös Asli.

Pausen gav en chans att pusta lite och försöka oss på några taktiska dispositioner. Resultatet blev en rockad i back och forwardslinjen och ett brandtal om vikten att kommunicera och ge varandra passningsmöjligheter.

Då 21:a spelminuten blåstes igång var dock det mesta sig likt. Vi hade fortfarande svårt att hitta varandra ute på banan och motståndarna gavs mer utrymme att komma till avslut. Ett antal missade byten gav också motståndarna chans att spela med både 1,2 och 3 spelare mer.

Vi kämpade och slet och Aslis heroiska insats i målet höll oss kvar i matchen.

Men 3-1 målet kom i den 32:a minuten och hålet vi grävde oss blev allt djupare. De sista 6-7 minuterna av perioden syns det ändå tydliga tecken på att SIbS tunna trupp börjar mattas. Vi skapar en handfull bra lägen men utan den riktiga skärpan och utan att ha den lilla turen som behövs.

Period pausen inför den tredje perioden blev kort. Ett antal klyschor om hur snabbt det kan gå att vända en match lyckades jag ändå haspla ur mig och vi tog plats för de sista 20.

Starten blev precis vad vi behövde. Ett massivt tryck sattes stundtals mot hemmamålisen. Och då Elin W i 42:a lyckades hitta Frida framför mål fick burväktaren kröka rygg. Med ett distinkt handledsskott reducerade Frida till 3-2. Nu hade vi vittring likt en blodhund på rävjakt. Och likt en engelsk sådan var det jägarna i de röda dräkterna som styrde och ställde. Bolluslingen ville bara inte in. Anfallsvåg efter anfallsvåg svepte mot Sandareds försvar. Men alltid var någon svartklädd motståndare i vägen eller så smet bollen utanför målramen. I vår anfallsiver lämnades vissa luckor bakåt och just en sådan utnyttjade hemmaflickorna. 4-2 i 50:e minuten och det kändes i detta läge helt ologiskt. Våra tjejer fortsatte att löpa, pressa och stångas för att komma närmare i målprotokollet men trots ett försök att plocka ut målisen i slutet lyckades vi inte utan föll bittert med 4-2.

Tjejerna ska ha en stor eloge för sin insats, framförallt i den sista perioden, och om inget annat så får vi tillstå att det var en rolig match såväl att coacha som att se från läktarplats. Poängen tar vi nästa gång.

/Mattias Lisevall