En grupp!

Foto: Mattias Persson

Då har vi slutligen nått hit, till seriepremiären, dit som var så långt när de första stegen togs redan på skämtdagen, första april.

Första april var dagen då jag satte pennan på pappret och var klar för Eslövs IBF, föreningen jag aldrig trott jag skulle representera kändes plötsligt självklar. Det kändes inte enbart självklart på grund av min uppväxt i Eslöv, utan framförallt för de stegen föreningen tagit under de senaste säsongerna. Under föregående säsong fick jag för första gången följa Eslövs IBF på nära håll, jag fick se ett representationslag som krigade, kämpade och älskade att vinna. Ett lag fyllt med rutin, kunskap och vilja, fylld med en gnista att vilja och våga vinna tillsammans, en typ av grupp jag ville vara delaktig i. Efter ständig, och positiv, kontakt med #69 under hela säsongen samt ett möte med ordföranden i föreningen och samma nämnda #69 i mars månad kändes det självklart att komma hem.

Mitt första möte med spelarna upplevde jag som positivt och trots att många spelare spelat på högre nivå än division 2, och därav kunnat med all rätt slå av på sin vilja, så kände jag att där och då, i det lilla varma omklädningsrummet i Sallerupshallen att där fanns en glöd att göra något tillsammans. Det gick nästan att ta på hur mycket vilja där fanns att representera det lag och den lilla stad som vi alla där och då hade gemensamt.

Våra första provträningar i april och maj lockade spelare från hela Skåne. Totalt på tre träningar hade vi över 30 individer som kom.
Under denna tid fick vi några tråkiga nyheter från en del trogna spelare, spelare som stått för, och burit föreningen framåt, inte minst trogne #31 i mål. Personligen hade jag inte förväntat mig att vi skulle tappa spelare, kanske var det en falsk förhoppning, samtidigt var där ytterligare spelare som ännu inte bestämt sig för att fortsätta, spelare som andas Eslövs IBF. Oron fanns från min sida att vi kanske skulle få ett tunnt lag, men...
Vi, jag och en stark kärngrupp satte upp ett mål att skapa ett gott rykte utåt, ett rykte som vi sedan dag ett tillsammans fortsatt att skapa. Vi höll spelarmöten med spelare utifrån som vi var intresserade av att få hit, spelare som skulle kunna fylla stora efterlämnade skor, både på och utanför plan. Samtidigt skapade vi en prioriteringslista av spelare som vi önskade få in som både hade spetskvaliteter och goda sociala koder. Eftersom många spelare i laget även varit i andra lag hade vi en bra kontaktlista, och intresse fanns från många, men vem vill pendla till Eslöv för att spela innebandy?
   Vi fick några nej, men varje gång ett "nej, tack" föll in följdes det alltid av "men er grupp är helt otrolig, och lycka till under säsongen". 

I mitten av maj började så dominobrickorna falla, spelare som idag, i Eslöv, bär #11, #21, #35, #92, #93 valde att spela i röda tröjor, samtliga spelare boende utanför Eslöv. Känslan var att vi nu började få en stabil men fortfarande tunn trupp, tills i slutet av maj då trogna #2, #62 och #16 valde att fortsätta ytterligare en säsong och laget började kännas starkare samtidigt som vi nu lade fokus på att försöka få in rollspelare då vi ansåg att vi satt med en bra trupp. Samtidigt hade vi fortfarande diskussioner med spelare från både Malmö och Kristianstad. Vår nya #19 hade vi fört långa diskussioner med, diskussioner som ebbade ut, men så en varm junidag, under en försäsongsträning lyckades vi även få in honom. Truppen rundades så av och spikades med #7 och #84, totalt landade vi på 18 utespelare och två målvakter, med #9 från ungdomsleden som följt oss och spelat matcher under försäsongen, men som av regler nu inte får fortsätta spela tävlingsmatcher med representationslaget. Vad var det då som gjorde att åtta spelare valde att pendla till Eslöv för att utöva division 2-spel? Enbart den grupp av individer som representerar den förening som vi nu alla var en del av.

Truppen var spikad men laget och gruppen var inte den maskin vi hade som mål att nå. För att vi i ledarstaben skulle veta exakt vad vi kunde laborera med fick vi lägga upp en hektisk plan för försäsongen. En plan där vi totalt skulle spela 12 matcher (en halv säsong) på lite drygt en månad, SJUKT! Eftersom vi stod med ett nykomponerat lag (åtta nya spelare) med ny tränare såg vi oss tvungna att experimentera med laget. Experimenten var att i vissa perioder inte coacha alls, utan bara låta spelarna spela, inte säga något till spelarna under några perioder, låta spelare ständigt pressa sig att göra fel, fel som skulle utmynna i att vi som lag ska våga och aldrig bli nöjda. Det största men kanske också det viktigaste experimentet från ledarstabens sida var också något som tärde på spelarna, något som kunde få konsekvenser för oss ledare, men som vi ansåg vi var tvungna till för att kunna nå våra drömmar när säsongen är färdigspelad. Experimentet var att byta runt på spelares positioner och skifta mycket i formationer. Ett experiment som mycket väl där och då under försäsongen kunde innebära sämre kemi mellan spelare under en match, men som vi innerligt tror kommer gynna oss i längden. Spelarna skötte dock experimentet exceptionellt bra. Jag hade förväntat mig mothugg, förväntat mig ifrågasättande nästan varje gång men sanningen är att gruppen lyckades betydligt bättre än vad jag hade kunnat önska. Kommunikationen ökade, spelarna ställdes på sin kant och samtliga lyckades tillsammans lösa svåra uppgifter som ledarstaben gett dem.

Under försäsongen har vi, anser jag, inte varje match spelat till vår gemensamma potential. Däremot, de matcher, perioder, minuter vi spelat tillsammans, gett allt och varit där för varandra har vi varje gång varit det bättre laget på plan.

Det dessa, 12 återvändare och 8 nya, spelarna åstadkommit under försäsongen, att bygga en gemenskap och vilja samtidigt som vi lärt oss vara ödmjuka inför varje uppgift hade jag aldrig vågat hoppas på, men det är just denna grupp, där alla drar sitt strå till stacken och där i alla fall jag upplever att alla respekterar och accepterar varandra som kommer ge oss den största möjligheten till att kunna nå dit vår gemensamma potential faktiskt kan ta oss. Jag har inte den minsta tvekan på att om vi under hela säsongen lyckas nå vår potential så har vi också möjlighet till att nå dit mina drömmars mål är med detta fantastiska representationslag.

Tack #1, #2, #4, #6, #7, #9, #11, #12, #13, #16, #19, #21, #28, #35, #43, #62, #64, #69, #84, #92, #93 för en riktigt bra försäsong.

Nu börjar allvaret!

/RA