Jag har vunnit med AIF, jag har förlorat med AIF och jag har även vunnit och förlorat mot AIF. Alla dessa scenarion har förmodligen varit rättvisa och glädjen har troligtvis infunnit sig hos några vid samtliga tillfällen.

…Träning på B-planen ungefär år 1990, vår tränare säger -“om fem år ska ni träna med A-laget.” 

Spontant tänkte man att “kom igen Clas, skärp dig”. Fem år senare hette den störste siaren “Clas”. 

Då var det dags, träningar med A-laget och konkurrens om krokarna i omklädningsrummet i källaren med grodor och andra amfibier. En o annan mittback fick man också argumentera emot. Det viktigaste var dock att man fick uppmärksamhet från de äldre och kände sig välkommen. Jag missar säkert någon men de som verkligen fick mig att trivas och inse att jag gjorde nytta var Agge, Tysken o Rulle. (Tomas Augustinsson, Patrick Andersson och Anders Rudolfsson om ni bara läste tidningarna).

Att AIF tidigt släppt fram och trott på sina ungdomar är en sanning som jag hoppas finns med in i framtiden. Jag vill tro att de som ser på AIF utifrån, ser en ung förening som hela tiden tror på egna produkter. 

Spelare som växt upp med AIF-emblemet på tröjan kanske byter förening förr eller senare. Det viktigaste är vad de gör med erfarenheterna från åren med just det emblemet på tröjan. Antingen får de en möjlighet att utvecklas i en förening högre upp i systemet, eller tar de möjligheten att vara utvecklingen som tar just den föreningen vidare. 

Man brukar säga att idolskapet och förebilder formar morgondagens idrottsutövare och jag sållar mig lätt till den skaran som säger att det stämmer. Tänk att som 8-årig bollkalle få knyta Uffe Krös fotbollsskor eller få instruktionen av Lasse Strandberg att “Leder vi så ge för faan inte bollen till spelarna snabbare än nödvändigt”. (Att det tog ca två veckor innan man andades normalt igen efter att han sprätte upp ett moln av rödgrus från löparbanorna för att förmedla detta är en historia för sig) Det enda som skulle kunna toppa det var att få ett “tjena grabbar” från Bengt Jeppsson. (som man fick såklart). 

Jag vet att generationen efter mig  tog lärdom av Daniel Heinessons vinnarskalle (Här är Jimmie “89” Svensson ett perfekt exempel) och jag hoppas att jag inspirerade någon ungdomsspelare att fortsätta med idrotten som vid tillfället var den viktigaste. 

När jag ser tillbaka på min uppväxt på Asarums IP måste ju en av de mest omdebatterade föremålen nämnas, ett föremål som många av min generation har en hatkärlek till… LÄSKMASKINEN.

En förrädisk och icke pålitlig pryl som kunde stjäla otaliga femkronor av köparen men fick man in en välriktad spark kunde man gå hem lycklig med en Maroc. För er som inte vet vad en Maroc är, tänk er en Fanta som varit öppen i två veckor i blandat solljus.

Om man bortser från den egna ekonomiska vinningen på att bemästra läskmaskinen så hade man inte en chans mot höjdhoppsmattan. Även om det inte regnat på ett halvår så blev man dyblöt efter en landning mitt i mattan. Dock var det inte ett höjdhopp som gjorde den gropen mest känd…

Kan det vara så att den gamla höjdhoppsmattan gjorde mest nytta då alla vi ungar skulle försöka härma straffsituationen som “den lille dansken” fixade i en match i den rafflande div2-säsongen 1992? (Var det blekinges första filmning? Bara Flemming Pehrsson vet)

Många år har gått och många erfarenheter har avhandlats men en sak består, AIF:s klubbmärke är bland det vackraste som finns. Adderar man sen ett nybyggt, hypermodert klubbhus och en anläggning som enligt vissa är topp fyra i Sverige. Ja, då har man förutsättningar för att skapa magi. Vad magi är, är upp till betraktaren.

Efter att ha gjort ett par klubbyten som spelare, utan att ha behövt bygga ut garderoben för att få plats med alla olika föreningskläder är jag sedan några år tillbaka i AIF. Första steget blev att bli tränare för sonens ungdomslag som senare byttes till dotterns ungdomslag. Sedan ett år tillbaka har jag delat ansvar för föreningens damlag. Jag tycker att AIF är på rätt väg, i en betydligt snårigare miljö än när jag var ung. Jag tror på dig AIF. Föreningen utvecklas hela tiden och jag ser fram emot framtiden. 

Numera styrs Asarums IF/FK av en styrelse med flera operativa grupper under sig.

Om jag får rangordna dessa grupper efter gamla minnen måste Marknadsgruppen komma överst…eller vad sägs om att en medlem fått sitt smeknamn efter att ha slagit en frispark över ishallen i Kallinge eller att en annan fick köpa otaliga paket med skruvdobb för han endast vill spela med de långa bakdobbarna.

Det är dock inte dessa anekdoter som för föreningen framåt, det är de otaliga timmarna av ideellt arbete som ger resultat. Anekdoterna ger däremot den där lilla extra kryddan som gör allt föreningsarbete lön för mödan.

Sanningshalten i den här krönikan ska analyseras väl då jag kanske inte alltid har en helt korrekt minnesbild av händelserna. Den ska heller inte ses som en guide hur framtidens fotboll ska spelas. Det är dock ett kvarts sekel sedan vissa av dessa episoder inträffade. Däremot är klubbemblemet lika vackert nu som då…

/En målvakt