5 - 2

Laget sjunger för seger efter matchen.

Jag har skrivit många rader för NIF och detta i över ett årtionde. Idag väljer jag att göra det något annorlunda efter en allt annat än vanlig match.

Innan matchstart är jag i god tid på plats, jag har nämligen med väldigt kort varsel fått en av de åtta läktarplatserna och vill hinna tejpa upp de banderoller som kanat ned och sätta upp de flaggor som färglagt Stinsen sedan seriepremiären men som har åkt ned sedan sist. Ja, va fan. Jag tar andra långsidan också när jag ändå håller på och är här. Ett derby kommer kräva det lilla extra av spelarna så varför ska inte jag anstränga mig lite extra?

Glädjande så smittar goa ansträngningar av sig då jag får god hjälp av funktionärerna. Efter att ökat känslan av ”hemmaborg” ytterligare springer jag nu snabbt över till RB-stå med svetten pärlandes i pannan och med en självgod känsla som antagligen syntes ända ned till Rottne. På RB-stå träffar jag de andra fem från Röda Bollen som fått privilegiet av styrelsen i NIF att få närvara idag. Nu kan spektaklet börja.

Med tanke på hur vårt spel sett ut hittills med en extremt disciplinerad defensiv och snabba omställningar gör inte matchöppningen mig förvånad alls. Åby/Tjureda i helgult som ger intrycket av varselkläder hos vägarbetare äger det mesta av bollinnehavet och för matchen. Men precis som mot Boltic gör alla NIF:are grovjobbet i defensiven och det blir sällan riktigt nervöst vare sig på RB-stå eller på isen. Närmst är Åby/Tjureda på hörnorna som skulle bli hela 14 till antalet i matchen mot NIF:s 5. Dock så gör gästerna mål på 0%, vi på 20%. Men innan dess skulle det hända en del.

Eller gjorde det verkligen det? Den beskrivna inledningen av matchen beskriver till stora delar av vad som händer totalt i första halvleken och även en bit in i andra. NIF har fruktansvärt svårt att få ett riktigt tryck i anfallen och dessutom är de alldeles för korta. Upp med laget, våga ta ytorna! Skriks det mellan sångerna som är de vanliga och som framförs med stor brist på fantasi men med samma driv och pliktkänsla som vanligt.

NIF ska trots allt ta ledningen i detta derby, något oväntat, något enormt skönt. Isac Karlsson (struntar totalt i vilka som lånat ut honom, han är en av oss). Knackar stillastående in bollen efter att Erik Lycksäter gått runt en gul försvarare på högerkanten och serverat Isac bollen för exekution.

Tiden är 42:38 och att gå till pausvila med ledning efter en halvlek som gästerna spelmässigt ägt skulle ge en mental styrka in till andra halvlek resonerar jag. Men så kul skulle jag inte ha det tycker Adam Rudell som är längst fram och styr in ett hårt inslag precis innan det att halvtidsvisslan ljuder. 1-1 och istället är det nog bortalaget som fått med sig den mesta mentala styrkan resonerade jag nu istället.

Ställ frågan till dem

Andra halvlek startar precis som den första hade sett ut. Offensiven var för NIF både tafatt och nästintill obefintlig. Till en viss punkt. Denna punkt var Åby/Tjuredas 1-2 mål som var en soloprestation. Ärligt, hur många som följde matchen trodde på en blå comeback här?

”Varför utmanar vi inte och ställer frågan till dem”!? Sa någon bredvid mig med årtionden i NIF:s tjänst i bagaget. Och det var precis vad NIF nu skulle göra. Plötsligt är ingen rädd för att förlora längre och nu utmanade NIF motståndarna gång på gång och ställde frågan, satte pressen och fick utdelning. I 71:a minuten stjäl Isac Karlsson en riktig bjudning från gästerna, knack 2-2 och från att inget var möjligt var nu plötslig allt möjligt. Sedan ett tag innan kvitteringen hade jag och mina Röda Bollen-kamrater ökat volymen och det trycket som man kan ha med 6st blåa fundamentalister och knappast höll vi igen nu.

Linus Jönsson är lurig, hal och jobbig för motståndarna som har svårt att freda sig i 1 mot 1-situationer med honom. Linus tar sig runt sin försvarare på vänsterkanten och ser Isac som har följt efter. En kort pass snett bakåt och Isacs hattrick är nu fullbordat. Vi leder och min huvudvärk är skitsamma, vi vill vinna!

För att göra detta skulle vi behöva hålla undan i dryga 14 minuter och nu väntade jag mig en hejdlös press från varselvästarna. Näpp, den blå maskinen brydde sig inte ett skvatt om detta utan bara visade nu om möjligt en ännu större hunger. Då vi inte bara har sjungit för vårt NIF i matchen utan även utövat primalskrik mot de gula så fort de kommit i ett hyfsat offensivt läge har nu fått sin betalning och lite högre kunde vi nog trots allt. Och högt mot Stinsens tak var allas armar när denne Isac pangar in vår femte hörna till 4-2. Vi kommer vinna utbrister jag! Lugna dig, det är lång tid kvar påpekar någon men jag lyssnar inte.

Linus Jönsson har finkänslig bollkontakt när han på nytt får med sig den i pressat läge och till råga på allt med fart. En kort passning förbi sista försvararen är han och Isac fria med stackars Juuso i Åby/Tjureda- kassen. Isac har nu fått smak för mållampan och tar givetvis hand om friläget själv till 5-2. I ca en halvtimme spelade NIF anfallsbandy och med detta räckte det att vinna derbyt och göra så huvudtränaren i Åby/Tjureda mumlade några väl valda när denne tog sig förbi RB-stå efter matchen, jag log tillbaka så läppen spräcktes.

Isac Karlsson valdes så klart till matchens stjärna i NIF och välförtjänt dessutom. Men att detta derby slutade i en förkrossande seger och att man lämnade av Åby/Tjureda i botten av tabellen och kan börja snegla uppåt. Det åstadkom laget som helhet med 90 minuter + tillägg av hårt slit för varandra i defensiven. Då skapade man förutsättningarna att vinna matchen med att bara spela offensivt i 30 minuter.

Jag trodde Viktor Svensson skulle flyga upp på läktaren efter slutsignalen med skridskorna på, jag trodde nog även för ett tag att jag skulle hoppa in på isen. En sådan här match får man inte vara med om alltför ofta och jag är tvungen att sätta mig ned vid flera tillfällen och olika ställen för att ta in det hela och lugna ner mig.

Taktiskt väljer jag The Lake Poets med Shipyards som ytterligare lugnande effekt i bilen som ska ta mig hemåt som segrare. Det var laget som gjorde det men de delade denna kväll och seger med hundratals som satt framför olika skärmar och följde det hela med antagligen snarlika känslokaruseller som jag själv i Stinsen. The Poets hinner spela sin grej precis tre gånger innan jag rullar in på gården.

”All your life you worked your fingers to the bone” Matchen kändes stundtals som en evighet men det hårda arbetet för varandra och att envetet ställa frågan till motståndarna istället för till oss själva gav oss precis det svaret vi ville ha.