5 - 6

Kalle Öberg var en av de första som fastnade på bild. Många fler har det blivit och ännu fler kommer det att bli i NIF:s tjänst.

Bandysäsongen börjar lida mot sitt slut. I skrivandets stund går vi in i de sista matcherna av elitseriekvalet 2016. För några veckor sedan stod det klart att NIF tog hem den allsvenska seriesegern för första gången på ca 20 år!

Jag kan väl ärligt säga att jag själv aldrig varit särskilt intresserad av bandy, inte förrän nu. ”Bandygenen” har alltid funnits där i form av en far som spelade i Annebergs B-lag i sin gröna ungdom och i att ständigt svara nekande på frågan om jag månntro är Alf Öijerstedts dotter. Intresset för sporten och i synnerhet NIF föddes egentligen inte förrän förra säsongen och då i form av en ihärdigt tjatande syster som fick med mig på några matcher.

Väl inne på Stinsen Arena föll det mesta på plats. Med risk för att bli lite poetisk var det lukten av isen, ljudet av skridskor som tar skär, samhörigheten mellan lag och supporterklubb samt alla dessa omöjliga vinklar som våra grabbar lyckas med varenda gång som fick mig att inse att detta inte bara var en sport utan en konstform som fick mig fast. Tidigt under höstens säsong tog jag därför tillfället i akt att kombinera detta nyvunna intresse tillsammans med ett lite äldre sådant, nämligen fotografering. Tanken var från början att jag skulle öva på lite sportfotografering för min egen skull men en ihärdig arbetsMyra hade snart inkluderat mig i det stora maskineri som är NIF och vips skötte jag i stort sett varenda matchfotografering.

Ganska snart insåg jag att våra blåa inte är de lättaste att fotografera. De är snabba på skridskorna, tar vändningar som borde vara omöjliga enligt tyngdlagens alla principer och kör ett passningsspel som gjorde det svårt att följa dem. Med min bristande erfarenhet blev det därför många bilder som damp rakt ner i datorns papperskorg utan att ens hinna hamna i redigering. Min idol när det kommer till att bli en duktig bandyfotograf är vår alldeles egna Peter ”Pey” Johansson som tagit många av klubbens bilder.

Jag har några Hall of Fames i bildväg som ligger mig varmt om hjärtat och som jag gärna delar med mig av. Stinsen i all ära men det har främst varit på bortamatcher mot Tranås, Motala och även Boltic i Karlstad som gett mig de härligaste bilderna. En av dessa är när nr 16 Kalle Öberg sprutar upp snö i solskenet när han parerar en ivrig BoIS:are. En annan är när den alltid så svårfotograferade Christoffer ”Carla” Carlström i full fart tar ett översteg på fruktansvärt dålig is mot Boltic, vår enda oavgjorda match under säsongen. Jag minns även alla de snygga mål som nr 9 Patrik ”PG” Gustavsson Thulin och nr 19 Viktor ”Linkan” Lindqvist bjudit på. Mål där läktaren och supportrarna jublat medan jag svurit tyst för mig själv på grund av att jag inte varit tillräckligt snabb. En av favoritbilderna där är fotot som togs av en slump. PG gjorde mål hemma i Stinsen mot LAIK och jag tappade kameran samtidigt som jag (miss)lyckades med att trycka av, precis i rätt ögonblick. Jag minns även min egen frustration i att aldrig lyckas på nr 21 Anatoly ”Tony” Suzdalevs berömda långskott på bild. Jag lyckas som mest få honom på bild när något av motståndarlagen försöker att köra över honom.

När jag går igenom säsongens bilder ser jag även med glädje att våra yngre förmågor syns mer och mer. Nr 10 Simon Lundström susar förbi motståndet som om de vore portar i en slalombacke samt nr 96 William Hallberg som bjudit på riktigt snygga mål. Våra två målvakter ska inte glömmas bort, något som de inte tillåter heller då de många gånger hörs, den ena kanske lite mer än den andra. Jag kommer även ihåg första gången jag stod jämte lagets tränare Patrik ”Putte” Gustavsson och fotade. Jag tror till och med att jag rodnade smått över alla mindre barnvänliga harranger den mannen kan. Det går inte heller glömma alla de härliga bilder jag fått på Röda Bollens tillåtna (och kanske otillåtna) tifon för att stötta sitt lag genom allt.

Jag är fullt medveten om att det har varit tuff motvind under de senaste veckorna för lag och supportrar i och med hur kvalet har artat sig. Jag hoppas innerligt att när ni ser tillbaka på denna säsong ser ni som jag, de delarna kameran fått med. De dåliga bilderna har lärt mig något nytt men hamnar likväl i papperskorgen medan de bra tas fram lite extra. För lag och supportrar lärs det något nytt ifrån kvalmatcherna men de borde därefter hamna i papperskorgen. Den fantastiska säsongen, supportrarnas outtröttliga stöd och lagets allsvenska seger bör däremot tas fram som något extra.

Jag vill härmed passa på att tacka både NIF och Röda Bollen för minnena och förtroendet jag fått i att få jobba med er under säsongen. Jag får även skicka ett litet ursäktande och småleende tack till spelarna för ett oändligt tålamod med en fotograf som springer överallt för att föreviga matcherna. Med detta hoppas jag att elitseriekvalets sista matcher blir lika minnesvärda som den allsvenska säsongen var. Jag hoppas att vi återser varandra nästa säsong då jag förhoppningsvis kommer finnas på plats jämte isen med kameran för att visa alla andra vad vi egentligen redan vet, att NIF är bäst.

/Angelica Öijerstedt