2 - 8

Jag begär bara en endaste sak. Foto: Angelica Öijerstedt.

Ja, eller i.a.f. vad som känns som väl valda så här i någon form av stridens hetta och fortsatt i efterdyningarna av det som utspelades i vår arena för bara några timmar sedan.

Efter det som fick kaxiga men denna gång få Röda Bollare att tystlåtet stå snopna och misströsta. Det som fick min telefon att gå varm med sms med en undran om rapporteringen från arenan verkligen stämde.

Tänk er att ni har en hunger av episka format och ett sug efter en kulinarisk upplevelse som hade fått självaste nobelmiddagen att mest likna en svettig pizzaslice från förra helgen. Och sedan fått precis det. Den där unkna slicen som har börjat utveckla en egen kultur och som snabbt utvecklats till att redan ha nått renässansen.

Lite så är känslan för mig och många med mig just nu. Det här var inte vad jag beställde.

Den där matchen mot Ljusdal kommer jag faktiskt inte gå in så värst mycket på. Det spelar liksom ingen roll och gör ingen nytta i att försöka förklara vad som hände eller för den delen hände igår mot Rättvik.

Och ibland staplas bara sakerna på varandra så där äckligt retfullt som om oturen slugt har planerat detta och myser i skuggorna den jäveln. Skadelistan har utökats efter två nya denna helg efter kapning från egen spelare och ett vådaskott från en lagkamrat.

För en knapp månad sedan gjorde vårt lag den bästa matchen på många år i Stinsen Arena när vi inför härligt trånga läktare mådde som hedersgäster på nobelmiddagen. Där och då hade vi ett om än tidigt ändå ett grepp om en kvalplats och t.o.m. flåsade stressande och vidrigt serieledande Rättvik i nacken.

Vad hände sen? Det är svårt att förklara men jag vill ända ta tillfället i akt att lyfta några vackra ting medans vi funderar.

-Att Ulf står där och fryser i entrén och välkomnar mig varje gång med ett leende

-Att Jens sitter där i seket trots att han förmodligen hade både ett och annat att re i

-Att NIF precis samlat in över 70.000kr till dem som lever med att bomber viner runt sig istället för bandybollar

-Att några som hejade fram ”Habo-Janne” på 60-talet även stod plikttroget i Stinsen idag

-Att vi inte bara fick hylla VM-medaljörer innan matchstart idag utan även riktiga eldsjälar som kommer först och går sist utan att fråga vad de får tillbaka

-Att människor stod kvar efter slutsignalen och applåderade sitt lag trots att de helst ville ha en enkelbiljett till ett annat universum

Jag kan själv med tyngd i tangenterna påstå att jag la det sista av min ungdom och definitivt har lagt hela mitt vuxna liv på Nässjö IF. De senaste åren de flesta av veckans dagar och hela året om.

För att bygga en stolt klubb med identitet. En klubb med höga ambitioner och som inte skäms för att armbåga sig fram och ta plats.

Och jag kan stolt säga att jag inte ångrat en sekund. Inte ens nu.

Visst borde två matcher på en helg totalförbjudas och beslutsfattare som tvingat fram detta deporteras till en bergskedja långt bort i ingenstans. Visst borde vi måla våra straffområden blåa likt hockeyn för att hjälpa domaren att inte beröva de på läktaren som faktiskt la även sin andra lediga dag till att kretsa kring sitt NIF och bandy. 

Men jag ska berätta en sak som du också redan visste men som vi alla  ibland kan behöva påminna oss själva om.

-Spelarna som slitit och offrat mer än bara för mycket tid, svett och tårar för att få ihop livet som bandyspelare i Nässjö IF har inte heller fått vad de beställde.

När allt går emot och siffrorna rinner oförklarligt iväg på tavlan så vill många med mig i ren desperation gärna skrika att spelarna ska ”visa hjärta” och annat lafs.

Spelarna är de som offrat mest. Punkt.

Det är dessutom de som står i skottgluggen för publikens, sponsorers med fleras förväntningar. För klubbens höga ambitioner.

Det är de som ska fundera ut och förklara för oss varför de för en månad sedan kittlade oss alla i ljumsken med sitt lir, sin finess och sina stora blåa hjärtan istället nu står med den där svettiga pizzaslicen i näven och mest se vilsna ut.

Missförstå mig inte nu. Imorgon när vi alla har surat ett tag har egentligen inget förändrats. Klubben står fast med sina höga ambitioner och arbetar istället sju dagar i veckan och året om för att uppfylla våra mål. Era mål som medlemmar och supportrar.

Det är med stor stolthet jag nästa helg står på bortastå i både Borlänge och Falun tillsammans med Henrik som igår hade nära till gråt efter förlusten. Bredvid Hampus, Niklas, Jack, Sebastian, Gustav, Colin och alla de andra som med stolthet och kärlek till klubben står där i motvinden och hejar fram vår klubb. Vårt lag, våra färger och vår stad.

Ingenting förändras för den och dem som vill göra skillnad. Och mest skillnad gör vi tillsammans även om vi behöver påminna varandra om varför vi ska stå pall i motvinden ibland.

Jag är fortfarande otroligt sur över den äckliga pizzaslicen men jag ta mig fan älskar denna jävla underbara klubb.

Och nästa söndag, en vecka från nu tänker jag ha noll röst kvar. Jag tänker ha orimligt mycket värk i precis hela kroppen efter all sång. Efter alla vrål under matcherna för att påverka allt jag kan i vår riktning även om jag vet att jag har fel. Jag tänker vara helt jävla förstörd nästa söndag för er i laget grabbar.

Och jag begär bara en endaste sak tillbaka.

-Att ni påminner er själva och varandra om vad ni faktiskt kan och är så himla bra på. Varför vi har valt ut er att utgöra denna över 120 år erfarna klubbs representationslag. Varken mer eller mindre.

Vi ses i Borlänge grabbar!